Dröm fritt, men dröm rimligt

2000-talet inträder snart i sitt tredje årtionde. Förväntningarna stiger, ambitionerna görs gränslösa. Men hur rustade är studenterna egentligen för att kunna hantera sina förhoppningar om framtiden och ett nytt 20-tal?

Varje generation tror sig vara den mest unika. Varje årtionde tillskrivs epitetet som ett vägskäl i historien. Det som snart kommer att behöva benämnas som det “gamla” 20-talet präglades av en inneboende motsättning som oftast beskrivs som unik. Optimistisk framtidstro parerades med barnslig naivitet. Utsvävande eufori med melankolisk fördomsfullhet. En tid då universitetet utgjorde en smältdegel av lika delar radikalism och traditionalism där namn som Erlander, Boye och Hammarskjöld stöpte sina ideal och ambitioner för samhället.

Studenten år 2019 befinner sig på många sätt i en liknande limbo mellan olika paradoxer. Vi är den mest ambitiösa, likvärdiga och nyktra skara akademiker som Sverige någonsin producerat. Samtidigt är vi en årskull som plågas av ökad psykisk ohälsa, framtidsoro och åsiktspolarisering. Det är en märklig grupp av tro och tvivel som ska övertyga sig själva om att knyta förbund för sin ljusnande framtid.

Personligen kan jag relatera till denna ambivalens i universitetslivet. Kurser, föreläsningar, evenemang och fester – alla kan kännas fullständigt underbara för att sedan i en handvändning skapa en naggande känsla av oro. Nyligen läste jag i Expressen (29/1) om Jonna Sohlmér som spelade Doris i Lilla Jönssonligan. Under hennes tid på juristprogrammet i Lund började hon använda amfetamin för tentaplugg, vilket senare ledde till att hon utvecklade ett heroinmissbruk. Det kändes talande för vår generations tudelning med en student vars ändamål – att skapa en god framtid – krävde ett destruktivt medel.

Ett nytt årtionde ger studenter möjligheten att drömma högt och brett om vad som ska åstadkommas i livet och världen. Kanske är just detta problemet? Att vår generations studenter tvingar in framtiden i nuet istället för att låta tiden ha sin gång. Att samtidigt göra universitetslivet till ett mål och en resa kan bara sluta med att man står och stampar på samma plats. Därför är mina drömmar om framtiden i 20-talets universitetsliv ytterst blygsamma – en eller två kvadratmeter av centrum som inte förvandlas till något som liknar Grand Canyon hade varit trevligt. De stora drömmarna lämnar jag åt andra.

Dag Hammarskjöld sa att endast den med blicken fixerad på målet kan hitta sin väg, och Karin Boye skrev att det är vägen som är mödan värd. Sanningen är nog den att studenten i 2020-talet måste lära sig att leva mellan dessa två deviser – i en svår balans av mål och mening.

Facebook Comments

You may also like

Lundagårds julkalender: Lucka 14

Fram till julafton publicerar Lundagård en julkalender på