De senaste månaderna har jag fastnat i reality-tv:ns träsk. Love is blind har väckt mitt intresse efter en kall vinter dedikerad till öl och prosa från beatgenerationen. Mitt plötsliga inträde in i världen av reality har fått mig att inse att sekundärskam är en av de mest plågsamma men också nödvändigaste känslorna som finns.
Varför har vi så svårt för att förstå vad frånvaro och närvaro betyder i våra relationer? Måste vi vara konstant uppkopplade för att behålla våra vänskaper? Lundagårds kulturkrönikör Moa Lindroth diskuterar tillvarons ständiga tittut-lek.
I en tid av självhjälp, självförbättring och självmedvetenhet tappas något bort. De kollektiva snedstegen är viktiga för att kunna bli vuxen på riktigt. Dagböcker, meditation och ”self-love” hjälper den vilsna studenten lite, men lite kollektivitet och en gemenskap av utforskande själar behövs också.
Nyligen sänkte Filmstaden priset på sina biobiljetter. Perfekt, tänkte jag. Tills insikten kom att alla filmer jag vill se kräver möjligheten att titta bort, stänga av ljudet och regelbundet byta flik till något pastellfärgat och barnvänligt.