Lundaupplevelser i en matlåda

- in Krönika/Studentliv, Krönikor

Höstterminen är i full gång, och med den kommer ångesten över att inte hinna fixa matlåda i sparsamhetens tecken. Men Maria Rosén skippar sparsamhetens ångest när alla upplevelser i studentlund kallar.

Jag smyger försynt bort mot cafeterian och hoppas att de inte ska komma på mig. Diskret halar jag upp min plånbok ur fickan och viskar till tjejen i kassan: ”En baguette och en cola, tack.”  Hon nickar lika diskret tillbaka och medan jag genomför transaktionen hinner de ikapp mig och vrålar: ”Men var har du matlådan? Herregud, vilket slöseri! Har du, som tar CSN, mage att gå ut mitt i veckan och handla på restaurang?

Jag ignorerar rösterna, som tjatar med en blandning av tjatig-mamma-och-Kulla-Gulla-röst i min skalle, och sätter mig i den tjusiga campus-restaurangen och tar de första tuggorna på min lunch. Alla andra har matlåda. Alla andra är praktiska och hinner alltid förbereda storkok åt två veckor samtidigt som de skriver hemtenta och går på gympass. Jag är den enda här som just har förlorat femtio kronor på dyr cafémat.

Men vänta lite. Det är ju faktiskt några fler än jag som inte har matlåda. Faktiskt ganska jättemånga. Innebär det att vi studenter, vars dåliga ekonomi ständigt pryder den aktuella tapeten, egentligen lever ett liv i flärd och överflöd? Innebär det att vi är lata navelluddspillare som ännu inte lärt oss ordna ett lagat mål mat?

Nej, det gör det inte. Det innebär att vi studenter tar vår chans, kanske den enda vi får i livet, att njuta allt det bästa och finaste i just vårt studentlund. För under den halvtimme som vi hade gjort matlåda befinner vi oss på månadsmöte med nationen. Eller repeterar inför den stora höstkonserten i AF-borgen, eller redigerar en tidning, eller möter en vän som vi aldrig hade träffat om det inte vore för genomresan i Lund.

Måhända hade vi kunnat lägga lite fler pengar i spargrisen om vi hade gjort den där matlådan. Men i mötet med studentlund, i alla dess former och färger, finns det kanske ett ännu större värde som vi alltid kommer bära med oss.

Därför tycker jag att vi kan ha gott samvete de dagar vi inte hinner fixa matlåda under den här genomresan. Vi har ju ändå ett helt liv fullt med kulinariska matlådor framför oss.