En villa ockuperas under stor mediebevakning. En annan tas över i tysthet. Det är synd att de som skriker högst skymmer sikten för det verkliga hjältarna.
För ett par år sedan satt jag och lyssnade på ett möte i Lunds kommunfullmäktige. Det kan mycket väl ha varit de tråkigaste timmarna i mitt liv. Några kårfullmäktigemöten har det också hunnit bli här i Lund. Inte heller de kan räknas som någon direkt pulshöjande aktivitet.
Det krävs ett extremt tålamod för att behålla fattningen när minuterna tickar allt långsammare på klockan i hörsalen. Ännu värre blir det sannolikt om man har en fråga som man brinner för och vill få igenom. Justerare ska skriva under protokoll, någon saknas för att man ska vara beslutsmässiga och efter månader av diskussion kan det ändå mycket väl sluta med ett bordläggande.
När väl något viktigt faktiskt beslutas är det sällan av den karaktären att det når tidningarnas förstasidor. För att någonting ska synas ska det finnas en konflikt. En sida ska stå mot en annan och händelseförloppet ska gå snabbt. Men övertagandet av Domvillan i Lund kommer knappast att generera någon tv-bevakning. Händelseförloppet är allt annat än medievänligt. Inga demonstrationer, inga Facebook-grupper ingen konflikt. I stället: En långdragen beslutsprocess, tekniska lösningar, budgetförslag, remisser, möten, möten, möten…
Övertagandet har skett i det tysta. Det har skett när skosulorna nötts ner gåendes från möte till möte. Ja, det har skett så obemärkt att du sannolikt inte har en aning om vad jag pratar om.
En husockupation i en annan del av Lund har nämligen fått allt det utrymme som egentligen borde ha varit vikt åt historien om mikrovågsugns-Negin och övertagandet av Domvillan.
För lite mer än ett år sedan började studenten Negin Nazari tjata. Statsvetarstudenterna har inga mikrovågsugnar där de kan äta sin mat och inga vettiga matplatser. Så ska det inte vara menade hon. Negin tjatade sig igenom möte efter möte efter möte. Till slut behövde hon inte ens säga något, ”alla visste ändå vad jag skulle ta upp”. Tjatet ledde till två saker: Hon fick det skämtsamma öknamnet mikrovågsugns-Negin och studenterna fick ett hus – Domvillan.
När jag sitter med inredningsskissen över Domvillan framför mig är det svårt att hålla ett leende borta. Soffgrupper, barstolar, matplatser, renoverade toaletter och så slutligen, tydligt utmärkta, åtta mikrovågsugnar. Om fyra månader kommer allt att vara på plats, tack vare en ensam student vars enda vapen var att aldrig ge sig. En som stod ut när minuterna tickade allt långsammare i hörsalen. Jag skrattar till vid tanken på de stackars universitetsanställda som för tionde gången fick en föreläsning om mikrovågsugnar till kaffet.
Det är ofta det gnälls på kårpolitikerna. Och det är sällan resultatet av studentrepresentanternas politiska fotarbete blir särskilt tydligt. Politiken tar tid, och måste ta tid. ”De sitter väl bara och fikar”, är en närmast klassisk pik. Det ligger naturligtvis en del sanning i det. De går på möten, möten där det i regel serveras fika. Men på samma möten tjatar de uppenbarligen då och då till sig ett hus mellan kaffeklunkarna.
Att veta att någon sitter på de där mötena där jag själv skulle kippa efter andan av tristess. Att veta att mikrovågsugns-Negin sitter där och aldrig, aldrig kommer att ge sig. Att veta det, gör mig så glad att det vette tusan om jag inte ska slänga med ett paket kaffe när jag betalar kåravgiften nästa termin.
redaktör och ansvarig utgivare
