Ett varierat utbud distanskurser är nödvändigt för att tillgängliggöra högre utbildning. Cecilia Falkman påpekar att studiemetoden möter många svårigheter. Vad som krävs, menar hon, är mer resurser.
Regeringens budgetproposition för 2020 innehåller en liten specialriktad satsning på distansutbildningar. Distans- och nätbaserade kurser ska till en början få 7 miljoner kronor, vilket senare är tänkt att följas av 15 miljoner år 2021 respektive år 2022. Distanskurser gör att högre utbildning görs mer tillgänglig över hela landet. Frågan är dock om de håller samma kvalitet som motsvarande utbildningar på plats.
Statistik från Universitets- och högskolerådet visar att en fjärdedel av landets distansutbildningar har försvunnit sedan år 2010. I somras skrev fackförbundet Unionen och Teknikföretagen en debattartikel i DN (2019-07-12) där de påpekade att den här minskningen slår mot yrkesverksamma och deras behov av vidareutbildning. Gunnar Karlsson, professor vid KTH, skrev en replik med rubriken ”Högskolan är inte gjord för livslångt lärande” (DN, 2019-07-19). Han menade att högskola inte är rätt forum för den sortens vidareutbildning och att distans inte fungerar för den som vill lära sig något på djupet.
Jag förstår vad Karlsson menar eftersom jag vet, av egen erfarenhet från nuvarande distansstudier, att det är svårare att plugga på distans jämfört med att studera på plats. Det ställer andra krav på motivation och disciplin, och att träffa kursare är en motiverande faktor som inte ska underskattas.
På Lunds universitets hemsida står det att man även under distansutbildningar kommer att ha tät kontakt med lärare och kurskamrater. Jag har dock ännu inte ”träffat” någon på min kurs i litteraturvetenskap utöver mejlkontakt med mina lärare. Peer learning – en pedagogisk metod som bygger på att studenter lär av varandra – är helt enkelt svårare att implementera över internet.
Jag invänder dock mot användningen av begreppet ”livslångt lärande”, för jag menar att diskussionen handlar om problemet snedrekrytering. Ett utbildningsutbud som innehåller alternativ till traditionell dagbunden undervisning på campus, såsom kvällskurser och distanskurser, är ett sätt att öppna upp för studenter som annars inte skulle välja högre studier.
Distansutbildningar har andra utmaningar än traditionell undervisning, men det är inte skäl nog att döma ut metoden som undermålig. För att nå samma kvalitet som motsvarande utbildning på plats behövs däremot resurser. Det nya budgetförslaget är således ett steg i rätt riktning, men det krävs ännu större satsningar.
Trots svårigheterna ser jag stora fördelar med mitt val av studieform. Distans kan vara ensamt men det är också flexibelt. Och som koncept, att plugga närsomhelst varsomhelst, tilltalar det mig med sin tillgänglighet.
