”Du vet hur jag ser ut eller hur? Jag har en keps.”, är det sista Theodor Kallifatides säger under vårt första telefonsamtal innan vi lägger på. Vi ska ses om tio minuter.
Panik eller lugn? Vi väljer lugn, men efter några minuters väntan över utsatt tid har magens fjärilar ändå lämnat sina kokonger. Så står han tillslut där, i en gråa keps och med en dollar-pipa i handen.
Vi börjar leta efter ett ställe där vi kan sätta oss och prata. Det är fullt på de allra flesta ställen vid middagstid, men på den italienska restaurangen där vi till slut hamnar finns ett ledigt bord på uteserveringen. Kallt och blåsigt som det ska vara en kväll i september. Men det är ändå bäst för ljudinspelningen, slår vi fast.
Theodor Kallifatides föddes i Grekland och kom till Sverige som 26-åring. Fem år senare publicerade han sin första diktsamling Minnet i exil:dikter (1969) och det på svenska även om grekiskan låg närmre till hands. Han förklarar att det var aktivt beslut om att inte vilja befinna sig i dubbel exil. Inte längre i Grekland men heller inte helt och fullt i Sverige.
Att han skulle skriva i sitt liv är något han blev varse om redan i tidig ålder. Som femåring, då hans hemby ockuperades av tyskar, inträffade något som satte spår och fick honom att inse att skrivandet var något för honom.
– En man skulle avrättas offentligt och alla i byn var tvungna att närvara. Det var bara jag och min mamma kvar för mina äldre bröder och min pappa var borta. Vi gick dit och de förde fram mannen så att alla kunde se. Innan de sköt honom frågade de om han ville ha ögonbindel eller inte. Han ville inte det, berättar han och fortsätter.
– När skottet träffade honom tog han fram armarna som om han skulle ta emot sig mot marken. Han föll och när han var en bit ifrån marken så mötte hans blick min. När jag gick hem så skrev jag en text som min pappa, från den dagen han kom hem från fängelset han satt i på grund av sin politiska uppfattning, bar i sin kavajficka tills den dagen han dog.
Det var det första minnet förknippat med skrivande som Theodor Kallifatides kommer ihåg och med åren har det blivit en skattkammare. Från kärleksbreven under skolgången i Athen, till första mötet med svensk litteratur genom ”Fröken Julie”. Att det inte fanns en ordbok mellan grekiska och svenska på den tiden gjorde att han fick gå genom engelskan för att lära sig språket. Det tog tid och även om det var många som tvivlade på honom, så gick det snabbt att göra svenskan till hans.
Efter debuten med diktsamlingen skrev han en bok nästan varje år under en period. Årets besök på bokmässan är det trettioförsta. Böckerna som tar upp teman som kärlek, rädsla och exil är alla skrivna under metodiska former. När en idé börjar ta form är det som att den måste skrivas. Så var det även med den senast skrivna boken som kommer ut i mars.
– Den handlar om en man, en författare, i kris. Som ena stunden vill ge upp och andra stunden vill fortsätta. Den handlar också om ett samhälle i kris och om migration. Det är en orolig tid och det märks också av i boken, säger Theodor Kallifatides.
Anledningen till att vi sitter där är inte bara för att vi beundrar det skönlitterära han skrivit utan också för att vi vill veta mer om hans tankar kring de teman som vi fått reda på beskrivs i hans nya bok. Under det senaste året har Theodor Kallifatides tagit en aktiv roll i samhällsdebatten både genom sitt twitterkonto och med en rad olika debattinlägg i Dagens Nyheter. Det har handlat främst om yttrandefrihet, vilket också är temat för årets bokmässa. Samtalstemat får avsluta vår middag.
– Enligt mig är yttrandefriheten ett avtal mellan makten och medborgarna. Det följer inte att medborgare har rätt att yttra sig som han vill om andra saker än makten. Demokratin och yttrandefriheten kan förgöra sig själv, det vill säga att med yttrandefrihetens hjälp får röster som vill förbjuda dessa rättigheter ta plats. Man kan inte dyrka vissa principer utan att se de i förhållande till andra värden. Värden som att samhällets bästa alltid ska komma först eller att vi ska måna om varandras frihet, förklarar han och frågar sig.
– Varifrån kommer rätten att förbehållslös kränka andra människor? När blev det en del av diskussionen om yttrandefrihet? Att säga vad som helst om sin granne är inte en del av yttrandefriheten. Man måste använda sin frihet med ömhet.
Pastan har lämnat tallrikarna och med en dåsighet som bara uppstår av behaglig mättnad rundar vi av det två timmar långa samtalet. Ett samtal om skrivande, kärlek och frihet.
