”Jag känner ingen som röstade på presidenten”

- in Nyheter

Donald Trump röstades tisdag natt till USA:s nästa president och 2016 fortsätter överraska politiskt.

Jag skulle aldrig hävda ”vad var det jag sa”; fan jag tippade ju själv att Clinton skulle vinna. Men jag har genomgående betonat att Trump hade en reell chans att vinna.

Det är därför som vissa inlägg har dominerats av resonemang kring hur Trump skulle kunna nå 270 elektorer. Inte för att jag själv velat det, utan snarare för att andra betraktat det som en omöjlighet.

Det kan ju inte hända? Så låt oss behandla saken därefter. Allt löser sig.

Hear no evil, see no evil, speak no evil.

Jag frågar några i baren om vad de tycker om resultatet. I det superdemokratiska D.C. får du leta med ljus och lykta efter Trumpsupportar och så även på denna bar.

Election night party. Foto: Henrik Pehrsson
Election night party. Foto: Henrik Pehrsson

”Han representerar inte oss” får jag som svar av en klart indignerad man. Han hävdar att han inte känner någon som röstat på Trump. I övrigt är stämningen inte ilsken, utan snarare är samtliga genuint förvånade över hur det gick.

Jag har utgått mer från Trumps väg till 270 än Clintons tippade stadigvarande vid detsamma, just för att ja, det var hennes val att förlora. Hon var den stora favoriten och det sågs som givet. Den utvalda kandidaten och USA:s första kvinnliga president.

Låt oss därför vara ärliga med att detta var ett monumentalt misslyckande för Demokraterna. Presidentkandidaten Clinton förlorade klart elektorsmässigt och republikanerna behöll kontrollen i båda kamrarna.

Men låt oss också tänka på vilken nästan osannolikt dålig tajming Clinton haft när hon har kampanjat för att bli president, givet hennes långa erfarenhet. 2008 gick hon upp mot Obama, vars dåvarande fräschör och budskap om förändring var henne övermäktigt.

Nu 2016, ställdes hon först mot en Bernie Sanders i primärvalet där hon fick slita för att sedan möta Donald Trump i presidentvalet. Donald Trump erbjöd också väljarna ett budskap om förändring. Detta under väldigt populistiska tider i USA, likt övriga västvärlden. Plötsligt var hennes långa politiska erfarenhet henne till last.

Clinton har aldrig och kommer aldrig vara en populist. Hon lekte lite med den retoriken under kampanjen, påtvingat av Sanders enorma framgångar under primärvalet. Som kvinna har hon haft det svårare att vara ”outspoken”, framför allt historiskt, och behövt tänka mer på hur hon uttrycker sig och i vilka frågor. Detta dessutom i ett land med endast omkring 20 % kvinnlig politisk representation.

Med det sagt, all kritik mot henne som politisk figur handlar inte om en inneboende sexism hos den som kritiserar. Så som vissa kan få det att låta. Vänsterdemokrater kan ha svårt med henne för att hon är för högerlagd och etablissemangsmässig, republikaner för att hon är Demokrat och anses korrupt, oberoende för att anses ohederlig och en kappvändare.

Solen gick upp i Washington trots allt. Foto: Henrik Pehrsson
Solen gick upp i Washington trots allt. Foto: Henrik Pehrsson

Den nyliberala väg som Bill Clinton slog in på under 90-talet och den som Hillary också representerat, har funkat väldigt bra tidigare. Högerdemokrater har varit mycket populära i val och det är egentligen först på senare tid som det istället setts som en nackdel.

”Jag är så trött på amerikaner”, får en kvinna i baren ur sig. Hon utvecklar sitt resonemang och menar att det inte är överraskande att det finns människor som röstar på Trump, förvåningen handlar snarare om mängden och att den räcker för att välja en ny president.

Att människor uttrycker ilska och förvåning över framgången för ett populistiskt parti känner vi igen från andra lander. Man vet inte riktigt var dessa människor finns, men finns gör de. Och i detta fall handlar det inte om en mängd som ger ett parti 12,9 % utan om en som kan göra Donald Trump till president i USA. Men likt Brexit handlar det inte endast om främlingsfientlighet, nationalism och den vita mannens ”revansch”. Men det har ofrånkomligen varit komponenter i det hela.