Det är en imponerande skara studentkårer som anslutit sig till uppropet mot den studiesociala utredningens förslag om att förkorta det generella studiemedlet från sex till fyra år. Uppropet publicerades som en gemensam skrivelse på Brännpunkt i Svenska Dagbladet för exakt en vecka sedan, den 1 april 2009. De som har skrivit under är ordförandena för Stockholms universitets studentkår, Chalmers studentkår, Uppsala universitets studentkår och Umeå studentkår. Och så fjorton till. Bland dessa fjorton märks Elina Berg, ordförande för Lunds samhällsvetarkår och de fyra högsta hönsen för studentförbunden inom vänsterblocket (Gröna studenter har – föga överraskande – två språkrör). Det är uppenbart att skrivelsen är en del av det rödgröna blockets populistiska kampanj för att vinna över studenternas röster till valet 2010. Vilket gör sam-kårens (jag borde kanske skriva s-kårens) ordförandes underskrift desto mer opassande.

Innan jag fortsätter ska jag i ärlighetens namn erkänna att jag inte är det minsta beläst i sam-kårens stadgar. Faktum är att jag inte ens bläddrat igenom deras utbildningspolitiska program, om något sådant nu existerar. Det är med andra ord mycket möjligt att sam-kårens fullmäktige godkänt det öppna samarbetet med s-studenter, Gröna studenter och vänsterns studentförbund. I så fall ber jag om ursäkt för att ha varit alldeles för snäll i min kritik. Det anstår nämligen inte någon Lundakår att samarbeta, än mindre att göra politiska utspel, ihop med studentförbunden till våra riksdagspartier. Om det nu inte är så att sam-kåren officiellt ingått samarbete med ovan nämnda studentförbund, kan jag överhuvudtaget inte förstå vad deras ordförandes underskrift hade på debattartikeln i SvD att göra.

En förklaring kan förstås vara att de står enade i just den här specifika sakfrågan och att de delaktiga kårcheferna utgick ifrån att 18 underskrifter verkar tyngre än 14. Där misstog de sig. De fyra underskrifterna från företrädarna för s-studenter, Gröna studenter och vänsterns studentförbund gör att man som läsare tappar förtroendet direkt och totalt. De 14 övriga namnunderskrifterna till trots.
Förtroendet för själva texten undermineras ytterligare av de, inte särskilt subtila, klasspolitiska undertonerna som förekommer lite här och var. Exempel: “[Den studiesociala utredningens förslag] höjer trösklarna väsentligt för de grupper som redan i dag i stor utsträckning står utanför högskolan.” Vidare: “Att studenter på längre programutbildningar som avklaras snabbt får rätt till mer studiemedel kommer troligtvis att gynna barn från akademikerhem som tidigt vet vad de vill läsa och studenter på prestigeutbildningar.” Det är inte över: “…rekryteringsarbetet för att få in högskoleovana grupper försvåras…” But the worst is yet to come: “Det är märklig utslagningspolitik i en tid när Sverige behöver mer utbildning, inte mindre. Varför regeringen vill bygga in dessa nya trösklar i den högre utbildningen är för oss en gåta.”

Innehållet i artikeln hade, som exemplen ovan visar, lika gärna kunnat vara hämtat från ett tal av Lars Ohly. Vilket förstås gör det hela ännu pinsammare. För om det finns någonting som studentkårerna inte bör ägna sig åt, så är det att gå hand i hand med företrädare för våra riksdagspartier. Studentkårerna måste, om de vill kunna legitimera sin verksamhet, hålla sig utanför blockpolitiken. Vår utbildning är alldeles för viktig och värdefull för att enbart diskuteras inom ramarna för parlamentarisk blockpolitik. Utbildningspolitiken står, för att tala klarspråk, över det parti- och blockpolitiska käbblet. Därför är det extra tragiskt att sam-kårens ordförande och 13 andra kårchefer gått med på att reducera en viktig utbildningspolitisk sakfråga till att bli ett valstrategiskt vapen för oppositionen inför valet 2010.

Nu inställer sig förstås frågan om inte min egen artikel kan ses som en enda lång harang mot vänsterns kritik av den studiesociala utredningen. Låt mig därför göra ett förtydligande: Jag kritiserar inte att vänstern ifrågasätter förslagen i utredningen. Jag hade blivit mycket förvånad om det omdiskuterade förslaget inte mötts av kritik. Av vad jag förstått har dessutom även högskoleminister Lars Leijonborg framfört tvivel kring vissa av utredningens förslag. Det jag ställer mig kritisk till är att ordföranden för en studentkår i Lund (jag förutsätter att de andra kårmänniskorna som skrivit under artikeln fått ta emot liknande kritik i sina egna hemstäder) sätter sitt eget och sin organisations namn på en högexplosiv och ideologiskt vinklad debattartikel ihop med företrädare för ett av det här landets två stora politiska läger.

Denna kritik mot den studiesociala utredningen hade kunnat framföras på så många andra sätt, med betydligt mer lyckat resultat. Men nu valde sam-kårens högsta företrädare istället att i sina organisationsmedlemmars namn (av vilka de flesta förmodligen inte ens är vänstersympatisörer) göra gemensam sak med oppositionen.

Min gissning är: Antingen så handlar det om ett oerhört tråkigt misstag från ordförandens sida eller så var detta startskottet för verkställandet av sam-kårens strategi att genom politisk positionering á la Smålands Nation säkra överlevnaden efter kårobligatoriets avskaffande. Oavsett vilket är det gemensamma utspelet pinsamt, oförsvarbart och – mest av allt – tragiskt.
Och i båda fallen rör det sig om ett stort misstag.

Denna artikel skrevs 07 april 2009 klockan 16:24 i kategorierna victorzhahn. Du kan följa alla kommentarer i vårt RSS 2.0-flöde. Du kan kommentera, eller trackbacka från din egen sida.