I samma ögonblick som utbildning blir en handelsvara hotas både individens bildningsperspektiv och samhällets möjlighet att påverka den sociala, kulturella och ekonomiska inriktningen på högre utbildning.
De flesta svenska lärosätena har överlag inte så mycket annat att konkurrera med i internationella sammanhang än just det faktum att utbildningen är gratis. Det gråmulna vädret är inget som lockar, och svenska högskolor är inte särskilt högt rankade jämfört med konkurrenter i många europeiska länder – för att inte tala om USA. Därtill är det svenska språket svårt. Därför är det oklart om de toppstudenter som regeringen vill rekrytera genom att införa avgifter, faktiskt kommer att komma till Sverige eller om de istället väljer de övriga, generellt högre rankade skolorna. Danmark förlorade en mycket stor del av sina internationella studenter när de införde avgifter för några år sedan.

Ett stort universitet måste ha en internationell prägel, det är berikande med de utomeuropeiska studenterna som dessutom fungerar som ambassadörer för Sverige i sina hemländer. Den stora och besvärliga administration som varje universitet kommer att drabbas av genom att själva sköta prissättning för studenter som inte får stipendium, kommer att kosta betydligt mer för de svenska skattebetalarna än vad universiteten inbringar på reformen. Därför kommer den ”satsning” på kvalitet som regeringen hävdar skulle åstadkommas av de pengar som reformen skulle inbringa, utebli eller rent av försämras då administrationen kommer att ta mycket resurser – resurser som de idag inte har då vi inte har något avgiftssystem.

För att locka till sig studenter till Sverige föreslås att stipendiefonder skapas med statliga pengar så att mindre bemedlade utländska studenter ska kunna söka sig till Sverige. - SOU-utredningen (2006:7) säger sig ha två syften: ”Syftet med att införa avgifter för studenter från länder utanför ees är ytterst att flera sådana studenter skall rekryteras till Sverige” samt ”att svenska skattebetalare ska avlastas från kostnaderna för utbildning”. Beroende på hur propositionen ser ut, så blir det hur som helst svårt för dem att nå upp till dessa två syften som också är regeringens huvudargument till införandet. Dels kommer antalet studenter från de önskade områdena, vilka stipendierna syftar till att locka, att minska, dels rör det sig om så få studenter att besparingen blir minimal. Dessutom får skattebetalarna ändå stå för en stor del av utbildningskostnaderna i och med de föreslagna stipendiefonderna (pengarna kommer att tas ifrån biståndsbudgeten istället, så regeringen tar med ena handen och ger med den andra). Förslaget är både urvattnat och fullt av självmotsägelser.

Dessutom innebär avgifter för utomeuropeiska studenter med allra största sannolikhet även avgifter för svenska studenter i framtiden. Alla länder som före år 2006 hade infört avgifter för internationella studenter har senare även infört avgifter för det egna landets studenter. Utvecklingen har gått olika snabbt, i exempelvis Storbritanniens fall tog det nästintill 20 år, men likväl har studieavgifter obevekligt införts även för inhemska studenter. Studieavgifter för vissa specifika studentgrupper är därför i praktiken en murbräcka för införandet av avgifter för alla studenter. Att släppa in avgifter i det högre utbildningssystemet genom det sätt som regeringen nu föreslår ska göras, aktualiserar frågan om när, inte om, vi i Sverige också ser all högskoleutbildning som något som ska köpas på en marknad.
En årslön på bankkontot – är det högerregeringens melodi? Utbildning som handelsvara – det har ingenting med kvalitet att göra.

Läs mer
Studieavgifter ger högre status

Denna artikel skrevs 26 januari 2010 klockan 16:08 i kategorierna Debatt, Vänsterspalten. Du kan följa alla kommentarer i vårt RSS 2.0-flöde. Du kan kommentera, eller trackbacka från din egen sida.