Dumpa papperstentorna – framtiden är redan här

”Det är tid att avsluta det långa kapitlet om de skrivtrötta händerna och de klumpiga pappersbuntarna.” Veckans utbildningspolitiska krönikör Adrian Ericson slår ett slag för digital examination.

Efter en timmes tentaskrivande försöker jag stretcha ut handen för att få igång blodcirkulationen och få tillbaka skrivkraften. Tentavakten tittar något medlidande på mig men hans uppmärksamhet övergår snart till att betrakta en frenetiskt suddande student några bänkar bort.

Jag frågar mig stilla, likt Sverker Olofsson, den legendariska programledaren för konsumentprogrammet Plus: Ska de vara så?

Vissa saker tycks finna sin plats i tillvaron som tidlösa konstanter. Världen omkring dem förändras, men de står där i tidens vindtunnel till synes oberörda. De traditionella papperstentorna, som jag tänkte ägna några ord i denna krönika är ett träffande exempel.

För visst är det tid att levla upp salstentorna och öppna dörren till den digitala tidsåldern. Det är dags nu. Skrivkramp, brutna pennspetsar och examinatorer som ska tyda obegripliga handstilar, det är inget höjdarsystem för någon.

Duggor och mindre tentor fungerar förhållandevis bra. Men större uppgifter såsom essätentor lämpar sig inte för den traditionella ordningen med papper och penna. Digitala lösningar öppnar för att mer fokus läggs på innehållet snarare än den fysiska produktionen. Med tangentbord och skrivprogram kan texter lättare struktureras om under tentans gång. Likaså borde rättningen bli lättare.

Faktum är att en övervägande del av all annan undervisning i dag är digitaliserad och läroplattformsbaserad. Att tentorna också moderniseras vore inget annat än nästa naturliga steg att ta. Olika institutioner och lärosäten har kommit olika långt, men förändringen på bred front dröjer. Om senfärdigheten beror på bristande resurser eller regelkrångel bör universitetet högljutt ställa krav på att regeringen agerar. Annars är det bara att jacka upp tempot, dra på sig blåstället och kicka igång reformarbetet på allvar.

Summa summarum: Det är tid att avsluta det långa kapitlet om de skrivtrötta händerna och de klumpiga pappersbuntarna.

De har tjänat oss väl genom åren – men framtiden – den är redan här.