En biskop på mässa

Antje Jackelén installerades som Sveriges ärkebiskop juni 2014, som första kvinnan någonsin vid ämbetet. Under Bokmässan träffade Lundagård henne för ett samtal om religion, politik och saknaden efter Lund.

Någonting jag tycker är spännande med dig, Antje, är ditt stora vetenskapliga engagemang. Anser du att kyrkan och vetenskapen skulle befrämjas av att i högre grad närma sig varandra?

–Definitivt kan vi lära oss mycket av varandra. Ett konkret exempel som är aktuellt just nu är klimatfrågan, och jag har upplevelsen att fler och fler som tidigare har tyckt att klimatfrågan har att göra med naturvetenskap, teknologi, politik och ekonomi har börjat inse att den även har att göra med våra innersta värderingar; den har att göra med vad vi ser som människans roll i skapelsen eller i naturen. Det är en fråga som bär på andliga existentiella komponenter, och vi kommer inte kunna finna en lösning på problemen om vi inte tar med detta i beräkningen.

– På tal om det är vi är fjorton biskopar i Svenska kyrkan som har skrivit en liten bok som gavs ut förra året, Biskopsbrev om klimatet, och som nu finns tillgänglig både på svenska och engelska och som har rönt en hel del uppmärksamhet, också internationellt. I denna gör vi just det att vi börjar med att ställa oss frågan ”vad är det vi vet?”, det vill säga vad kan naturvetenskapen tala om för oss, och på vilka punkter är naturvetenskapen osäker i dag, och vad gör vi med den osäkerheten? Och sedan frågar vi: ”hur har vi hamnat här?” På den punkten har vi någonting vi kan bidra med, eftersom vi har perspektivet bakåt, och vi hjälpa till med att belysa vilka tankar om naturen som har styrt samhällsutvecklingen. Tänker man på skapelsen eller naturen som en gåva vi har fått i uppdrag att förvalta, någonting vi organiskt hänger ihop med, eller tänker man på naturen som ett bruksföremål?

Men om man då utgår från exempelvis klimatfrågan, kan kyrkan spela en politisk roll för att åstadkomma en förändring?

– Alla offentliga ställningstaganden som får samhälleliga konsekvenser har en politisk dimension, utan att det för den sakens skull rör sig om partipolitik. Exempelvis är vi i Svenska kyrkan politiska i den meningen att vi kan ställa krav på våra politiker, men också på det viset att vi är förvaltare av kapital, mark och skog. Och vi måste jobba hela tiden med hur vi ska vara trovärdiga som förvaltare, och hur vi får ihop perspektiven. Vår kyrkoordning dikterar bland annat att vi ska förvalta våra medel så att vi går med avkastning, så att vi kan leva vidare, men hur gör vi då för att få ihop frågor som hänger ihop med hållbarhet med ekonomisk avkastning? Kan vi sätta hållbarhet framför målet att gå med vinst? Det är någonting vi diskuterar.

Men på tal om att kyrkan tar politisk ställning utan att ställa sig bakom något enskilt parti, så har gemene man kanske märkt av det allra tydligast när det kommer till ert avståndstagande från främlingsfientlighet och rasism; exempelvis när ni har låtit era kyrkklockor ringa för att signalera fara under SvP:s demonstrationer. Och jag tror att väldigt många, vilket även gäller för alla de som inte räknar sig som kristna, har sett det som något väldigt välkommet.

– Jag tror också att det är många som uppskattar att just Svenska kyrkan, tillsammans med andra kyrkor, klart och tydligt står upp för människolivets okränkbarhet. Vi utgår ifrån att Gud har skapat alla människor till sin avbild, och då kan man inte tillåta att människovärdet trampas på. Detta är något vi måste stå fast vid. Och på den här punkten finns det väldigt få inom kyrkan som inte skulle hålla med, men jag tycker att man kan se tydligt att polariseringen i vårt samhälle ökar, på en massa olika sätt, och då finns det även de som säger – om de inte håller med oss om de teologiska ställningstaganden som vi gör – att vi är politiska och att vi inte längre tror på vårt eget budskap.

Jag har noterat att Svenska kyrkans närvaro är väldigt stark här på Bokmässan. Men hur skulle du säga att den religiösa litteraturen mår här i Sverige? Finns det en rik flora?

– Det är väl inte den allra största marknaden. Att få ut böcker på ett förslag är inte så enkelt, vilket man glömma när man är här på mässan, där det kryllar av böcker och där man skulle kunna tro att alla läser böcker hela tiden. Men vårt läsarunderlag är inte jättestort, och därför är bokutgivningen inte så omfattande. Fast å andra sidan kommer det ju ny religiös litteratur hela tiden, och när man ser till skönlitteraturen finns det många romaner som anlägger ett existentiellt och andligt perspektiv som väl lämpar sig att behandla på vår scen här på Bokmässan.

– Men det har länge varit så att Svenska kyrkans scen här på Bokmässan har varit den allra mest välbesökta. Redan på fredagen hade vi fått besök av fler än sjutusen personer, och i dag var det väl ännu fler.

Men frånsett den rent teologiska litteraturen, upplever du att ditt romanläsande har varit till gagn för din egen religiösa tro? Finns det någon bok som har fått dig att se på den med andra ögon?

– Jo, det finns ju många sådana. Går man riktigt långt tillbaka i tiden så kom jag som tjugoåring i kontakt med Dag Hammarskjölds Vägmärken, och det var ett möte som har betytt mycket för mig. Redan då hade jag börjat läsa teologi men jag visste inte riktigt vad jag skulle bli, och jag brottades med ambitioner och frågor om vad det innebär att vilja göra ett bidrag i världen. Och sedan började jag läsa den här boken av en person som var FN:s generalsekreterare och det var så tydligt att han, i det arbete som han utförde, brottades med Gud och sig själv, och att det var en drivkälla för honom. Det har präglat mig väldigt mycket. Dessutom var det först senare som jag insåg vilken skandal det hade setts som inom det offentliga Sverige att han var religiös, och det säger något om det svenska klimatet att man inte tror att det är möjligt att vara en klok och förståndig människa om man samtidigt är religiös.

Anser du att detta har förändrats till viss del sedan dess, eller är skepticismen alltjämt lika stor i dag som då?

– Det finns förstås en väldigt stor skepticism på sina håll. För några år sedan skrev jag en debattartikel i Sydsvenskan som fick rubriken ”Sverige har ett samtalsklimat om religion som inte gagnar tillväxt”. Och då använde jag mig medvetet av ordet ”tillväxt” eftersom tillväxt inte bara handlar om ekonomi utan även om att utveckla ett samhälle där människor kan blomstra. Och då måste man även ta med sociala och andliga parametrar, vid sidan om de ekonomiska. Sedan finns det exempel som när det utbröt en stor debatt om religion när det visade sig att Lunds universitets förra rektor hade en frikyrklig bakgrund, för hur, frågade man sig, kunde en person som han då företräda en så pass fin akademisk institution som denna? Det fanns en föreställning då om att han skulle vara biased och att hans religion skulle vara en belastning, och den underliggande uppfattningen var att det är bättre att vara livsåskådningsmässigt neutral, än att ha en uttalad sådan. Och där sätter jag stora frågetecken.

Men på tal om Lunds universitet, händer det att du saknar Lund under ditt nuvarande ämbete?

– Ja, ibland gör jag ju det. Uppsala är också en väldigt fin stad, den har ju en å och allt, men eftersom det är en större stad än Lund känns det också lite svårare att känna sig riktigt hemma där. Samtidigt är det klart att Lund och Lunds domkyrka har en speciell plats i mitt hjärta, även om Uppsala domkyrka är helt fantastisk.

Men överlag så känner du dig tillfreds med din nuvarande roll?

– Det gör jag, men vi har väl alla dagar då det känns lättare att göra det man ska och dagar då det känns svårare. Men i grund och botten tycker jag nog att jag är på den plats där Gud vill ha mig.

Facebook Comments

You may also like

Lundastudent nominerad till Stora influencerpriset

Lundastudenten och influencern Tess Waltenburg är en av