Hur skulle det vara att byta ut kärnfamiljen mot en korridorfamilj? Där den gemensamma kassan även räckte till blöjinköp och där förlossningen skedde i köket?
Matoset hänger blytungt över korridorsköket. Savoykål och Felix köttbullar trängs på spishällen och runt bordet sitter ett gäng och debatterar bensinskatt och avbefolkad glesbygd. Någon är påväg ut med ryggsäck och termos, en annan har precis klivit in i morgonrocken. Kaffekokaren går varm och orden smattrar som hagel mot golvet.
Att Sverige har högst andel ensamhushåll i världen känns väldigt långt borta.
Jag har en avslappnad relation till kärnfamiljen på så vis att jag inte ser den som en absolut nödvändighet, men oavsett inställning måste vi vara realistiska. De flesta nyutexaminerade kommer inte att leva med sitt livs kärlek och barn i ett stort blått hus. Den största andelen av oss, närmare 40%, kommer att bo helt ensamma.
Av någon anledning har skämt om en ”korridorsbäbis” florerat tätt vid våra frukostar på sistone. ”Om du ska föda i köket tänker inte jag ha städvecka”, som en hint när någon slarvat med dagen efter-pillret. Andra har en mer praktisk karaktär. Hur arbetsbördan skulle kunna fördelas om en bäbis skulle göra entré, eller funderingar kring ifall blöjor skulle finanseras med den gemensamma kassan.
Skämten vittnar om någonting mer än en talang för kvickheter. Vare sig det är medvetet eller inte försöker vi därigenom väva ihop två livsfaser. Vi är nog rädda för att hamna i ett hushåll där kaffekokaren sällan laddas med mer än en kopp.
Själv skulle jag aldrig föredra att bo isolerad. Samtidigt känns det fan så skönt att staten 2016 öppnade upp för insemination även för ensamstående kvinnor. Det gör det nämligen möjligt att i varje fall drömma om en ”quick fix”. Om åren lämnar mig utan en fast relation och äggklockan börjar göra sig påmind slipper jag nöja mig med en panikpartner som är ”bra nog”. I ett sådant läge tar man istället sig en vända till inseminationscentret.
Sedan öppnar vi upp en vuxenkorridor för oss ensamstående föräldrar, där vi kan sällskapa vid middagsbordet och barnen kan springa från dörr till dörr och fördriva tiden. Jag ser framför mig att vi bråkar över att Bengt alltid har annat för sig när det är hans tur att fixa söndagsfikat. Vi kan dela på en bil, ha en drös gemensamma tidningsprenumerationer och turas om att vabba när vinterkräksjukan går.
Kanhända har jag fastnat i ett 70-talsromantiserande, men alla sätt att döda den förödande svenska ensamheten är väl värda ett försök. Om inte annat så är min oro över att sluta som singel och barnlös härmed botad.
