Läs kulturbloggen
Lyssna på Radio AF
Negativt med positiv särbehandling
13 januari 2010 13:11
3 
Tipsa en kompis
Ett av mina nyårslöften var att jag inte skulle skriva om kvotering och positiv särbehandling, ett av de teman som tragglats mest i mina krönikor. Men beskedet från högskoleministern kräver att jag bryter det löftet. För snart tre månader sen skrev jag en krönika om Annie Wadenhorn, en av de drygt 30 tjejerna med toppbetyg som aldrig gavs en chans att förverkliga drömmen att bli psykolog. Anledningen? För att hon är tjej. Alla platserna i hennes urvalsgrupp var på förhand vikta åt män, helt enligt regeln om förtur för det underrepresenterade könet.
I tisdags fick Annie och hundratals andra tjejer, som under de senaste åren systematiskt förvägrats rätten att utbilda sig på grund av sitt kön, uppskattning för att de vägrade finna sig i att bli diskriminerade av det utbildningssystem som de och deras föräldrar varit med om att finansiera tillsammans med resten av svenska folket.
Jag skriver “uppskattning” och inte “upprättelse” eftersom upprättelse är något som bör ges från rättsligt snarare än från politiskt håll samtidigt som det åligger våra folkvalda representanter att visa uppskattning då medborgare vågar stå upp mot statssanktionerade orättvisor. Vilket Annie Wadenhorn och hennes medsystrar gjorde (med hjälp från Centrum för rättvisa).
Såhär skrev Tobias Krantz i DN: “Utbildningssystemet ska öppna dörrar – inte slå igen dem i ansiktet på studiemotiverade unga kvinnor.” Det är förstås lite ironiskt att beslutet bakom avskaffandet motiveras med att särbehandlingen missgynnar kvinnor. Både kvotering och positiv särbehandling infördes nämligen i syfte att hjälpa kvinnor som ville ta sig in i mansdominerade arbets- och studiemiljöer. Förhoppningsvis kan detta bli en lärorik läxa för alla dem som fortfarande anser att riktade åtgärder av det här slaget bör användas i antagnings- och rekryteringssammanhang.
Även om beslutet att avskaffa positiv särbehandling i sig är positivt, verkar tyvärr också den här regeringen emellanåt ha frestats att i jämställdhetens namn göra satsningar som inte alls har med jämställdhet att göra. Till exempel så tillsattes nyligen den så kallade Teknikdelegationen, vars ena uppdrag är att öka tjejers intresse för matematik och teknik. Ett klockrent exempel på hur diskrimineringsindustrin gör problem av ingenting i syfte att legitimera den egna verksamhetens existens. Varför kan inte högskolorna och regeringen acceptera att fler högpresterande tjejer än killar vill bli psykologer medan fler killar än tjejer vill bli ingenjörer?
Jämställdhet är inte uppnått när könsfördelningen är 50-50 på samtliga utbildningar. Jämställdhet är uppnått när killar och tjejer ges samma möjligheter att gå de utbildningar de själva vill. Ifall detta innebär att 90 procent av psykologerna och veterinärerna är tjejer medan 90 procent av ingenjörerna är killar – so what?
Verksamheter har kollapsat efter avskaffandet »
De blir mästare på katastrofer »
Studentliv i Sundets pärla »
Vad är bäst: sms-tjänst eller Fråga Lund? »
I landet barn möter vuxen »
Den förlorade jazzstaden »
CSN ser dig »
Nu lämnar kyrkan sitt universitet »
Det är Q:et som gör det »
Vilken bok är den mest utlånade? »
Sara Holm (Sm) »
När plånboken får bestämma 
Krantz får inte köra över studenterna 
Att plugga eller inte plugga 
Kriget för mänskligheten 
Korståg med förhinder 
”Tryggheten prioriteras inte” 
Vem hjälper den fängslade studenten? 
“Studieavgifter ger högre status” 
Ät allt eller inget 
Finns det bildbevis? 
Den tunna röda linjen 
Loading ...
13 januari 2010 14:50 (Anmäl kommentar)
Mångfald är bättre än enfald. Mycket forskning stödjer detta (googla så hittar du svar). Det kan finnas ett värde i att ha psykologer som en gång varit pojkar, speciellt i möten med pojkar som mår psykiskt dåligt. Att sociologer nästan uteslutande är kvinnor kan vara problematiskt vid vårdnadsutredningar. Att domstolarna till en övervägande har kvinnliga jurister är problematiskt ur ett demokrati- och rättssäkerhetsprespektiv eftersom de inte har en sammansättning som befolkningen i stort. För att ge några exempel.
13 januari 2010 16:35 (Anmäl kommentar)
Jag bestrider inte att det är önskvärt ifall det finns manliga psykologer också. Min poäng handlade om jämställdhet i utbildningsmiljön. Och där anser jag att om fler toppresterande tjejer än killar vill utbilda sig till psykologer så gör inte det utbildningen mindre jämställd ifall detta råkar avspegla sig på könsfördelningen i klassrummet. Däremot kan det aldrig försvaras om en kille trots sämre betyg ges företräde i antagningen framför en tjej. Det kan inte heller försvaras att en institution reserverar samtliga platser i en urvalsgrupp åt killar. Att de drygt 30 tjejerna som sökte till psykologprogrammet på folkhögskolekvoten i våras inte ens i teorin hade någon chans att bli antagna, enbart för att de var tjejer, är förstås oacceptabelt.
Jag vänder jag mig emot utgångspunkten att varje enskild instans av samhället exakt måste återspegla befolkningssammansättningen i stort. Ska vi kvotera in romer och homosexuella i domstolorna också? Jag tror såhär: vill inte samhället beskyllas för att agera inkonsekvent eller orättvist gör det nog bäst i att inte kvotera eller särbehandla alls, varesig till utbildningar eller domstolar. Läs gärna min krönika från den 21 oktober 2009 som beskriver vad som hände på Yales läkarprogram när de ville göra klassrummet till en miniatyrversion av den amerikanska befolkningen: http://www.lundagard.se/2009/10/21/konsurval-lika-korkat-som-kvotering/
13 januari 2010 20:26 (Anmäl kommentar)
Det räcker nu.
Jag lägger mig i nu för att din argumentation i jämställdhetsfrågor så gott som alltid vilar på väldigt lösa grunder, och ibland är direkt felaktig. Jag skulle önska att det gick att hålla tyst ändå, som de flesta andra engagerade i frågan jag känner, som istället arbetar på i tysthet, för alla de smällar, ofta långt under bältet, man får ta om man pratar jämställdhetsproblematik öppet. Jag önskar också att jag kunde låta bli att lägga någon vikt vid Lunds studentliv, som den bubbla en del menar att den är. Men det _är_ en lång och avgörande tid i många människors liv, som blir självständiga, vuxna, formas som individer och skaffar sig en utbildning. Det går inte att strunta i det ansvaret och det avgörande i den här perioden.
I ditt ”so what?” ligger ett väldigt stort problem, för det innebär ett ”so what?” till allt i våra könsroller, som att kvinnor (generellt, såklart) inte ska vara chefer, inte lämna ifrån sig barnen när de är små, inte höja rösten och ta utrymme, och så vidare. Du verkar lägga mycket tro på våra ”val” att forma våra liv precis som vi vill och som fullständigt oskrivna blad. Men vi väljer alltid i ett sammanhang, efter våra egna och andras förväntningar på oss och vilka sätt vi har lärt oss att bete oss på, och som vi lärt oss lönar sig. Där finns förutsättningar vi måste ta med i beräkningen.
Vi identifierar oss med människor i våra egna grupper, och så länge könen ständigt med emfas lyfts fram som två (och inte mer än två) skilda grupper hålls vi inom dessa gränser. Det är nog sällan ett regelrätt förtryck som det vi ser framför oss, som i att kvinnor vet och kämpar och männen som i någon sorts konspiration håller emot. Istället bor det här inom alla. Kvinnor kan vara de sämsta jämställdhetsförespråkarna ibland; det gäller även mig, med skillnaden mot somliga att jag kämpar för att vara medveten. Men det vore verkligen att tro människan om mycket om vi trodde att vi kunde stå opåverkade i det möter överallt, ända från dina föräldrar, som oftast använder olika röster när de pratar med flickbebisar och pojkbebisar, till pojkar som får skämmas för att de tycker om att leka med dockor på dagis, via tydligt kvinnoinriktad reklam som poängterar hur viktigt det är att kvinnor är snygga och välrakade, medan Carlsbergs senaste TV-reklam säger att män vrålar och vill ha öl. Kvinnor uppmuntras hårdraget att vårda och män uppmuntras bland annat att arbeta med teknik. Det vi övas på från tidig ålder fastnar såklart, och vår egen och andras övertygelseförmåga är stor. Exempelvis presterar flickor bättre på matteprov om de i förväg får höra att provet är konstruerat för att passa tjejer bättre än om de inte får veta det. Ett annat exempel är den kvinna som wallraffade som man ett tag och upplevde hur andra tro och förväntningar på hennes (då hans) förmåga att fixa deras tekniska prylar plötsligt ökade, och hur hon fick mängder med tid och utrymme att utvecklas på området. I mina studier i bland annat kognitionsvetenskap ser jag ständiga exempel på att det är mycket som pågår i det isberg som är hjärnan, där bara valda delar når det verkliga medvetandet. Vi bortförklarar också gärna och ändrar våra förklaringar i efterhand för passa verkligheten, utan att vara medvetna om det.
En tankeövning som kan belysa hur individer formas i ett samhälle är om du tänker dig en kille från Rosengård och en kille från Danderyd: De här skillnaderna som oftast finns där på val av till exempel kläder, yrke, intressen och sätt att prata skulle få människor försöka hitta biologiska förklaringar till, men ändå finns de där mycket tydligt och visar hur beroende vi är av vårt sammanhang. Det är också svårt för någon som sällan träffar någon högskolestuderande att veta att och hur man kan göra det och vilka utbildningar som över huvud taget finns. Prova också att jämföra en kvinna i till exempel Somalia med en i Kina, en i Libyen och en i Sverige. Man skulle säkert kunna tro att vi alla är från olika planeter, men få skulle skylla skillnaderna på biologin istället för kulturen! Alternativt att de skulle ha tagit sitt ansvar och ”valt annorlunda” ifråga om livssituation eller kläder. Återigen ett exempel på att vi måste vara ödmjuka inför våra möjligheter att välja helt fritt. Förväntningarna och möjligheterna är ekonomiska, praktiska och sociala, ständigt närvarande och långt ifrån alltid medvetna.
Män lär sig och tillåts att ta större plats, att våga ta steget fram och en annan tro på sin egen förmåga. Om du visste hur ofta jag omkring mig ser precis det, en man som med självklarhet säger ”Klart jag kan!” om ett viktigt uppdrag medan kvinnorna behöver någon som säger det till dem – jag vet inte om du har sett samma sak, men troligen har det funnits där. Det är (fortfarande naturligtvis generellt) bland kvinnor mycket vanligare med ett ”Inte kan väl jag?” I könsrollerna ligger också duktigheten och prestationerna som mått på värdet beroende på vilket biologiskt kön du har, vilket bland annat kan ses i att kvinnor statistiskt sett oftare har jobb som de är överkvalificerade till och än män, som oftare är underkvalificerade. Här ser du också sådant som att kvinnor begär lägre ingångslön.
Män får ovanpå det ofta stå modell för det allmängiltiga och definiera vad som gäller som viktigt, och tillmäts en högre status och makt. Ett exempel på det är att en och samma debattartikel med antingen ett kvinnligt eller ett manligt namn som signatur ger olika utslag hos läsarna. Mannens text bedöms som bättre och mer trovärdig. Och återigen, detta ligger hos de flesta av oss, oavsett kön. Även mig.
Det pågår alltså en ständig formning av oss människor efter vårt kön, och det pågår ständigt en positiv särbehandling av mannen till att nå inflytande i samhället och resurser (som pengar). Om vi i de sammanhangen pratar om positiv särbehandling av kvinnorna är det bara ett sätt att försöka neutralisera behandlingen till att faktiskt bli könlös. Kvinnor kan till exempel behöva höra en extra gång att de kan och även i efterhand lära sig det om ledarskap de inte fått med sig från början, liksom genomskåda när det där ”Men inte kan väl jag” kommer av bara farten. Som siffrorna visar nu på vem som sitter på kapital, chefsposter, löner, medieutrymme, styrelseposter, forskningsmedel och så vidare blir det tydligt att det pågår en behandling av män utifrån kön, som inte är neutral, tvärtemot vad du hävdar, och den särbehandlingen är positiv. När jag läste företagsekonomi fick vi ta del av en undersökning av män och kvinnor i organisationer, där kvinnorna vittnade av ett glastak och männen istället om en glashiss, som osynligt lyfte dem i den organisatoriska hierarkin. Det ligger något i det.
Naturligtvis kan en jämn könsfördelning inom en utbildning och yrkesgrupp ses som en förutsättning för kvalitet, eftersom vi har formats så olika och tillför olika saker. Vi har delvis olika perspektiv och till exempel ingenjörer med manlig eller kvinnlig bakgrund kan bedöma olika saker som viktiga. Särskilt för psykologer kan det vara viktigt, där förhållandet till sitt eget och det andra könet kan vara en stor del av ett psykologiskt problem. Men det handlar, i ännu högre grad hävdar jag, om att den skeva fördelningen i vilka som söker och kommer in visar att _könet avgör_. Hade vi inte lärt oss att vi var så olika hade inte siffrorna sett ut som de gjort, år efter år, varken hos psykologer, ingenjörer, läkare, karnevalsgeneraler, sjuksköterskor, regissörer eller chefer. 40/60 går ofta att bortförklara, om det inte är så decennier i rad, men det är helt uppenbart könet som avgör om veterinärstudenterna till så stor del är kvinnor och karnevalsgeneralen i 160 år varit man; det går inte att bortförklara. Och när man ser såna siffror måste man alltid fråga sig varför och om vi vill ha det så. Jag menar att det är ett allvarligt uttryck för våra snäva könsroller när vi är så knutna till olika sysselsättningar i livet. Bara 7 av 30 av Sveriges största yrkesgrupper har fördelningen 40/60 mellan de båda könen, övriga är mer eller mindre könssegregerade (källan för det och mycket annan intressant fakta är SCB:s statistiksamling På tal om kvinnor och män, den från 2008 finns här: http://www.scb.se/statistik/_publikationer/LE0202_2008A01_BR_X10BR0801.pdf”
Du kan inte säga ”So what?” till något som är så begränsande och får såna konsekvenser. Du får inte kalla det ”millimeterrättvisa” eller att det ”exakt måste avspegla befolkningen i stort”, för det skulle troligen ingen kräva, men de där hindren finns där och måste bort, för att vi ska kunna utvecklas som fullständiga människor över hela spektrat och alla få samma resurser. Skulle de inte finnas skulle Dramaten vara bättre på att ha svarta skådespelare, långt fler funktionshindrade plugga vid Lunds universitet, mer än 20 % av föräldraledigheten tas ut av män och långt fler muslimer sitta på höga positioner inom Ericsson. Då skulle inte 1/3 av Sveriges befolkning jobba yrken där könsfördelningen är 90/10.
Jag måste också upplysa dig om vad positiv särbehandling inom urval är: Det är när personer med lika meriter viktas in för att de är underrepresenterat kön. Ingen man som varit sämre meriterad har fått förtur framför en kvinna (vilket istället kallas kvotering), utan det har handlat om att sammansättningen i den slutliga gruppen har blivit bättre, istället för att lotten fått avgöra. Det är alltså fullständig slump kontra en könsmässigt jämnare sammansättning som står emot varandra. Själv tycker jag inte inlottandet är särskilt ärofyllt det heller, och det gör ju fortfarande att precis lika många sökanden inte kommer in, trots att det är deras drömmar och de har kämpat hårt för det. Det kommer vi aldrig ifrån. Du har som person ingen som helst makt över den där lotten. Det olagliga i de här fallen var att ett av tre rekvisit som krävs för att den posiva särbehandlingen ska vara laglig inte uppfylldes, nämligen att det skedde med en automatik som var olaglig; det hade bort ske en oautomatiserad bedömning någonstans. De två andra rekvisiten, som jag tyvärr har glömt detaljerna för (men det var alltså inte på grund av att det var en grov ”diskriminering” som det föll, vilket media annars gärna framför) utan att det var helt okej på två rekvisit av tre. Det blev också olyckligt i just de här fallen, för att det i praktiken blev omöjligt för överrepresenterat kön att komma in på folkhögskolekvoten, eftersom hela den framräknade ”skulden” för den sneda könsfördelningen lades på den kvoten, liksom gruppen är liten och de särskiljande meriterna (betygen) man kan ha med sig från folkhögskolan har väldigt få steg. Det blir alltså lätt fel där – men på andra utbildningar kan resultatet bli ett helt annat. Men att säga att ”kön inte ska spela roll” och att den positiva särbehandlingen vid urval därmed borde tas bort är alltså redan för sent, om det år efter år är den könsfördelningen vi ofta ser. Kön spelar redan roll.
Jag vet inte hur det är med din mamma, dina eventuella systrar, kvinnliga vänner, flickvänner och kanske så småningom döttrar, men jag vill iallafall inte vänta längre på de här möjligheterna, för mig eller någon annan, på att det ska passa människor att maka sig från makten eller lära sig hur maktstrukturer utifrån kön fungerar. Det är en mänsklig rättighet, inget annat, och inget lyxproblem vi kan vänta med tills det blir bekvämt att åtgärda. För att det ska ske behöver vi alla tillgängliga medel, för att vi i verkligheten ska sluta bedömas och begränsas efter våra kön.
Och något måste ju helt uppenbarligen göras, för vi har problem. Om du tvivlar på att jämställdheten är eftersatt även i det land som ska vara världsbäst på området kan jag ge dig mängder med material som visar den trista motsatsen. Positiv särbehandling, antingen vid urval eller vid bemötande av människor, är ett av de effektivare sätt som finns att komma åt problemet på. Tyvärr blir ju svaret ständigt att åtgärderna måste ske tidigare i systemet, vilket också Tobias Krantz skrev i DN idag. Jag har själva ofta mött argumentet när jag krävt åtgärder direkt. Ofta bygger de tyvärr på tron att den egna gruppen eller instansen är fri från skuld. Så högskolan vill att gymnasiet ska ändra det, gymnasiet grundskolan, grundskolan dagis, föräldrar utbildningssystemet, utbildningssystemet föräldrar och näringslivet utbildningssystemet. Men i själva verket har vi ju alla en roll i det här, och alla insatser är nödvändiga. För att på riktigt komma åt de här begränsande könsrollerna och ge alla människor PÅ RIKTIGT LIKA MÖJLIGHETER måste vi alla skärpa oss, och bli medvetna om hur vi och andra agerar. Det gäller kön och alla andra diskrimineringsgrunder.
Som tur är det pågår det på sina håll ett tyst men kraftfullt arbete under offentlighetens radar, där jag ser kvinnor och män hjälpas åt för att komma till rätta med problemen, där vi coachar och hjälper varandra, män ibland tar ett steg tillbaka, kvinnor tänker till innan de säger nej och vi försöker hjälpa varandra att utvecklas och våga visa framfötterna. Visst är det en typ av särbehandling, enligt din definition.
Men vid alla försök till att komma tillrätta med problemen – bara en sån sak som att uppmärksamma valberedningar på saken! - hör jag dig bara säga nej. Men att åstadkomma jämställdhet är inte alltid en semesterkryssning, utan ett arbete som måste ske idogt och medvetet, hela tiden, på alla nivåer. Jag förstår inte alls vilka lösningar du tänker dig för att åstadkomma den jämställdhet du säger dig vilja uppnå, för även om du och många andra med dig ofta återkommer till presenteras aldrig några förslag, bara kritik. Och det räcker verkligen med den motkraften nu. Även om du menar dig vara könsneutral i dina bedömningar är de flesta andra inte det.
Kärlek och respekt
Eva
13 januari 2010 22:45 (Anmäl kommentar)
Eva, du brinner tydligen för något. Vad vet jag inte då jag blev rädd för vad som måste vara Lundagårds längsta inlägg genom tiderna. Vore bra med en sammanfattning för oss som behöver lättläst!
14 januari 2010 1:28 (Anmäl kommentar)
Jag kommer nog inte ge en sammanfattning, för att det så lätt missförstås. Däremot kom jag på att det kan vara på sin plats med en signatur som sätter mig i ett sammanhang:
Eva, magisterstudent på 7 året i Lund, före detta nationsaktiv och kårpresidial, numera bara lite kåraktiv.
14 januari 2010 15:46 (Anmäl kommentar)
Eva, kan du inte var lite omtänksam om oss som vill läsa kommentarerna någorlunda snabbt. Det ska väl inte krävas dryga 2300 ord för att svara på en så kort krönika?
Nåväl, vad jag kunde utläsa ur din text så håller jag med om mycket men som jag ser det så är inte diskussionen om riktigt samma sak. Victors diskuterar ideologi, människan som en varelse med fria val, medans du vill förändra människor så att de får kraften att göra sina val genom social förändring. Inget går stick i stäv med det andra egentligen förutom det eventuella faktafelet om att kvinnor inte kunde komma kontra kunde men lottades bort.
Kampen för att förändra den sociala strukturen tycker inte jag skall göras genom formaliserade rutiner i livsavgörande lägen. Jag förstår att jag uppfyller din profetia om undanskyllande och brist på förslag men det handlar inte om negativitet gentemot jämställdhet, det handlar om att det inte skall finnas system som tvingar människor. Om män nu inte har vad som krävs för att komma in på psykolog - trist men så får det vara. Har de full poäng borde de inte vara missgynnade mer än någon annan och då bör systemet lösa sig själv. Kanske är det jag som inte är tillräckligt insatt men då får jag ursäkta mig till hälften och skylla på den något långa texten till andra hälften.
14 januari 2010 18:00 (Anmäl kommentar)
Eva
Tack för dina synpunkter. Få saker är så glädjande för en krönikör som när en läsare lägger ner tid och tankemöda på att replikera på något som man har skrivit! Med risk för att befästa en kvinnlig stereotyp vill jag även upplysa dig om följande: som pedagog är du en naturbegåvning! (Jag kan skriva läroboksförfattare istället så blir det inte lika könsstereotypt, då kvinnor tyvärr fortfarande är kraftigt underrepresenterade i den branschen.)
Egentligen skulle jag vilja säga något om din debatteknik, som jag ställer mig något frågande till. Inte minst eftersom du mer än antyder att jag inte skulle ta jämställdhetsproblematiken och kvinnoförtrycket på allvar samtidigt som du försöker få mig att framstå som en nybörjare på utbildningsfrågor genom att berätta basics, t ex hur positiv särbehandling går till. Det första knepet, att tillskriva mig värderingar som jag inte har, är ett sätt att svartmåla en oliktänkande – inte särskilt snyggt. Avseende det andra knepet: eftersom jag föredrar att tro det bästa om alla väljer att jag utgå ifrån att det inte var någon härskarteknik utan att du faktiskt upplyste mig i all välmening.
Nu till själva innehållet. Mitt intryck efter att ha läst ditt inlägg två gånger med 18 timmars mellanrum är att vi i grund och botten verkar ha samma syn på det patriarkala maktmönstret (d v s att det förekommer överallt i hela samhället på både ett medvetet och omedvetet plan) samtidigt som vi bär på ungefär samma idealbild av det jämställda samhället. Det idealiska, enligt mig, vore ifall all särbehandling var överflödig för att uppnå jämställdhet. Och om jag förstod dig rätt betraktar inte du heller positiv särbehandling som ett självändamål, utan mer som ett nödvändigt ont: nödvändigt, då vi alla ända sen barndomen formats av könsrollsbefästande förväntningar och föreställningar mot vilka vi omöjligen kan ha stått opåverkade; ont, då denna riktade satsning med sin blotta existens gör oss påminda om hur omfattande den positiva särbehandlingen av män varit (och fortfarande är). Positiv särbehandling av kvinnor är, precis som du så träffande beskriver, “ett sätt att försöka neutralisera behandlingen till att faktiskt bli könlös.”
Jag uppskattar också att du skiljer på positiv särbehandling vid urval och vid bemötande. Men just för att du verkar ha en så god förståelse för hur positiv särbehandling fungerar, blir jag upprörd när du skriver att “Positiv särbehandling, antingen vid urval eller vid bemötande av människor, är ett av de effektivare sätt som finns att komma åt problemet [med bristande jämställdhet]…” Som om detta vore någon sorts allmän sanning!
Positiv särbehandling vid bemötande av människor kan ibland, som du själv påpekar, vara bra eftersom skillnaderna mellan hur män och kvinnor formas inte sällan märks på graden av självförtroende. Och att ge kvinnor lite extra uppmuntran och uppskattning behövs ibland för att jämna ut de könsrelaterade skillnaderna i individers tro på sig själva och sin förmåga.
Samtidigt får detta inte gå till överdrift. Bland företagschefer som upprätthåller rådande maktstrukturer finns nämligen inte endast misogyna mansgrisar. Även chefer som ständigt gör en poäng av “hur bra det är att det finns kvinnor” på arbetsplatsen och aldrig upphör med att överösa de kvinnliga anställda med komplimanger och beröm för att de är just kvinnor – tro mig, såna chefer (och lärare) finns! – bidrar till att upprätthålla könsförtrycket eftersom de reducerar kvinnorna till att vara enbart sitt kön. Deras intentioner är förstås de bästa tänkbara (att kvinnorna på arbetsplatsen ska känna sig betydelsefulla och trivas), men ack så fel detta kan ta sig uttryck! Medan de manliga medarbetarna bedöms utefter en kombination av deras prestationer och personlighet, blir själva könet i kvinnornas fall ofta överordnat allting annat.
Jag ser en liknande tendens inom den pågående debatten om främlingsfientlighet. I Sverige finns en spridd uppfattning om att rasismens motsats är den överdrivet vänliga inställningen till alla kulturer förutom den egna. Principen verkar vara att ju mer man föraktar den egna [svenska] kulturen och upphöjer andra kulturer, desto mindre rasistisk är man. (Mitt favoritexempel är Mona Sahlin som för några år sen yttrade sig såhär i en intervju med Euroturk, Turkiska Ungdomsförbundets tidning: “Ni har en kultur, en identitet, en historia, något som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”)
Jag hävdar istället att den totala färgblindheten är rasismens egentliga motsats. Problemet med färgblindhet är dock att den inte existerar. Precis som du beskrev om hur vi förhåller oss till olika personer beroende på kön, bär vi även här med oss både medvetna och omedvetna förväntningar och föreställningar, inte minst i form av en invand vithetsnormativitet. Men ordet rasism avser, tror jag, inte endast föraktet eller hatet mot det okända utan även blotta fixeringen vid olikheter. Samma sak tror jag gäller med kön.
T ex har SEB:s VD Annika Falkengren gjort sig känd för sin vägran att besvara frågor från journalister som de förmodligen inte hade ställt ifall hon varit en man. Den generade stämning som inställer sig på presskonferenser när journalister ertappas med frågor som “Hur känns det att vara den första kvinnan på VD-stolen?” eller “Hur hinner du med att både lämna barnen på dagis och vara på jobbet 12 timmar om dagen?” tydliggör för samtliga närvarande på ett oerhört pedagogiskt sätt hur låsta vi är vid våra invanda föreställningar, samt hur djupt rotade våra förväntningar är.
En tråkig trend som jag tycker mig se sen ett bra tag tillbaka är hur vissa män utnyttjar feministstämpeln som ett pragmatiskt verktyg i rent själviskt syfte. Exempel på män som använt sig av feministstämpeln som en modeassessoar snarare än som en rättvisande beskrivning av deras ideologiska hållning går att hitta överallt, inte minst inom politiken. Det finns en massa högt uppsatta gubbar inom offentlig och privat verksamhet som åkt räkmacka på patriarkala strukturer (eller “glashiss”, som du så träffande kallade det) men trots det kallar sig för feminister. En av Lundagårds skribenter beskrev i senaste pappersnumret på ett träffande sätt en utveckling som pågått i flera år nu: “Den verbala feministmannen, som bloggar om sin nyfödda dotter och samtidigt åtnjuter pappapatriarkatets alla fördelar, är vår tids sociala vinnare…”
När det handlar om positiv särbehandling vid urval hade det, tror jag, kunnat vara ett effektivt redskap för att komma åt problemet med bristande jämställdhet – ifall det fått önskad effekt! Men låt oss vara ärliga: Avsikten var ju aldrig att det här instrumentet skulle exkludera kvinnor från universitetet!! Hur kan du – med facit i hand – påstå att positiv särbehandling vid urval är ett av de effektivaste sätten att komma åt problemet med bristande jämställdhet när du vet med dig att 8000 kvinnor utsatts för olaga könsdiskriminering (olaga då den strider mot både EG-rätten och diskrimineringslagen) just p g a positiv särbehandling?!
Faktum: kvotering och könsurval som från början var tänkta att hjälpa kvinnor har istället missgynnat just kvinnor. Anledningen – att tjejer i regel presterar bättre på gymnasiet och dessutom innehar en överväldigande majoritet av platserna på många utbildningar vilket gör att regeln om förtur för det underrepresenterade könet börjar premiera männen istället – behöver jag väl knappast upplysa dig om.
Men du får inte tro att min inställning till ditt försvar av positiv särbehandling är odelat negativ. En del av mig tycker jättemycket om dig för att du behållit din ståndpunkt. En bekant sa nämligen till mig häromdan: “Feminister vill ha kvotering och särbehandling när det gynnar kvinnor, men så fort nåt av deras verktyg råkar visa sig bra för män så vill de avskaffa det.” Jag ska säga åt henne att läsa ditt inlägg så att hon förstår att hon hade fel.
Däremot lyckas du inte övertyga mig om att en helt jämn könsfördelning skulle vara en förutsättning för kvalitet och därmed ett självändamål. Framförallt så tycker jag att du misslyckas med att rättfärdiga användandet av en så drastisk åtgärd som positiv särbehandling vid urval faktiskt är. Du framställer valet som “fullständig slump kontra en könsmässigt jämnare sammansättning.” Men den könsmässigt jämnare sammansättningen bygger ju på att man adderar en könsmässig orättvisa till urvalssystemet. Sen skriver du: “[Inlottandet] gör ju fortfarande att precis lika många sökanden inte kommer in, trots att det är deras drömmar och de har kämpat hårt för det. Det kommer vi aldrig ifrån.” Men den här orättvisan kan väl knappast användas som försvar för en annan?!
Slutligen vill jag säga detta: I mitt svar till Anders skrev jag att jag vänder mig “emot utgångspunkten att varje enskild instans av samhället exakt måste återspegla befolkningssammansättningen i stort. Ska vi kvotera in romer och homosexuella i domstolorna också?” Frågan kan verka raljerande men är i sammanhanget allvarligt menad.
Du är en skicklig debattör med många välformulerade och välgrundade åsikter. Ett tips, ifall du vill vinna bredare stöd för din linje, är därför att i fortsättningen utöka din analys till att även omfatta andra minoriserade, samt även rasifierade, grupper. Jag förstår om du medvetet valde att begränsa din analys till att enbart inkludera ett könsperspektiv, då diskussionen handlar om jämställdhet och regeringens beslut att slopa regeln om förtur för det underrepresenterade könet. Men eftersom du valde att referera till tidigare krönikor av mig, i vilka jag kommenterat mer än endast könsaspekten, och dessutom skriver att vi alla måste bli medvetna om hur vi och andra agerar, vad gäller “kön och alla andra diskrimineringsgrunder”, utgår jag ifrån att du är van vid att betrakta de här frågorna ur ett bredare perspektiv än enbart ett könsperspektiv, t ex ur ett klassperspektiv. De här frågorna måste kunna analyseras var för sig, men för säkerhets skull vill jag ändå poängtera (inte minst för de läsare som orkat läsa såhär långt) att den här diskussionen inte vilar på någon gradering av olika diskrimineringsgrunder. För individen i en minoriserad och/eller rasifierad grupp upplevs nämligen all diskriminering, oavsett vilken del av identiteten som attackeras, som en förminskning av värdet och därmed också som ett förlöjligande av värdigheten.
Jag tänker förstås inte fråga hur du ställer dig till positiv särbehandling och kvotering utifrån andra bevekelsegrunder, men utgår som sagt ifrån att någon som är så insatt och påläst som du, även är genomgående konsekvent i din hållning på dessa olika punkter.
Allra sist: Att blottlägga och diskutera mäns överordning och kvinnors underordning är förstås att bekräfta de här strukturerna. I värsta fall blir det man skriver självuppfyllande genom att de här strukturerna cementeras ytterligare. I bästa fall bidrar man till en positiv utveckling. Men även här verkar vi vara överens: du skriver själv att arbetet för förbättrad jämställdhet måste ske “idogt och medvetet.” Då går det inte att tiga ihjäl problemen. Därför är jag glad att du inte höll tyst utan valde att lägga dig i diskussionen, trots alla de smällar, ofta långt under bältet, man får ta om man pratar jämställdhetsproblematik öppet.
Lärdomen som jag själv tar med mig är att man ska hålla sina nyårslöften!
Allt gott!
Victor Z
15 januari 2010 10:47 (Anmäl kommentar)
I mina öron låter Eva F:s utspel som den gamla klassiska feministiska slagdängan, att könet är en social konstruktion. Det är ett bekvämt sätt att slippa undan de grundläggande fysiologiska skillnader som finns mellan könen, och som bevisligen även påverkar saker som drivkraft, initiativtagande och självförtroende (den som inte tror mig får gärna googla testosteron och dess effekter). Jag vill på intet sätt förringa det faktum att män och kvinnor uppmuntras till att välja olika livsbanor, och att detta alldeles säkert upplevs väldigt jobbigt för den man eller kvinna som vill avvika från “utstakad” bana. Jag vill däremot höja ett varningens finger för den typ av polemik som (mer eller mindre) dolt vill säga att män och kvinnor egentligen är likadana, och att olikheterna beror enkom på samhället.
Bortsett från detta tycker jag att både Eva F och Victor Z gör intressanta observationer. Det vore intressant att se Evas ståndpunkt i frågan om kvotering av homosexuella och romer till domstolarna. (Har hon reflekterat över konsekvenserna av att ha kvoterandet som ett självändamål?)
15 januari 2010 11:24 (Anmäl kommentar)
Käre Per A
Darwinismen må vara framgångsrik historiskt sett, och är det fortfarande inom djurvärlden. Däremot så vore det ganska omoraliskt och felaktigt att säga att den tillämpas eller bör tillämpas på människor i ett civiliserat samhälle.
Att kvinnor är i majoritet på högskolans grundutbildningar men sedan tycks försvinna i såväl forskarutbildningar som i näringslivet kan förefalla ganska märkligt. Det är väl knappast så att de är av sämre kompetens?
Jag skulle dessutom säga att det skulle te sig väldigt konstigt att utgå från medfödda attribut och hävda att män har en högre medfödd böjelse för att räkna på balkar och att kvinnor har en högre dito för att studera lagböcker.
Som jag ser det har ingen påstått att olikheterna bara beror på samhället. Men det är just samhället vi har chansen att ändra på. Därför kan det kanske vara klokt att fokusera på att försöka skapa en så öppen miljö som möjligt, istället för att fokusera på det medfödda. Vi kan ändå inte modifiera folks gener efter embryonalstadiet.
15 januari 2010 14:43 (Anmäl kommentar)
Fattar inte riktigt hur Per kopplar kvinnors påstådda brist på drivkraft, initiativtagande och självförtroende till att de är överrepresenterade på psykologprogrammet. Vad är det testosteronbristen leder till, bra gymnasiebetyg eller en lust att bli psykolog?
15 januari 2010 14:51 (Anmäl kommentar)
Per och Henrik
Ni har båda lyft fram viktiga infallsvinklar och delat med er av insikter som annars är lätta att glömma bort i debattens hetta. I diskussionen om vad som är biologiskt kontra socialt betingat håller jag med er båda: Att förneka det faktum att mycket av det som skiljer oss åt är biologiskt, tror jag inte gynnar någon. Men om vi lyckas kartlägga de invanda mönster som faktiskt inte har sin förklaring i biologin, så har vi bättre utsikter att skapa en miljö där alla känner sig rättvist behandlade och bemötta.
Det som Eva skriver - “Män får ofta stå modell för det allmängiltiga och definiera vad som gäller som viktigt…” – tror jag stämmer. Inte alltid. Men ofta. Jag är inte alls hemmastadd i den feministiska begreppsapparaten, men jag tror att det är detta som feminister och genusvetare ibland refererar till som “manligt tolkningsföreträde.” Men jag kan som sagt ha fel.
Frågan ifall homosexuella och romer bör omfattas av kvotering var riktad till Anders. Men jag tog med den i mitt svar på Evas inlägg eftersom jag tycker det är viktigt att belysa och betona vikten av att vara konsekvent. Med konsekvent avses, i det här fallet, att man inte rangordnar olika diskrimineringsgrunder. Mitt intryck av Eva är att hon verkar ha reflekterat över de här frågorna mycket och noggrant, så när hon skriver att positiv särbehandling endast är “ett sätt att försöka neutralisera behandlingen till att faktiskt bli könlös”, så tvivlar jag inte en sekund på att hon även vill att behandlingen ska vara klasslös, raslös osv.. I grund och botten handlar ju den problematik som Eva tar upp om normer och normativitet. Och normativitet omfattar definitivt mer än bara kön.
21 januari 2010 23:21 (Anmäl kommentar)
Jag håller i stora drag med Victor i hans utmärkta (och lagom korta) krönika. Det är fullständigt galet att upplysta människor ända in på 10-talet envisas med att hålla fast vid det gamla mossiga 70-talsmantrat att könsrollerna är 100% sociologiska konstruktioner. Naturligtvis spelar sociologin viss roll men att förneka de biologiska skillnaderna, eller säga att de är ointressanta, är magstarkt. Man har sett t.ex. i försök med rhesusapor att manliga apungar föredrar klassiska “pojkleksaker” och motsvarande för honhungar. På samma sätt kan man se att kvinnor vid hormonella sjukdomar med överproduktion av androgener får ett betydligt mer aggressivt och risktagande beteende. Relationen mellan könen är grunden för vår arts fortlevnad och det vore osannolikt att det beteende som styr könsbeteendet inte skulle vara mycket djupt biologiskt rotat. Därmed inte sagt att allt är biologi, förstås. Man kan dock reagera mot den sociologiska snedvridning som finns i debatten - se bara på studien av skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor som offentliggjordes för några år sedan - många ville inte ens att den skulle få publiceras. Att hindra vetenskapen för att itne är politiskt korrekt för tankarna till Sovjet (men det är kanske ett sådant samhälle som vänsterfeminister vill ha).
Någon här skriver att det är ointressant att fokusera på det medfödda, vilket ju är oerhört märkligt. Det är väl bättre att vi får reda på sanningen om verkligheten så att vi utefter verkligheten kan försöka anpassa politiken så att samhället blir så jämställt som möjligt. Naturligtvis är forskning på detta område viktigt. Som det är nu applicerar vi ju en könssociologisk teori som det inte finns fog för på små barn och forcerar pojkar att leka med dockor och flickor med bilar. Jag tror det är bättre att låta barn vara barn, låta dem välja hur de vill leka, och inte utsätta dem för diverse genusexperiment. Många pojkar vill säkert självmant leka med dockor - låt dem göra det, men inte på grundval av någon unken gammal genusteori. Däremot tror jag aldrig att vi kommer få lika många kvinnor som män att spontant välja att jobba som byggnadsarbetare, och jag tror inte att vi spontant kommer att få lika många män som kvinnor som vill jobba på dagis - därtill är biologin alltför stark. Oavsett hur länge genussociologer som Eva framhärdar i sina märkliga unkna teorier så kommer biologin att överbevisa dem. Man kan inte programmera om människor hur brutalt som helst, vilket socialismens fiasko under förra seklet tydligt visade.
22 januari 2010 0:39 (Anmäl kommentar)
Skulle man nu vara konsekvent och sluta utlysa professurer främst för kvinnor och liknande skulle man kanske kommit någonstans men det beslutet dröjer väl tills man ser tendenser att kvinnor börjar missgynnas där med. Lite tråkigt att man sätter feminism före jämställdhet (något som syns tydligt i ministerns egen debattartikel om saken som var otroligt pinsam för honom antar jag…) även om beslutet i sig självklart är skitbra.
05 februari 2010 2:10 (Anmäl kommentar)
Jag blir så trött av den här diskussion… Att det fortfarande finns människor som vill förklara vad jämställdhet är och att det kravs, det är verkligen underbart. Jag är verkligen för trött för det. Så, lets hear it för de som fortfarande försöker det!
Men, på samma tid tycker jag att särbehandling är också lite begränsad: det handlar ju bara om kvinnor och män, iallafall det som jag hört. Försöker universitetet också att göra flera studenter med en ikke-svensk etnisk bakgrund att plugga i Lund? Eller/och från en arbetarklassebakgrund? Lund och lundensiska traditioner är ju ofta ganska elitära…
Till exempel, jag har en inte-så-motiverad bekannt, en kille som pluggar juridik, som har rika föräldrar, och ibland säger saker som “det är så konstigt nu i Sverige: kvinnor börjar ta över allt. I juridik finns det så många, att de började att positivt särbehandla männ”. Han är snäll, säkert. Men jag undrar om männ som han är verkligen de se behöver att få extra stöd för att plugga ett elitärt ämne som juridik?
23 februari 2010 14:50 (Anmäl kommentar)
Igår medgav universitetsledningen att universitetet ägnat sig åt systematisk könsdiskriminering de gånger man gett förtur åt det underrepresenterade könet. 24 tjejer som nekades plats till psykologprogrammet förra året p g a sitt kön kommer tilldelas 35000 var av universitetet i skadestånd. Det här är ett viktigt och stort steg på vägen mot en rättvisare antagning. Personligen är jag övertygad om att vi i framtiden kommer minnas tillbaka på både könsurval och kvotering som en stor skamfläck.
23 februari 2010 16:58 (Anmäl kommentar)
Lunds universitet tillämpar dock fortfarande systemet enligt tidningsartiklarna på temat, det enda de gjort är att de ändrat urvalet för folkhögskoleelever så särbehandlingen inte ska synas lika tydligt. De som förlorat sin plats på samma sätt som de här tjejerna fast sökt på andra antagningsmeriter har väl heller inte fått något skadestånd.
Det är ju snygg propaganda men efter lite grodor av rektorn här i Lundagård är det nog ingen som riktigt köper att de ångrar sig på riktigt, skulle de göra det skulle de lotta istället för att gynna underrepresenterat kön och inte påstå att de inte “kommit på en långsiktig lösning”.
23 februari 2010 18:25 (Anmäl kommentar)
Jonas
Du har helt rätt. Enligt Centrum för Rättvisa diskriminerades mer än 1200 bara under 2009. De flesta av dessa kommer garanterat inte att ersättas.
Diskrimineringsindustrin och genuslobbyn går förmodligen opåverkade ur den här striden. Men jag tycker ändå att det här är en viktig seger för rättvisan, inte minst i form av rättslig och moralisk upprättelse för Annie Wadenhorn och tjejerna som aldrig gavs chansen att gå sin drömutbildning.