Tråkigt nog rör det sig allt som oftast om anonyma tips från anonyma studenter som verkar leva en relativt anonym tillvaro. Anonym på det sättet att ingen tar deras problem på allvar.
Det är studenter som inte fått den utbildningsplats, kurs eller praktik de blivit utlovade. Men det är också studenter som upplever att de blivit diskriminerade och till och med hotade.
För en ansvarig utgivare är anonyma källor alltid problematiskt. Källskyddet gäller naturligtvis ovillkorligen, men med anonymiteten kommer också en inneboende osäkerhet som riskerar att undergräva trovärdigheten i läsarnas ögon. Det är också därför bara en bråkdel av de tips som trillar in resulterar i en färdig artikel.

Men rädslan för att träda fram är i slutändan inte tillnärmelsevis ett så stort problem för Lundagård som det är för universitetet. Många av våra tipsare är rädda för repressalier från ansvariga och fruktar både för sin utbildning och framtida karriär när de påtalar missförhållanden. Och när det till och med finns anställda som inte vågar tala ur skägget, trots att de åtnjuter meddelarfrihetens fulla kraft, känns det direkt obehagligt att en av Sveriges större myndigheter inte mår bättre.

I ett klimat där varken anställda eller studenter öppet vågar påtala missförhållanden har kåren en ovärderlig roll att spela. Att föra studenternas talan, drämma näven i bordet och våga skälla. Naturligtvis ska man inte som förtroendevald på kåren rasa i media varje gång en medlem yttrat sitt missnöje. Men när en stor stor majoritet av studenterna är på god väg att hoppa av sin utbildning på grund av interna stridigheter på institutionen, är det hög tid att ta i med hårdhandskarna.
På följande uppslag kan du läsa om en sådan situation, där allting rämnat. Men det är ingen engångsföreteelse – vi har fått mejl angående flertalet av universitetets fakulteter där studenterna hamnat i kläm.
Under terminens gång har jag tagit del av många mer eller mindre dumma skäl för att inte ryta till. Allt från att en hetsk inställning till prefekten skulle skada de långsiktiga relationerna till att ”vi har ju en dekan som sköter utbildningsbevakningen”. Det är en sorgligt naiv syn på tillvaron. Som förtroendevald på kåren är ditt uppdrag till syvende och sist att vara en plåga för fakulteten. Det är det studenterna betalar för, och det är det vi förtjänar.

Arbetet med obligatoriefrågan slukar mycket av kårernas tid och energi den här terminen. Självklart måste de få lägga en del av sin arbetsdag på att rädda verksamheten och maximera antalet medlemmar inför nästa år. Samtidigt finns det grader i avskaffandehärket.
Att lägga tid på att skriva in, förvisso underhållande, men löjeväckande upplösningsklausuler i sin stadga, att bråka om konsensusförfarande i fullmäktige eller att rita upp marknadsföringsplaner är inte hälften så viktigt som att faktiskt visa att man gör något för studenternas pengar.
Ett år som detta bör kårerna inte lägga sin energi på att visa universitetet att de kan samarbeta, kårerna bör lägga sin energi på att visa studenterna att de överhuvud taget arbetar. Kåren är inte ett mål, det är ett medel, som en kåraktiv klokt konstaterade häromsistens.

Ofta klagar man inom kåren på att mycket av det arbete man gör inte syns, det är förebyggande. Men att döma av redaktionens e-post finns det mer än en chans att synas och verka för studenterna. Kåren innehåller inga superhjältar, men det minsta man kan begära är lite självbevarelsedrift.
Stå upp för studenterna eller avgå.

Denna artikel skrevs 11 december 2009 klockan 10:42 i kategorierna Ledare. Du kan följa alla kommentarer i vårt RSS 2.0-flöde. Du kan kommentera, eller trackbacka från din egen sida.