En dag kommer vi alla att dö. Lundagårds Elin Syuleymanova skriver om vikten av att använda sin röst innan det är för sent.
För några år sedan läste jag romanen Call me by your name av André Aciman. I boken nämns en gammal novell från samlingen Heptameron av Marguerite de Navarre. Den klassiska historien om en riddare som förälskar sig i en prinsessa. Riddaren och prinsessan blir vänner men riddaren vågar inte berätta för henne om sina känslor. En dag frågar riddaren prinsessan: ”Vilket är bättre – att tala eller att dö?” En fråga som vid första anblick verkar opretentiös men som skapat en växande längtan inom mig efter ett svar.
Frågan kan å ena sidan ställas till oss som individer. För oss människor emellan kan tystnaden bli förödande. En av mina favoritromaner Normal People av Sally Rooney gestaltar tystnadens slag mot kärleken mellan två människor. Två människor som älskar så hårt men inte vågar tala med varandra. Kommunikation som brister och missförstånd som tar över skapar sår som inte kan läka trots att de dör för att få tala ut med varandra. Rädslan kan hålla oss tillbaka i tron om att om vi talar skulle vi förstöra allt. Så vi förblir tysta. Kväver oss själva. Men om vi aldrig talar får vi aldrig veta om vi någonsin skulle bli förstådda. Och samtidigt spelar det egentligen ingen roll om vi talar för vi dör oavsett, antingen i tystnad eller i friheten. Antingen dör vi tillsammans med rädslan eller befriade från den.
Å andra sidan kan det vara en fråga för samhället i stort. Idag lever vi i en värld som blöder. Samtiden är inte så annorlunda än vad den var för flera hundra år sedan. Våra medmänniskor dör fortfarande i sin kamp på brinnande gator för sin rätt att tala. En mycket aktuell kamp är de pågående politiska och feministiska protesterna i Iran.
Den 29 oktober i år sände SVT programmet ”En kväll för Iran” för att uppmärksamma händelserna. Artister sjöng och aktivister talade för att belysa, beröra och hylla. Bland annat Abir Al-Sahlani berättade om kvinnans roll i Iran. Kvinnan där, precis som i många andra länder, ses idag fortfarande som en andra klassens medborgare, där mannen har en rätt att bestämma över hur en kvinna ska klä sig, tala och uttrycka sig.
I programmet gästade även skådespelaren Ardalan Esmaili som fick frågan om hur händelserna drabbade honom personligen. Med tårarna i halsen svarade han att han inte vill tala om hur det drabbar honom. ”För vem är vi i allt detta?” Han uttryckte att det inte handlar om hur det drabbar oss eller hur vi känner. I våra demokratiska länder har vi friheten att tala, säga vad vi vill, när vi vill då vi har kommit långt i kampen för jämställdhet och rättvisa. Kvinnor får arbeta, rösta och tala. Vi tar denna rättighet för givet och just därför har vi det största ansvaret. Det handlar snarare om våra möjligheter att handla för våra medmänniskor.
Är det inte just det Ardalan Esmaili menar? Vår frihet att tala, ger oss en skyldighet att tala starkare för att lätta på tyngden från axlarna från de som kämpar. Makten vi bär är en styrka som kommer med ett plikt att ta ställning. För hur kan vi anses vara mänskliga om vi inte kan ge röst åt kvinnorna som offrar sina liv för sin fundamentala rätt att bara få tala?
Kvinnans vara eller icke har alltid varit en angelägenhet på olika sätt världen över. Och den kvinnliga aktivismen i Iran har pågått under en lång tid. Slöjans roll i samhället har en stark koppling till kvinnans ställning. När Iran fick en ny kung 1925 såg han på religion som något gammalmodigt och införde bland annat ett slöjförbud 1936. Regimen införde rättigheten för poliser att slita av kvinnors slöjor på gatorna. Slöjan, som har en stark kulturell och religiös innebörd för många kvinnor i Iran, blev en symbol för hotet mot kvinnor som valde att bära den. Friheten för vissa, blev ett förtryck för andra.
1979 blev ett tumultartad år. Revolution bröt ut i landet och ayatollah Khomeini tog över makten. Återigen såg regimen på kvinnans klädsel som en fråga som staten skulle reglera. Denna gång blev det tvärtom – 1983 infördes en lag om slöjtvång för alla kvinnor i hela landet. Moralpolisen hade rätt att övervaka kvinnor och arrestera de som ansågs inte bära slöjan korrekt. Kvinnorna levde i ett fångenskap fyllt med våld, tvång och ofrihet. Frågan om kvinnans kropp, som under all tid varit ett objekt för makthavarna att kontrollera, framkallade en politisk kamp. Den 8 mars 1979 samlades kvinnorna för att protestera för första gången mot regimen och kräva rätten till valfrihet. Men ingen lyssnade.
Jina Mahsa Aminis greps i september i år av moralpolisen för att hon inte burit sin slöja på rätt sätt. Hon dog den 16 september 2022 i häktet och blev ett ljus som tände en gnista hos kvinnorna i Iran. Kvinnorna tar av sig sina slöjor, klipper av sitt hår och sjunger: ”Kvinna, liv, frihet”. Människor samlas på gator och torg och slagorden ekar världen över, med hopp om förändring där kvinnan ska betraktas som en fullvärdig människa. Människorna i Iran offrar sina liv i kampen för makten över sina egna kroppar och över sin rätt att få tala högt om vad deras längtande hjärta säger. Och när de dör, måste vi skrika för annars hör ingen. Och om vi inte höjer våra röster, dör vi också. I vår tystnad. När våra medmänniskor dör, då dör även en del av oss själva med dem.
Vi vill alla lämna fotspår efter vår tid på denna jord. Ett fotspår genom våra barn som skapar en ny generation, en revolution eller en röst. I Acimans roman återfinns tankar om livets gång. Han skriver om att våra hjärtan och kroppar är givna till oss endast en gång och att inte känna starkt under vår tid som levande vore ett ödslande med tid. Att vara människa är både skört och storslaget. Och att dö utan att tala vore lidelse i smärta. För att tala är att vara levande. Det är våra ultimatum som förs samman som två grenar från samma träd. Vi lever i ett land där vi har fåglar i skyn istället för bomber. Med vingar som kan flyga högt. Med blommor på marken istället för landminor. Med ett folk vars ögon fortfarande tindrar och inte har slocknat av allt elände de skådat. Ett land som är friare. Och röster som kan tala högre.
Så vad ska vi göra – tala eller dö? Vi alla kommer dö en dag. Begravda. Täckta av jord, blommor och världen kommer fortgå ovanför oss. Så frågan är snarare: om vi alla möter döden en dag, vad har vi för anledning att vara tysta under den korta tid vi har som levande? Låt oss tala starkt. Utan rädsla för att såren inte har läkt ännu. För vår egen skull men också för andras skull. För andra som bara kan viska. Låt oss skrika deras ord lite, lite högre. Inte för att vi måste. Utan för att vi kan. För det är så vi blir levande.
”Vilket är bättre, att tala eller att dö?” frågade riddaren. Prinsessan såg på honom och log. ”Det är bättre att tala”.
