Hopp över stängslen

- in Kultur, Kultur & Nöje
@Lundagård

När samtiden har ett stort behov av en syndabock gäller det att hålla hårt i sin tro på en jämlik värld. Virve Ivarsson ser på Hungerspelen och poängterar att det finns andra gränser än fysiska som är värda att vårda.

Var går gränsen? Det är en fråga som blivit allt mer relevant den senaste månaden. För de som färdas utan ID-handlingar genom Europa, förstås. Men också i hög grad för oss andra. Vi som kanske satt och såg på Ivanhoe och åt fryspizza medan murliknande stängsel byggdes på Kastrup. Som frågar oss vad det egentligen ska krävas för att vi ska lyfta på arslet och även utanför sociala medier tydligt markera att nej, nu går faktiskt någonting för långt för mig.

Illustration: Vanja Ivarsson.

För Katniss Everdeen, huvudperson i Hungerspelen – den samhällskritiska bokserien vars sista del (Mockingjay del II) hade biopremiär i skuggan av senaste Star Wars-filmen i slutet på förra året – behövde politiken ta sig in i hennes familj för att hon skulle knuffas över gränsen till handling.

Hungerspelen skildrar en fiktiv värld där tolv distrikt lever i fattigdom och förtryck under den rika och mäktiga Huvudstaden. Denna bjussar dessutom sig själv på att årligen anordna en dödlig kamp – ”Hungerspelen” – mellan unga deltagare från varje distrikt från vilken endast en person kan överleva.

Uppväxt i denna miljö och utan någon riktig förälder att lita på varken söker eller tror Katniss på sådant som revolution. Istället är det hennes konstanta fokus på att hålla sig själv och de hon bryr sig om vid liv som gör att hon trillar in i ett uppror. 

Väl intrillad har hon dock svårt att gå tillbaka till att bara fokusera på att hålla de hon bryr sig om vid liv. Eller, rättare sagt, hon inser att den där gruppen med människor som hon bryr sig om faktiskt är större än vad hon trott.

Motsättningar mellan grupper. Generellt ingenting som det borde finnas egenvärde i att sträva efter. Samtidigt någonting som historiskt sett har gett genvägar till makt. Med jämna mellanrum riskerar det att spridas en trötthet bland människor över att politiska beslut tar så lång tid. En längtan efter något snabbare och nyare växer.

Frågan för politikerna kan då bli hur man ska vara snabb och ny och samtidigt se till att till exempel värna principer om alla människors lika värde. En genväg till makt kan man då få om man – med rätt tajming – insinuerar att alla människor inte är lika viktiga att bry sig om. Då kan man nämligen snabbt flytta pengar från gruppen som inte bedöms vara så viktig till resten av populationen och på det sättet frigöra nya medel.

Så är läget i Hungerspelen i och med att man i huvudstadens ledning bestämt att människorna i distrikten inte är lika värdefulla som befolkningen i huvudstaden. Köper en majoritet av människorna med makt att det förhåller sig på det sättet möjliggör de ett system där resurser tas från gruppen som man definierat som ”oviktig” och ges till den ”viktiga” gruppen.

En parallell går här att dra till hur västvärlden i allmänhet länge skott och skor sig på utvecklingsländers bekostnad. Det går också att se på Donald Trump när han nu i jakt på presidenttiteln talar om att han vill ”make America great again” – men samtidigt vill förhindra muslimer från att ta sig till USA.

Man kan också hänvisa till någonting som Sverigedemokraterna ofta säger när de förklarar hur de ska finansiera olika delar av sin politik. Nämligen att det ju inte är någon hemlighet att förändringarna bland annat finansieras genom en mer restriktiv invandring. Genom att smalna av gruppen människor som man behöver bry sig om kan man helt enkelt få mer resurser att lägga på varje person som är i den.

Gruppindelandet är ganska märkligt. Smaka bara på ordet ”flyktingar” till exempel.  Är det inte underligt hur mycket vi nu verkar acceptera att man gör mot en person så länge hen kan placeras i den gruppen?

I Hungerspelen-universumet hetsas som sagt de olika distrikten mot varandra i en tv-sänd dödskamp – allt medan huvudstadsfolket ser på från behörigt avstånd. Förhoppningen från ledningen i huvudstaden är att deltagarna i spelen ska agera så brutalt mot varandra så att det skapar djupa splittringar mellan distrikten.

När Katniss mot spelets logik i stället börjar samarbeta med och hedra andra speldeltagare ger det upphov till någonting som den totalitära regimen gjort sitt bästa för att förinta – nämligen hopp. Tron på att en annan typ av värld är möjlig. Det synliggör vad ledningen i huvudstaden vetat hela tiden – att om distrikten bara samarbetar så har de möjlighet att slå sig fria.

2016 är hittills ett år som för Sveriges del inleddes med gränskontroller och som för EU troligen kommer att handla mycket om att Storbritannien i juni ska rösta om i fall de ska fortsätta vara med i EU eller inte.

Kanske är, i försök att kunna sia om framtiden, den viktigaste frågan att ställa sig därför denna: I hur hög grad känner vi – röstberättigade och kapabla människor världen över – i dag hopp om att det går att skapa och upprätthålla ett politiskt system byggt på grundantagandet om alla människors lika värde? Och hur beredda är vi att anstränga oss för att ett sådant ska upprätthållas?

Troligen ligger i svaret på de frågorna också svaret på var (eller om) våra gränser kommer att gå i framtiden.

På detta tema kan några saker vara intressanta att poängtera: 2013 kartlagde en global studie från Crédit Suisse hushållens finansiella och reella tillgångar över hela världen. En av slutsatserna var att världens förmögenhet – om den varit jämt fördelad – hade lett till att varje person skulle ha cirka 335 000 kronor var. Någonting som tyder på att det inte är brist på resurser så mycket som brist på fördelning som ställer till det.

Vidare finns i det gemensamma europeiska asylsystemet en artikel om att principen om solidaritet och rättvis ansvarsfördelning ska genomsyra asylpolitiken på EU-nivå. I diskussionen om vilket ansvar EU:s medlemsländer har för att ta emot flyktingar kan den vara intressant att hålla koll på framöver.

År 2015 har även av Charles Kenny, författare och senior medlem av Globala centret för utveckling, konstaterats vara det bästa året i världshistorien för den genomsnittliga människan.

Så kanske finns det viss anledning att känna hopp om ett jämlikt samhälle, även om du kanske inte uppfylls av den känslan när du står i kö till en ID-kontroll. Men det kan då vara bra att komma ihåg att vad som helst faktiskt fortfarande kan hända.

I allmänhet anpassar sig politiker mycket efter hur de tror att befolkningen vill ha saker och ting. Och därför kan det vara hög tid att nu fundera på det där med var ens egna gränser går. Samt att minnas ett citat från Hungerspelen som går ”Remember who the real enemy is”. För det vore ju faktiskt synd om det i framtiden skulle visa sig att det var just dem som vi råkade stängsla in oss tillsammans med.

Facebook Comments

You may also like

En för varje smak

Att plocka fram en kondom behöver inte förstöra