I det förra numret av Lundagård klagade Vänsterns Studentförbund i Lund (VSF) på att de inte får sprida information på Sol-centrum. Anledningen är att institutionen inte tillåter politiska studentföreningar att sätta upp bokbord eller dela ut flygblad.
Att man som politisk studentförening har ett egenintresse av att uppröras över detta, står utom tvivel.
Givet att Sol-centrums intention med förbudet var att gardera sig mot att extrema politiska partier skulle få tillgång till lokalerna, så har man dock lyckats. Ty VSF Lund borde nämligen i allra högsta grad bedömas som en extremistisk politisk grupp.

Inte helt lätt att klandra Sol
Visserligen anser jag det ledsamt när offentliga institutioner kollektivt bestraffar alla politiska studentföreningar genom att begränsa tillgången till allmänna ytor. Men det är inte helt lätt att klandra institutionen.
För VSF Lund har verkligen tappat all form av demokratisk anständighet och trovärdighet, när de runtom på Lunds elskåp satt upp affischer som heroiskt porträtterar Hugo Chávez med vinjetten ”Venezuela – revolution och socialism”. Affischen aviserade en föreläsning där ”två av våra medlemmar, nyss hemkomna från en studieresa i landet berättar mer om sina upplevelser.”
Vämjeligt är bara förnamnet. Jag får kväljningar i kroppen så fort jag ser dessa affischer. För vad ser man egentligen?
Jo, unga akademiker som återigen tjusas av radikala fraser och starka militära män i fjärran länder. Kopplingen till de glosögt trygga ”studieresorna” som universitetsvänstern gjorde till det forna Sovjetunionen ger kalla kårar. För så fort en ledare har förment ”goda intentioner” och osar USA-förakt, så faller europeisk medelklassvänster in i hyllningskören till ”kampen mot imperialismen”.

Förföljer motståndare
VSF Lund hyllar en man som står bakom alltifrån ändringar i konstitutionen om obegränsade mandatperioder för presidenten, till nyvunnen makt att med dekret kunna styra och nationalisera kraftindustrin. Den nya presslagen ger samtidigt staten rätt att bötfälla dem som ”smutskastar nationen, det nationella oberoendet eller vårt folk”.
För att inte tala om det faktum att en av presidentens hejdukar i parlamentet spridit listan på de venezuelaner som 2004 skrev på ett upprop om folkomröstning om Chávez styre, allt för att brännmärka oppositionen.
Meritokratin har fått ge vika för politisk följsamhet och trogenhet mot den ”bolivarianska revolutionen”.

Umgås med diktatorer
Därutöver har militärmannen Chávez anordnat kompiskonferenser med Vitrysslands, Irans och Zimbabwes respektive diktatorer. För att inte tala om hans varma och mysiga relation med Fidel Castro.
För att citera en av Chávez vänsterintellektuella kritiker, Teodoro Petkoff: ”Chávez talar mycket om ”tjugohundratalets socialism”, men det han gör i praktiken påminner alltmer om nittonhundratalets socialism, om de auktoritära system som skapades i Östeuropa”

Har erhållit ett lik att stoppa undan i garderoben
Men så länge Venezuela har ett behagligt klimat och en USA-hatande president, kommer den europeiska medelklassvänstern alltid springa benen av sig för att skydda totalitarismen. Ty så länge man chikanerar USA får man ett carte blanche från svensk och europeisk universitetsvänster att göra vad man behagar med sin befolkning. Arbetarklassens väl och ve är inte huvudfokus, det är infantila drömmar om revolution, utopiska riken och starka ledare som föder entusiasmen.
Genom att agera hejarklack åt en diktator i vardande, har VSF Lund härmed erhållit ett lik att stoppa undan i sin garderob – nästa gång de säger sig tala för den arbetarklass de aldrig har tillhört.

Denna artikel skrevs 02 maj 2007 klockan 11:50 i kategorierna Debatt. Du kan följa alla kommentarer i vårt RSS 2.0-flöde. Du kan kommentera, eller trackbacka från din egen sida.