Självkänslig kärlek

- in Kultur
@Annika Skogar

Kärleksrelationer har alltid varit svåra. Men i dag är de svårare än någonsin.

– Jag vill bara lägga telefonen här på golvet, hitta en yxa och sedan hugga sönder den.
Det är lördagsnatt och vännen på barstolen mittemot har precis satt ord på känslan som jag vet att hon haft den senaste timmen. Tidigare under kvällen skickade hon det där sms:et. De korta raderna som inte skulle verka för angelägna men som ändå skulle få fram att de kanske skulle ses. Lite senare?

Jag säger det gamla vanliga – det som jag sagt och blivit tillsagd sedan högstadiet – att den där killen antingen är en idiot eller har glömt sin telefon hemma.

Det hade han såklart inte. Han hörde av sig. Inte den natten men två dagar senare. Vännen kvävde sin lycka. Släppte in honom genom dörren och försökte framstå som nonchalant.

De dyker upp med jämna mellanrum. Killarna som ena dagen gör sig okontaktbara och den andra ligger i ens säng.   Kanske var det också därför Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande blev så hyllad när den 2013 kom och berättade historien om Ester Nilsson som ville bli sedd och älskad av den otillgänglige Hugo Rask. I slutet av oktober kom den fristående fortsättningen, Utan personligt ansvar, och precis som i verkliga livet har inte Ester Nilsson lärt sig någonting. Hon har hittat ännu en otillgänglig man som röjer det sunda förnuftet.

I SVT:s litteraturprogram Babel (26/10) berättar Lena Andersson att hon ofta får frågan om Ester Nilsson har någon slags bokstavskombination. Men nej, intygar Andersson, hon är bara en vanlig människa.

Varför beter hon sig sådär då? Och varför är hela min kvinnliga, heterosexuella, bekantskapskrets, så ofta besatt av bekräftelse från killar som aldrig någonsin ger just det? Enligt Eva Illiouz, professor i sociologi vid Hebreiska universitetet i Jerusalem, finns det flera anledningar. I sin bok Därför gör kärlek ont, som i september släpptes på svenska, avfärdar hon att ett trassligt kärleksliv skulle bero på en störd personlighet och räknar i stället upp förklaringar hämtade från vår sociala samtid.

Allt började under uppväxten. Om du, som jag, är född i en svensk medelklassfamilj under 90-talet har du alltid vetat att världen ligger för dina fötter. Efter gymnasiet drällde det av alternativ. Skulle du spela trumpet på en folkhögskola? Resa Asien runt och dricka sprit ur en vattenmelon? Det är mycket möjligt att du sedan fortsatte dina odefinierade leva-livet-år med en grundkurs på universitetet. Fortsatte välja: utbytestermin, praktik, engagemang. Fortsatte leta: bostad, riktning, känsla. Det här, menar Eva Illiouz, är också en av de främsta anledningarna till att vi i dag skapat ett ständigt bekräftelsebehov. Vi saknar en grundtrygghet och sätter därför en allt större förväntan på kärleksrelationen. Den ska ge oss en varaktig känsla av tillhörighet i en övrigt ständigt föränderlig vardag. 

I ett samhälle som ständigt uppmanar oss till att vara unika blir också förälskelsen ett sätt att övervinna en känsla av att vara osynlig. Den romantiska kärleken har helt enkelt blivit central för självkänslan.

Förr i tiden grundades valet av partner framförallt på ekonomiska möjligheter och klasstillhörighet – något som blir tydligt genom att bläddra i olika tiders dejtingböcker. 1897 publicerades Manners for men och Manners for women där samtliga råd gick ut på att bekräfta den andres könsidentitet och samhällsklass.

Samtidens dejtingböcker har ett helt annat fokus. Första kapitlet i Dating for dummies (2006) har i stället titeln ”Vem är jag?” – en fråga helt i linje med Illiouz resonemang om relationens identitetsskapande betydelse.

Men varför relationer är så krångliga har fler förklaringar i tiden.  I takt med kärnfamiljens minskande betydelse har manlighetsidealet, precis som dejtingböckerna, förändrats. Tidigare skulle mannen vara känslomässigt stabil och försörja familjen. I dag ska han, enligt Illiouz, i stället vara yrkesmässigt framgångsrik och klarar av att hantera sina relationer med flyktighet och distans. Vi kan kalla honom Hugo Rask, eller så kan vi hämta in honom från Sex and the city – tv-serien som inte sällan refereras till som en bibel när det kommer till dysfunktionella förhållanden – och ge honom smeknamnet Mr Big.

Det är inte så att kvinnor och män till naturen har olika behov av att bli älskade. Enligt Illiouz är i stället problemet att kvinnor i dag har färre kanaler än män att bli bekräftade och att heterosexuella kvinnors självkänsla därmed blir mer beroende av ett erkännande. Samtidigt befinner sig kvinnor i en situation där de av samhället förväntas leva upp till både omsorgens och självständighetens ideal (”Skaffa barn!”, ”Gör karriär!”) vilket skapar självtvivel och otillräcklighet.

Men i stället för att bli full och skriva ett hoppfullt sms, varför sa min vän då inte bara vad hon kände?  Också här har Illiouz en förklaring: Problemet är att  självkänslan har två konkurrernade beståndsdelar. Å ena sidan behövs sexuell bekräftelse, men å andra sidan behövs också en känsla av att vara självständig och autonom. De här två beståndsdelarna krockar ständigt med varandra vilket gör att ömhet och känslouttryck, absurt nog, kan skapa en underlägsenhet som ytterligare försämrar den egna självaktningen.

Problemet i dag är alltså inte ett sms en lördagsnatt. Problemet är att vi i rädsla för att aldrig bli säkra utarbetat så många strategier mot utbytbarhet och bräcklighet att vi riskerar att missa allt. Att vi inte längre vågar uppleva eller erkänna den passion och osäkerhet som är en ovillkorlig del av vad det betyder att säga: Hej, jag gillar dig.

En insikt som gör ont i sig.

Facebook Comments

You may also like

Den desperata kvinnans reträtt

I skönlitteraturen får ofta kvinnan iklä rollen som