En lovsång till Rasputin

Idag är det premiär för Toddyspexets föreställning Rasputin. En glädjande cleansing för alla som vill driva ut tentaångesten och insupa påsken med renad kropp, tycker Lundagårds recensent Malte Lindahl.

Ryssland 1917. Hungersnöd och krig. Vad ska göras? En snubbe som kallar sig Lenin vill göra revolution, några konservativa stofiler vill kuppa in överklassen. Båda läger försöker locka till sig folket för att genomföra sina omstörtande planer.

Så mitt i allt detta har vi A-lagets enda munk – Rasputin, som blivit vidrörd av Guds hand och därmed fått en gudomlig karisma som gör honom till en slingrig kvinnocharmör i maktspelet runt Vinterpalatset.

Så ett land, tre parter som vill ha makten, ett hungrande folk och en promiskuös munk. Det bäddar för konflikt.

Allt detta får jag reda på när jag ögnar i kvällens programblad som doftar lite som barndomens leksakskataloger.

Tio minuter till ridån går upp. Publiken har tjackat lustgas och spontanapplåderar när en tekniker joggar över scenen. Övertaggade. Kanske med rätta, det verkar som de flesta sett Toddyspexet förr och vet att det kommer bli en underhållande kväll.

Som nästintill oskuld i spexvärlden är jag inte riktigt lika entusiastisk, men det smittar. Långsamt som svininfluensan smyger sig glädjen på. Jag har hamnat i hörnan för päronen, känns det som. Gråhåriga herrar och damer som garvar så amalgamlagningarna blänker i strålkastarljuset.

Ridån går upp. Med Var Gladspexet som enda referens slås jag genast av professionaliteten i uppsättningen. Framförallt den tekniska. En grym orkester och snygg scenografi och folk som hissas ner ur taket, det trodde jag inte.

Men storyn börjar trögt och till en början svajar skådespelet och tajmingen sitter inte. Efter 20 minuter har jag bestämt mig för att Var Gladspexet var bättre. Efter 21 minuter tar jag det tillbaka. Efter halva showen är jag lite förälskad i hela ensemblen. När det är slut är jag såld.

Handlingen i sig är tunn och saknar driv framåt men kommer bitvis med otippade och galna inslag. Som när alla plötsligt ur förvirring börjar snacka danska. Eller när en ängel stiger ner från himlen för att be om ursäkt för alla dåliga beslut Gud har tagit.

Men de flesta bristerna räddas av scenensemblens insatser. För det är Rasputins starkaste sida – En begåvad ensemble med känsla för humor. Många av de inledande svajningarna som fick mig att bli skeptisk kändes i efterhand som klassisk genrepsproblematik.

Mina varmaste rekommendationer.