Läs kulturbloggen
Lyssna på Radio AF
Permanent semester
18 december 2009 8:57
4 
Tipsa en kompis
Den här mannen har rosa skjorta och överkammad flint. Med sitt passerkort leder han oss genom Victoria Parks sju kretsar. Det är loungebaren, receptionen, biografen, swimmingpoolen, tennisbanan, gymmet, och kristallbastun längst ner.
Han, en Vergilius för en uttråkad medelklass. Vägvisare i ett helvete av putting greens och mahogny. Lutad mot spiraltrappan som är formgiven av Carl Fredrik Reuterswärd, konstaterar han att man egentligen aldrig behöver lämna parken – och en man i vår muntra grupp av spekulanter ger ifrån sig ett förtjust skratt, sedan ett utrop som dränker cocktailbarens hissmusik.
– Skönt!
Den svenska drömmens ciceron svarar med att katalogisera allt man slipper göra här: handla, laga mat, städa, klippa gräset, stå i köer med okända människor. Och igen hörs en röst, halvt besvärad och halvt förnöjd till döds.
– Nu börjar det bli jobbigt!
Vi fortsätter mot biografen. Det är lägenhetsvisning i Victoria Park.
Vi förs genom atriumgårdarna, pelargångarna, valven. Novembermörkrets hela dysterhet förmår inte fläcka ner den kontinentala tristessen i loungemusiken – här inne som en solskensfernissa över de kala träden där ute: dumdidum-dum-dumdum.
Och blicken sveper över raderna av svindyra Konstverk med stort K. Där står de, bland pensionärerna i sällskapsrummet, som allegorier över modern konst för dummies: hopknutna pistoler, röda enorma plasthundar, rektanglar och cirklar i plåt, svarta streck.
1977 ritade professorn i arkitektur vid Lunds tekniska högskola, Sten Samuelson, en kontorsbyggnad åt cementföretaget Euroc, beläget knappt hundra meter från kalkbrottet i Limhamn. Influenserna var hämtade från den islamska och romanska arkitekturen. Resultatet blev ett av Sveriges första exempel på postmodernismens lekfulla byggnadskonst.
Befriad från modernismens funktionella och strama arkitekturspråk, öppnar sig byggnaden som ett tempel ut mot kalkbrottets avgrund. Men brottet är stängt nu och den högst talanglöse inredningsarkitekt som fick i uppgift att piffa upp det gamla betonghuset, verkar om inget annat kunna sitt MTV Cribs. Numera flödar den postmodernistiska byggnaden över av Hollywoods plastklassicism.
Den enda gemensamma nämnaren i hopplocket av stilar, är att allt ser dyrt och billigt ut på samma gång.
det är en inredning som inger den obehagliga känslan av att kliva in i en amerikansk golfkomedi. Den får mig att önska att jag i stället för denna välfriserade mäklare hade den ökände filosofen Jean Baudrillard till vägvisare.
Allt här omkring, skulle Jean Baudrillard ha sagt, är en idealbild av medelklassens tillvaro och till och med de som bor här förstår att det finns en skillnad mellan Victoria Park och den riktiga världen. Men, skulle han fortsätta, ett Victoria Park är i själva verket bara ett sätt att dölja att den där riktiga världen som vi pratar om, fungerar precis som ett gated community. Övervakat, förljuget, exkluderande, ensamt. Victoria Park är så till den grad på låtsas att det får en att tro att det finns något annat som är på riktigt – men, skulle Jean Baudrillard hävda, hela världen har ju blivit ett Victoria Park.
Men den välfriserade guide vi nu har, han nöjer sig med att leende säga:
– Det är lite orientaliskt här, väldigt besynnerligt men ändå smakligt.
Vi har kommit in i biosalongen. I vår lilla klick av invigda råder nu en bestialisk uppsluppenhet. De äkta männen i sällskapet vrider sig av upphetsning och svettig förtjusning i de skinnklädda fåtöljerna.
Den ene fingrar darrande på sitt mobilhölster, den andre gnuggar sina glasögon, en tredje skälver av vällust i salongens skumma ljus. Och ingen kan längre sitta helt stilla när vi i samförståndets värme förstår vilken skoningslös exklusivitet det innebär att ha sin egen biograf.
Till sist blir vi barn i frågan om det finns gratis drinkar. Ett paradis på jorden. Semestern som aldrig tar slut.
På väg mot nästa stopp, en trerummare med danskt kök och med bilder från Barack och Michelles bröllop på hallbyrån, blir jag bekant med Anneli Nilsson. Först vill hon inte uppge sitt namn.
– Jag vill inte bli skjuten, säger hon.
Jag försäkrar henne att färre skjutvapen än vad man först kan tro finns i omlopp i Limhamns villaområden.
Sedan frågar jag henne vad som är det allra bästa med Victoria Park.
– Säkerheten, svarar hon, men kastar en blick mot den stillsamma gemenskapen i loungen bakom de larmade dörrarna och tillägger att det är säkerheten och friheten som är det bästa.
Här har man hela världen på gångavstånd. Anneli Nilsson skyndar på stegen och flyr undan mig.
Vår grupp har umgåtts i över en timme. Vi har alla plockat småkakor från samma nysilverfat och med införstådda leenden hållit upp de tunga ståldörrarna åt varandra. Men ändå, jag känner mig inte helt som en i gänget. Kanske är det mina leriga skor. En påminnelse om att jag sannolikt inte tog bilen till receptionen, utan snarare bussen och en vandring i lerpölarna längs kalkbrottet.
Eller så har sociologen Zygmunt Bauman rätt då han skriver i Community; Seeking Safety in an Insecure World (2001) att den här sortens gated community-boende innebär själva motsatsen till gemenskap.
De boende i områden som Victoria Park liknar han vid Don Juan, den legendariske sexmissbrukaren – alltid på jakt efter nya bekantskaper och alltid på flykt från de gamla.
Dessa människor vill ständigt börja om och aldrig låta sitt eget självförverkligande hindras av ansvaret inför medmänniskor.
Men det handlar inte om att låsa in sig i någon borg. I stället, skriver Zygmunt Bauman, är de här människorna utan något geografiskt hem.
Vilken främmande kultur denna globala elit än råkar landa i på sina tjänsteresor, isolerar man sig ändå i community-fria zoner som alltid är identiska – och med sin omisskännliga air av fyrstjärnigt hotell är Victoria Park precis en sådan ansvarsfri zon. Här är man ensam tillsammans.
Visningen når sin slutdestination, ett mörkt vinterregn i Sveriges gamla vanliga eftermiddag. Mina blickar går tillbaka genom kylan till det nu förslutna paradis eller helvete jag i brist på sju-åtta miljoner blivit fördriven ifrån. I de upplysta akvarieglasen mellan pelarna fortsätter tryggheten, men nu till ljudet av regnsmatter.
Familjerna från visningen tar avsked till sina framtida grannar. De kliver in i sina bilar. Jag ger Victoria Park en sista möjlighet till upprättelse och sträcker ut tummen i regnet med liftarens gest.
Inne i bilarna som långsamt passerar förbi mig och försvinner, skymtar nyfikna blickar.
Verksamheter har kollapsat efter avskaffandet »
De blir mästare på katastrofer »
Studentliv i Sundets pärla »
Vad är bäst: sms-tjänst eller Fråga Lund? »
I landet barn möter vuxen »
Den förlorade jazzstaden »
CSN ser dig »
Nu lämnar kyrkan sitt universitet »
Det är Q:et som gör det »
Vilken bok är den mest utlånade? »
Sara Holm (Sm) »
När plånboken får bestämma 
Krantz får inte köra över studenterna 
Att plugga eller inte plugga 
Kriget för mänskligheten 
Korståg med förhinder 
”Tryggheten prioriteras inte” 
Vem hjälper den fängslade studenten? 
“Studieavgifter ger högre status” 
Ät allt eller inget 
Finns det bildbevis? 
Den tunna röda linjen 
Loading ...
18 december 2009 10:42 (Anmäl kommentar)
Skrattade högt åt Ludwigs formuleringar. Mycket bra skrivet!
18 december 2009 11:00 (Anmäl kommentar)
Det här var en sanslöst onyanserat skriven artikel, dessutom i stora delar rent nedvärderande. Fanns det något positivt?
18 december 2009 12:36 (Anmäl kommentar)
Instämmer med Joakim. Varför en sådan ton. Vill författaren kanske redogöra något kring varför han hyser ett sådant förakt och motstånd till ett dylikt boende. Jag hade förmånen att bo i ett gated community under en tid i utlandet och det är onekligen väldigt bekvämt. Kan man betala så ska väl skugga faller över den person som väljer att göra så?
18 december 2009 13:22 (Anmäl kommentar)
“Han, en Vergilius för en uttråkad medelklass. Vägvisare i ett helvete av putting greens och mahogny.”
“…den högst talanglöse inredningsarkitekt som fick i uppgift att piffa upp det gamla betonghuset, verkar om inget annat kunna sitt MTV Cribs.”
“…Victoria Park är i själva verket bara ett sätt att dölja att den där riktiga världen som vi pratar om, fungerar precis som ett gated community. Övervakat, förljuget, exkluderande, ensamt.”
“…den här sortens gated community-boende innebär själva motsatsen till gemenskap.
De boende i områden som Victoria Park liknar han vid Don Juan, den legendariske sexmissbrukaren – alltid på jakt efter nya bekantskaper och alltid på flykt från de gamla. Dessa människor vill ständigt börja om och aldrig låta sitt eget självförverkligande hindras av ansvaret inför medmänniskor.”
Texten är intressant och underhållande. Väldigt välskriven. Dock måste den tolkas som ett debattinlägg i klassfrågan. För någon faktaförmedlande nyhetsartikel är den knappast. Dessutom förmedlar den en fruktansvärt generaliserad, och förmodligen felaktig, nidbild av invånarna i Victoria Park som ytliga, själviskt ansvarslösa, inskränkta, verklighetsfrånvända lyxmissbrukare. Liknelsen med Don Juan är antingen skrattretande eller upprörande.
Artikeln hade inte tagit skada av att även lyfta fram fördelarna med den här sortens boenden: pensionärer erbjuds en värdig och bekväm ålderdom, affärsmän och direktörer för stora företag (som i snitt arbetar 80 timmar/vecka!) ges möjlighet till lite avskildhet, vila och rekreation, artister kan vila upp sig mellan turnéerna samtidigt som andra kändisar kan skyddas från paparazzis och annan ofrivillig publicitet.
18 december 2009 15:40 (Anmäl kommentar)
Asch… Låt monokeln falla och omfamna julefriden. Det var kul skrivet.
18 december 2009 21:53 (Anmäl kommentar)
Sten i glashus. Victoria Park är en andlig kusin till LU och dess tillhörande kårnepotismträsk. Det skulle t.ex. inte krävas många ändringar för att tidningen Lundagård skulle bli en gjuten lokaltiding för Victoria Park och dess invånare. Ändra tidningens namn (Victoriagård?), ge vissa krönikörer lite mer utrymme, lägg till en golfsida och en spalt som beskriver vilka flottiga frisyrer som funkar bäst just nu - så var det klart! Just do it!
18 december 2009 22:30 (Anmäl kommentar)
Snacka om blandade reaktioner… Komiskt!
06 januari 2010 12:46 (Anmäl kommentar)
Artikeln hade tagit enorm skada av att lyfta fram fördelarna; den hade blivit tråkig. Ett reportage som det här serverar inte fakta, det vaskar fram insikter och sparkar igång känslor.
Dessutom var det fantastiskt roande. Strålande skrivet.
08 januari 2010 13:44 (Anmäl kommentar)
Ida, menar du att man inte kan skriva om saker på ett positivt eller nyanserat sätt utan att det blir tråkigt?
Provokationsjournalististik börjar kännas lite gammalt nu.. Trollning kallas det när förattaren ej råkar äga presskort.
08 januari 2010 17:06 (Anmäl kommentar)
-:suck:-
Men smurfa fram en egen positiv, nyanserad och ickeprovocerande artikel om “gated communities” då och se hur intressant det blir. Du kanske kan sälja den till något lämpligt fastighetsbolag så att den kan publiceras som en sådan där ny “fräsch” ickeredaktionell “livsstilsartikel” i tex “Studentmagasinet” eller “Residence”. (Det verkar ju vara det nya fräscha som ersätter den gamla unkna, negativa granskande och kritiskt ifrågasättande journalistiken.) Smygreklam kallas det…
p.s. Vad är skillnaden mellan smurfning och trollning?
08 januari 2010 20:21 (Anmäl kommentar)
Sorry… Det var lite överdeterminerat.
10 januari 2010 22:25 (Anmäl kommentar)
Smirre: Min poäng var helt enkelt den att olika texter har olika syften, och det är löjligt att anklaga en uppenbart personligt hållen text som den här för att inte vara “objektiv” (eller snarare “neutral”). Spara den kritiken för skribenter som smyger in värderingar där de gör anspråk på att förmedla råa fakta.
11 januari 2010 12:34 (Anmäl kommentar)
Ida 2: Då jag noterar att artikeln ligger under “kultur & nöje” så medger jag att du har en poäng (även om texten uppenbarligen inte gick hem hos mig).
JJ: Trist att du är fördomsfull, vidare ser jag inte hur en skicklig skribent inte skulle kunna skriva en läsvärd artikel om ämnet, men med ett annat perspektiv.
12 januari 2010 12:11 (Anmäl kommentar)
Fördomsfull mot…? Jag skrev inlägget efter att ha slängt ut en bunt tidningar som var fullkomligt nedlusade av mer eller mindre skickligt dolda annonser i form av produktplacering och livsstilsreportage vars avsändare var ytterst otydlig. Tråkigt nog verkar det som om detta blir allt mer vanligt eftersom vi blivit så pass bombade med undermålig reklam under så lång tid att vi börjat utveckla en förmåga att filtrera bort denna mentala nedskräpning, och därför har reklammakarna börjat utge sig för att vara journalister. Jag tycker att detta är en otrevlig utveckling och eftersom jag är aktiv reklam-hatare blev inlägget något överdeterminerat.
I detta kontext reagerade jag på ditt inlägg: “Provokationsjournalististik börjar kännas lite gammalt nu.. Trollning kallas det när författaren ej råkar äga presskort.”, där du jämställer artikeln med “trollning”, vilket jag tycker är orättvist. Jag tycker att reportaget var ganska roligt skrivet.
12 januari 2010 19:38 (Anmäl kommentar)
Din fördom - menar jag - är mot de bostadsformer som åsyftas i artikeln. Du skriver ju själv:
“Men smurfa fram en egen positiv, nyanserad och ickeprovocerande artikel om “gated communities” då och se hur intressant det blir.”
12 januari 2010 20:21 (Anmäl kommentar)
Ok, då har du missförstått mig. Jag har inga speciella åsikter om gated communities, vad jag däremot har åsikter om är journalistik. En av dessa åsikter om den sakta men säkert ökande smygreklamen hoppas jag framgår tydligt i mitt föregående inlägg. En annan är denna: att det blir allt vanligare att kommentatorerna har synpunkter på hur en artikel har skrivits och om vem som har skrivit den än om innehållet i själva artikeln.
12 januari 2010 20:40 (Anmäl kommentar)
Vad jag menar är att det finns många olika vinklar och perspektiv på nästan alla företeelser. Vissa vinklar är mer intressanta och sätter igång tankarna mer än andra, och det är upp till skribenten att välja vilken han eller hon tycker verkar mest intressant. Alla kommer inte hålla med.
Men för att få en givande diskussion som kanske leder till större förståelse i ämnet är det kanske bättre att komma med nya perspektiv i inläggen istället för att bara skriva att de är onyanserad provokationsjournalistik.
12 januari 2010 23:13 (Anmäl kommentar)
Okej, jag är med på vad du avsåg med dina inlägg.
Men, för att vända på saker och ting och återgå till mitt ursprungliga resonemang; jag vill hävda att man lättare får en givande diskussionen kring och större förståelse för ett ämne, om man som skribent inte hänfaller till “onyanserad provokationsjournalistik”.
Vinsten med att provocera är att man onekligen väcker reaktioner, men förlusten är att innebörden av vad “thought provocing” innebär ofta går förlorad.
14 januari 2010 14:57 (Anmäl kommentar)
Artikeln ovan kan möjligen skämtas bort med att den är fyndigt formulerad, men skalar man bort kulturreferenser och något som närmast liknar en språklig onani återstår klassisk antikapitalistisk propaganda.
Lundagård är en tidning som man, till och med obligatoriets avskaffande, blir tvångansluten till om man läser i Lund. Med detta i åtanke kan man tycka att tidningen borde vara ytterst neutral. Vidare borde Lundagård endast ta ställning i de synpunkter som kan tänkas vara av studierelaterad karaktär och i dessa fall utgå från studenters intresse, men aldrig av partipolitiska skäl.
Mot denna bakgrund är det därför högst tveksamt vad en artikel likt den ovan har i Lundagård att göra överhuvudtaget. Om den nu skulle utgöra ett slags initiativ till kulturell (men i det här fallet snarare förtäckt ideologisk) debatt, har jag har svårt att tänka mig att man som motvikt skulle publicera en raljerande artikel över, låt säga, folk som bor i kollektiv, knarkar cred-kultur och ifrågasätter konsumtionen, vilket skulle kunna ses som en motpol i det här fallet.
15 januari 2010 13:38 (Anmäl kommentar)
Ekonomiska doktriner har väldigt lite med dålig smak och xenofobi att göra. Det är inte dyrare att bo i Victoria Park än i en liten lägenhet på Södermalm. Däremot är det mer kameraövervakat och lockar uppenbarligen till sig en kategori människor som är tacksamma att beskriva, just eftersom de inte kräver någon form av karikatyr.
15 januari 2010 15:20 (Anmäl kommentar)
Man ser vad man vill se, inte längre än näsan räcker osv..
Kul att förattaren kikar in och bekräftar karikatyren av den samme som målas upp i inlägget ovanför.
16 januari 2010 21:41 (Anmäl kommentar)
Det är ju författaren som (be)dömer både besökare och bostadsområde. Själv skulle jag ha tyckt att det var sk*troligt att ha råd att bo där. Hade lätt bjudit hem några kulturpretton till polare också, när det drar ihop sig till grillfest. Bara för att reta upp grannarna.
21 januari 2010 21:34 (Anmäl kommentar)
Surt sade räven om rönnbären. Själv längtar jag till den dag då min examen betalar sig och jag själv bor i ett område som Victoria Park. Ack vad skönt att kunna stänga om sig och slippa hantera miljötomtar, socialbidragsturister och andra av samhällets varbölder på fritiden. Tills dess, tillbaka hem till Rosengård ännu en tid. Men en dag…