70-talets krisbrist

- in Lundagård 95 år
@Lundagård

Ordet KRIS gör sig bra på en löpsedel, men beskriver Lundagård dåligt under andra halvan av sjuttiotalet.

Foto: Från AF:s arkiv, Lundagård 7/1973
Foto: Från AF:s arkiv, Lundagård 7/1973

Vi hade visserligen (nästan) inga pengar, men många läsare som brydde sig och stup i kvarten krävde redaktörens avgång. Ekonomerna hade ännu inte tagit makten över media och så länge vi fick ihop till några riktiga redaktionsfester verkade alla vara nöjda.

Och studentpolitikerna var stolta över att ha landets äldsta studenttidning med många namnkunniga redaktörer. Stockholmstidningarnas kultur- och ledarsidor uppmärksammade regelbundet vad vi skrev.

Kommentarerna var visserligen mest av slaget ”det var bättre förr”, men våra ambitioner var inte heller att tävla med: Hjalmar Gullberg, Allan Fagerström och Nordal Åkerman…

I stället blandade vi högt och lågt, försökte provocera (fast det var inte lätt på den tiden), samtidigt som vi såg oss som ett kamporgan för kåren. Vi gjorde vad vi kunde för att stoppa U 68 och väcka opinion för bättre studie- medel.

Lite kris var det kanske när vi lät galleristen Jean Sellem få ett helt nummer och han fyllde det med en enda lång text på latin. Det kunde blivit kris för den oansvarige utgivaren som lät trycka en text vars innehåll han inte hade minsta aning om.

Krisen var nog inte heller långt borta när deputerade plötsligt hade synpunkter på att vi hade flyttat redaktionen från Lund till Bangkok. Bara tillfälligt i några veckor, men ändå.

Vietnamkriget var slut, men kriget rasade fortfarande i Laos och Kambodja och vi satsade allt på ett kort, att det skulle bli revolution i Thailand och att den skulle starta på Thammasatuniversitetet…

Och för att visa att vi inte helt gick i kårens ledband och belysa också den andra sidan flyttade vi ett halvår senare redaktionen till USA och UCLA, men såg till att vara tillbaka innan deputerade hann hota med nytt misstroendevotum.

Att vi ”överlevde” berodde nog på att vi visade att vi gillade Lund. Vi hakade på studentaftnar, spex och inte minst karnevalen 1978 och lät studentpolitiker puckla på varandra i våra spalter samtidigt som vi tog studentlivets problem på stort allvar och ägnade temanummer åt ensamhet, tentamensångest och självmord.

Vi satsade på ”Dikter till tusen” och arrangerade poesikvällar och Vitsväktarna fick oss att inse att dåliga ordvitsar inte är det sämsta.

perlindstromDen enda kris jag förknippar med Lundagård är den jag upplevde när jag efter fyra och ett halvt år som redaktör insåg att det var dags att lämna Sveriges roligaste och kanske viktigaste tidningsjobb.

 

Per Lindström
Professor i fotografi
Redaktör 1976-1980

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Hemma hos Edilen

I snart ett år har Hanna Dagsgård kunnat