Kluven kunskapssyn splittrar lärarutbildningen

- in På djupet

Den svenska lärarutbildningen präglas av en rad brister, från undermåligt kunskapsstoff till otillräcklig praktik. Det menar flera auktoriteter inom pedagogik. En djupdykning i frågan varför uppdagar en större filosofisk konflikt med följder för hela det svenska skolväsendet. 

Den utbildningsvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet inrättades 2011 för att ersätta den nedlagda institutionen för pedagogik. Syftet var att studera utbildning och inlärning ur ett tvärvetenskapligt perspektiv. I dag, åtta år efter lärarprogrammets inrättande, saknas fortfarande väsentlig forskning på utbildningens litteraturlistor.

Av de åtta kurser som utgör programmets utbildningsvetenskapliga kärna finns, till exempel, bara en som i sin titel gör anspråk på hjärnans biologi och funktion. Men innehållet på kursen Kognition, utveckling och lärande innehåller inte den kognitionsvetenskap som titeln utlovar.

Med undantag för John Hattie och Gregory Yates Hur vi lär (2014) finns i kursens litteraturlista ingen kognitionsvetenskap. Istället finner man den moderna pedagogikens vanliga nyckelord: sociologi, maktstrukturer, socialt samspel och genus.

Vad hände med den tvärvetenskapliga ambitionen?

Illustration: Julia Juväng

Agneta Gulz är professor i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet och Linköpings universitet, och leder forskargruppen Educational Technology Group. Gruppen bedriver forskning om lärande, med bland annat digitala lärmiljöer som forskningsinstrument. I ett mejl förklarar hon att ett av problemen med nuvarande lärarutbildning är ett missriktat teorifokus.

Vi möts på institutionen för kognitionsvetenskap för att samtala om lärarutbildningen, dess kunskapssyn och relation till svenska skolsystemet.

– Det finns en tendens att avfärda det som inte ryms inom lärarutbildningen. ”Det där kan man göra som lärarfortbildning”, säger man. Det finns en uppfattning att områden som educational neuroscience, kognitionsvetenskap och dylikt är relativt oviktigt. Men kognitionsvetenskapen ger viktiga perspektiv på hur inlärning fungerar.

Jag lyfter avsaknaden av kognitionsvetenskap i kursen Kognition, utveckling och lärande, och hon nickar.

– Det man har som sina huvudområden vill man förstås lyfta. Det här är stora utbildningar med stora resurser. Dess orientering idag är starkt deskriptiv, teoretisk och ensidigt samhällsvetenskaplig. Det är ett stort hinder, säger hon.

Lärarutbildningens innehåll har förstås pekats ut flera gånger tidigare. Exempelvis har Isak Skogstad, som nu är bokaktuell med Isak Skogstads obekväma sanningar om skolan (2019), vid flera tillfällen understrukit just kognitionsvetenskapens betydelse för en skola värd namnet.

Sinikka Neuhaus, biträdande prefekt vid institutionen för utbildningsvetenskap vid Lunds universitet, menar att bristen på ett kognitionsvetenskapligt perspektiv på lärarutbildningen har byråkratiska orsaker.

– En förklaring är att förordningstexten som reglerar lärarutbildningen inte erbjuder något vidare manöverutrymme. Beroende på var man vill lägga in något nytt uppstår risk för stoffträngsel.

Den obligatoriska utbildningsvetenskapliga kärnan på ämneslärarprogrammet omfattar bland annat skolväsendets historia, läroplansteori, konflikthantering och ledarskap, samt bedömning och betygsättning. Det innebär begränsat utrymme när ytterligare discipliner ska inkluderas.

Frågan är, menar professor Agneta Gulz, hur mycket av det som finns i den utbildningsvetenskapliga kärnan, som verkligen är nödvändigt.

– De läser som om de skulle bli akademiker, men de ska ju bli lärare.

Lärarutbildningen är tekniskt sett ett professionsyrke, men utan mycket av den vetenskaps- och praktikorienterade struktur som präglar exempelvis läkar- eller sjuksköterskeutbildningarna.

Jag frågar om inte byråkratin är ett problem, såsom Sinikka Neuhaus menar, men Agneta Gulz ställer sig kritisk till om det är grundorsaken till kognitionsvetenskapens frånvaro.

– Om man bestämmer sig för att lägga om en utbildning är det klart att det går. Det är förstås alltid svårt med administration men det är av större vikt att det finns ett internt förändringsmotstånd.

Att man inom den svenska skolan så tydligt tagit avstånd från andra vetenskapliga perspektiv har alltså, enligt Agnets Gulz, djupare orsaker än byråkrati.

Illustration: Julia Juväng

Psykologiprofessorn Steven Pinker vill i boken Ett oskrivet blad (2006) beskriva varför människor så ofta är konsekvent motsatta i många olika sakfrågor. Han menar att det rör sig om en konflikt mellan två skilda världsuppfattningar.

Enligt den ena, den tragiska visionen, uppfattas människan som begränsad. Man föredrar beprövade sedvänjor och menar att kompromisser är en nödvändighet. För den motsatta utopiska visionen är traditioner godtyckliga. Samhälleliga konventioner ska prövas enligt moderna ställningstaganden och följaktligen fällas och fördömas.

Jag frågar Agneta Gulz om det inte är samma utopiska världsuppfattning som har fått fäste i den svenska skolan, där man tonar ner klassiska lärarroller och uppmuntrar elevernas egna lärande.

Hon är tveksam till att karaktärisera konflikten inom det svenska utbildningsväsendet som direkt politisk, men menar att man i grova drag kan tala om två sidor. Den ena betonar traditionella kunskaper, den andra omsorg om individen. Den svenska skolan riktar alltmer fokus på barnens identitet, istället för samhällets gemensamma lott.

– Man ska inte glömma att lärande är en gruppaktivitet, säger hon.

När vi skiljs åt tycks mig problemen på lärarutbildningen ha övergått från ett byråkratiskt hinder till ett seglivat filosofiskt slagsmål. Ett ivrigt individfokus har gjort att evidensbaserad inlärning kommit i andra hand. Men den forskningen är i högsta grad relevant för alla som vill undervisa.

Kunskap om hur människan lär sig går hand i hand med ett utpräglat utbildningsideal. Det är förståelse för barnet som biologisk varelse i tillväxtstadiet. Det är lärande sedd som en neurologisk process. Och det är vetskapen att man inte kan reducera människor till sociologi.

You may also like

Lars och jag

Att läsa är att bidra till hierarkin, skriver