På klimataktivismens front

- in Reportage

Alarmism eller ett nödvändigt ont? Lundagård har pratat med studenter inom Extinction Rebellion, en klimatrörelse med den civila olydnaden som vapen.

– Jag kände nästan ett själväckel, jag hade så jävla mycket moral high ground gentemot folk som flög hela tiden medan jag själv låg där och gjorde ingenting, säger Emil och tar en klunk av sitt te.

Ett år tidigare ligger han på soffan i sitt vardagsrum. Han scrollar på mobilen, kollar sociala medier, Twitter. På ett filmklipp syns översvämningar från Spanien. Vattenmassorna förstör den 500 år gamla moriska arkitekturen, och lämnar Emil med en hopplöshet. I takt med att vattnet sköljer bort delar av en stads kulturarv brister något i Emil, och det går inte att laga.

– Jag tänkte att jag kan inte se den här skiten och bli ledsen över det för att sen inte göra någonting, det är så ohållbart.

Så Emil börjar gå till kommunhuset på fredagarna, tillsammans med den av Greta Thunberg grundade klimatrörelsen Fridays For Future. I Umeå, där han vid tillfället pluggar, är vintern kall och att demonstrera flera timmar varje fredag blir en utmaning.

– Vi hade knep, som att gå in och ta av kommunens tevatten. Trots att det var jobbigt var det väldigt givande, man kände att man i alla fall gjorde någonting.

Emil flyttar till Lund, där han i dag studerar juridik. Han fortsätter att strejka på fredagarna, och får genom bekanta höra talas om en ny internationell klimatrörelse som precis startat upp i Malmö. Till en början ställer han sig dock skeptisk, eftersom rörelsen vilar på en filosofi om civil olydnad som verktyg för att uppmärksamma klimatkrisen.

– Jag tänkte att det var för hardcore för mig, men att jag kanske kunde bidra med juridiska kunskaper, att informera om vad aktioner kan få för straffrättsliga konsekvenser.

Några månader tidigare, den 31 oktober 2018, samlas en grupp människor utanför det brittiska parlamentet i London. De kallar sig för Extinction Rebellion, uppror mot utrotningen, med anledning av den pågående sjätte massutrotningen av djur- och insektsarter, som bland annat FN:s expertpanel för biologisk mångfald rapporterat om.

Rörelsen växer snabbt. På bara några månader deltar flera tusen i aktionerna runt om i staden: De blockerar broar, planterar träd i de politiska högkvarteren och limmar fast sig själva vid grindarna till Buckingham Palace. Framgångsrikt, visar det sig. Den första maj 2019 utlyser det brittiska parlamentet klimatnödläge. Ledaren för Labourpartiet, Jeremy Corbyn, refererar till Extinction Rebellion som ”a massive and I believe necessary wake up call” i samband med beslutet.

Extinction Rebellion står på två ben: principen om icke-våld och användandet av civil olydnad som påverkansmetod. Det principiella resonemanget bygger på Erica Chenoweth och Maria J. Stephans forskningsrapport Why Civil Resistance Works: The Strategic Logic of Nonviolent Conflict, som visade att endast 3,5 procent av en befolkning krävs för att få gehör från politikerna, förutsatt att aktivismen är icke-våldsam. I antologin This is not a drill (2019) spinner Extinction Rebellions grundare Roger Hallam vidare på forskarnas slutsats, och argumenterar för att konventionella påverkningskampanjer är verkningslösa, likaså våld. Nyckeln till radikala systemförändringar, menar Hallam, är att bryta mot lagen – på fredlig väg.

Civil olydnad avser i sin definition att begå lagbrott eller att uppmana till detsamma när lagar och myndighetsorder anses omoraliska. År 1849 publicerar naturfilosofen Henry Thoreau uppsatsen Civil obedience, då med titeln Resistance to Civil Government, vilken kom att spela stor roll för framtida människorättsaktivister. Thoreaus egen civila olydnad var sprungen ur en vägran att betala inkomstskatt, som bland annat användes för att finansiera Amerikas invasion av Mexiko. Därefter följer en rad exempel på när den civila olydnaden använts för att rucka på samhällsnormer: Rosa Parks bussbojkott i Montgomery i Alabama, i syfte att låta afroamerikaner erhålla samma rättigheter som den vita befolkningen, Mahatma Gandhis samarbetsvägran under självständiggörandet av Indien och Martin Luther King Jr, som utförde protestaktioner som frontfigur för medborgarrättsrörelsen i 1960-talets USA.

Morgonen den femte oktober tar Emil bussen ner till Berlin, där han ska delta på en av Extinction Rebellions mest omfattande aktioner hittills. Under 58 timmar kommer rörelsen att blockera Siegessäule, en av stadens största rondeller. Om polisen kommer är planen att sitta kvar.

Under hösten har Emil deltagit i de flesta av rörelsens aktioner i hans närhet, men utan att begå lagbrott. När han beslutar sig för att åka till Berlin är hans inställning en annan.

– Jag åkte ned med målet att bli gripen. I Tyskland gör man skillnad på criminal offense och misdemeanor, då behöver man bara betala böter men man hamnar inte i något register. I Sverige får man en prick för ett trafikbrott, säger Emil.

Att inte flytta på sig vid befallning från polisen kallas i juridiska termer för ohörsamhet mot ordningsmakt. Den som döms för brottet riskerar böter eller fängelse i högst sex månader. Den 17 april i år uppger Göteborgs-Posten att ett 20-tal personer från Extinction Rebellion förts bort av polis efter att ha vägrat att flytta på sig självmant. Emil förklarar att det inom rörelsen finns en solidaritetskultur om någon skulle bötfällas.

– Har man råd att betala böter själv så kan man göra det. Har man inte råd så löser vi det ihop, tillsammans.

Även om den civila olydnaden utgör en viktig princip inom Extinction Rebellion, finns inget krav om detsamma.

– Det är aldrig något tvång att man ska begå lagbrott. Det finns väldigt mycket man kan göra inom ramen för en aktion som inte innebär att bli gripen, som att dela ut kakor till arga bilister, vara poliskontakt, se till att folk mår bra i allmänhet eller bara stå och heja på, säger Emil.

Extinction Rebellion under blockaden av Siegessäule i början av oktober 2017. Foto: Extinction Rebellion Sverige

Jag träffar Freja Norrman en eftermiddag i november. Hon bor utanför Lund i ett kollektiv där de odlar egen mat, äter veganskt och dumpstrar tillsammans. Freja Norrman jobbar som dramapedagog, och på fritiden är hon aktiv inom Extinction Rebellions röda rebeller: det estetiska attribut som blivit allt mer kännetecknande för rörelsen. Med sina röda dräkter påminner de om tjänarinnorna i Margret Atwoods dystopi The Handmaids Tale (1985). Freja Norman förklarar färgens symbolik:

Det röda symboliserar blodet som spillts för alla människor och arter som redan dött, men också blodet i oss som fortfarande lever. Blodet som förenar oss alla på jorden.

Funktionen för de röda rebellerna är att avväpna stämningen i vad som annars riskerar bli kaotiska situationer. Därtill vill de uppmärksamma klimatfrågan genom estetiken som verktyg.

– Många blir förbannade när de stoppas och inte får köra med bilen. Det blir en mur mellan aktivister och människor som skapar mer hat än förståelse. Med de röda rebellerna blir aktionerna mer mottagliga och inkluderande eftersom vi jobbar med folks känslor på ett sätt där vi inte står i vägen fysiskt. Det öppnar upp för nyfikenhet snarare än förakt. För mig är det så viktigt att kunna jobba med aktivism på det sättet, för att kunna nå de människor som inte redan är villiga att förändra sin livsstil eller inte redan är med i en aktiviströrelse, men som skulle kunna bli det.

Dräkterna, den vita ansiktsfärgen och den stumma mimiken, är inspirerad från Doug Fransiscos cirkuskompani The Invisible Circus i England. Vikten av att kommunicera budskapet genom estetiken tror Freja Norrman har att göra med förmågan att beröra.

– Vi fastnar lätt i intellektet, men där kommer vi bara till en viss nivå. Även om vi förstår att vi står inför en klimatkatastrof intellektuellt så är det inte säkert att vi förstår det känslomässigt, och gör vi inte det så är det inte säkert att vi är kapabla att förändra våra liv.

År 2012 myntade forskaren Maria Csutora begreppet ”the behaviour-impact gap” när hon i sin forskning jämförde klimatavtrycket från gröna och bruna konsumenter: de som valt att konsumera klimatsmart, och de som valt att inte göra det. Skillnaden visade sig vara näst intill försumbar, med slutsatsen att den som vill göra en reell insats för klimatet behöver göra större ansträngningar än klimatsmarta konsumtionsval, och på en annan arena än marknaden.

Men hur får man människor att engagera sig för klimatet i rollen som politiska medborgare, snarare än konsumenter? Frida Hylander är en av tre författare till den nyutgivna boken Klimatpsykologi: Hur vi skapar hållbar förändring (2019). Jag träffar henne en eftermiddag på Raja Yoga i Lund, där hon bland annat bedriver en psykologmottagning och håller i yogaklasser.

– För det höggradiga engagemanget är det viktigt att man identifierar sig med ett politiskt miljöengagemang, tillsammans med att man tror att man själv och den grupp man engagerar sig i kan göra skillnad på ett eller annat sätt. Man talar om self-efficacy eller group efficacy: tron på att man själv och gruppen är kapabla att göra skillnad.

Hur kommer det sig att människor inte agerar för klimatet, trots att de är medvetna om klimatförändringarna?

– Den mest relevanta frågan är inte varför fler inte gör något, utan varför det inte händer mer trots att så många gör något. En anledning till det är att vi har ägnat oss åt fel saker, oftast sådant som är kopplat till oss som individer och våra konsumtionsval. Vi har inte varit tillräckligt aktiva i att driva på politiska beslut som vi vet har en större skillnad.

Därtill spelar kontexten inom vilken individen befinner sig, stor roll för graden av engagemang.

– Vi vill ofta förklara bristen på engagemang genom att vi som människor är kortsiktiga. Det stämmer till viss del, men framförallt är vi väldigt kontextuella varelser. Om vi lever i ett system som uppmuntrar oss att konsumera, resa ohållbart och att inte vara aktiva medborgare så kommer vi att fortsätta med det, avslutar Frida Hylander.

Röda rebeller i samband med Extinctions Rebellions aktioner i Berlin, i början av oktober 2019. Foto: Extinction Rebellion Sverige

 

När jag först får kontakt med Christian Nilsson har han inte ätit på fyra dygn. Han deltar i en hungerstrejk med Extinction Rebellion utanför riksdagen i Stockholm. ”Jag är inte helt vid mina sinnes fulla bruk”, skriver han i sms:et och ber mig att återkomma senare.

Vi träffas veckan därpå på ett kafé i Lund. Utanför rör sig stadens människor sporadiskt; på elsparkcyklar, med smarta telefoner, till bruset av trafiken. Kontrasten mellan vår tids bekvämlighet blir bjärt när Christian Nilsson börjar berätta om sin klimataktivism. Den knappt veckolånga fastan visar sig vara toppen av ett isberg han desperat försöker rädda.

Christian Nilsson har studerat vid Lunds universitet länge, och läser just nu grundkursen i humanekologi. Men det var i samband med kursen i samhällsplanering som han blev illa medveten om klimathotet och den globala uppvärmningen, och kände då en skyldighet att agera.

Hösten 2018 deltar Christian Nilsson i sin första klimatdemonstration, därefter trappas engagemanget upp. Han berättar om hur han i juni året därpå åker tillsammans med rörelsen Ende Gelände till kolgruvan Garzweiler, fem mil väster om Köln i Tyskland. På midsommardagen bryter han och ett hundratal andra aktivister sig igenom polisens avspärrningar, för att strax därefter omringas alldeles intill kanten ner till gruvschaktet. Tillsammans med polisen kommer de överens om en kompromiss, och bussas tillbaka mot rörelsens camp utan några juridiska påföljder. Samma natt spenderar Christian Nilsson på ett tågspår, som används för att frakta kolet från gruvan till kolkraftverket.

Under vårt möte uttrycker Christian Nilsson en stark tilltro till civil olydnad som verktyg för att tvinga fram samtal om klimatkrisen, och för att, som han själv uttrycker det, ”få folk att vakna ur sina ekorrhjul”. När jag frågar honom om han tror att metoden är nödvändig, uttrycker han emellertid viss skepsis.

– Det bästa vore väl att bara prata med varandra och komma överens om att inte förstöra vår planet. Planetens överlevnad borde vara en yttre ram för att samhället ska samsas. På något plan tycker jag att det är respektlöst att göra något mot någon annans vilja, att blockera en väg exempelvis.

Känner du med dem som drabbas av aktionerna?

– Ja, jag bestämmer ju med min kropp vad som är viktigt för någon annan. Men det är viktigt att påminna mig själv att jag gör det utifrån kärlek. Den största funktionen men civil olydnad är att få till möten och samtal, de som blir stoppade i trafiken hade antagligen tänkt mindre på frågan om de inte blivit stoppade. Det är lite respektlöst, jag vet att jag gör folk upprörda men på något sätt handlar det om att någon inte får fortsätta köra mot att miljarder människor kan dö i värsta fall.

– I min moraliska syn på detta försöker jag tänka på att respekt och moral kan ta sig i uttryck på olika sätt, kolgruvearbetaren som känner sig respektlöst bemött är inte optimalt moraliskt för mig, men om man bara låter kolet fortsätta användas blir det mer omoraliskt och får större konsekvenser. Utmaningen att försöka hantera det blir ett dilemma i sig.

I oktober åker Christian Nilson till London för att demonstrera med Extinction Rebellion, trots att Londonpolisen utfärdat demonstrationsförbud för rörelsen. Han trotsar förbudet, och när polisen kommer sitter han med armen fastlåst i ett rör, mitt i gatan vid Oxford Circus. Nästkommande dygn tillbringar han i arrest. Dagen därpå döms Christian Nilsson till sex månaders villkorlig dom och 107 pund i dagsböter.*

Kritiken mot Extinction Rebellion har kommit från många håll. Blockaderna på några av Londons tätaste trafikslingor resulterar i en nota på 24 miljoner pund till Londonpolisen, men inte minst har rörelsen beskyllts för att sprida alarmism. I en artikel i Forbes (4/12) riktar författaren Michael Shellenberger kritik mot rörelsens dystopiska diskurs, bland annat med hänvisning till studier som visar på en ökad klimatrelaterad ångest hos barn. Jag frågar Christian Nilsson hur han tänker kring anklagelserna.

– De flesta diskussioner där vi står långt ifrån varandra bottnar ofta i en analys över hur allvarligt läget är, hade det inte spelat någon roll om vi agerar i dag eller om 50 år så kan jag förstå att alarmism innebär onödigt skrämmande. Allt handlar om medvetenhet och uppfattning om hur allvarligt läget är och vad som står på spel, så om man med alarmism menar att ropa jättehögt att det är fara här och nu så tycker jag att det passar bra, men det bygger på analysen att det är bråttom och allvarligt, säger Christian Nilsson.

Vid Emils köksbord har tevattnet svalnat. Sedan han låg på soffan för snart ett år sedan och bestämde sig för att agera för klimatet har mycket hänt, inte minst kring hans egen syn på civil olydnad. Jag ber honom att förklara hur han motiverat sin ändrade inställning.

– För att det är det enda tillräckligt effektiva sättet att uppmärksamma behovet av förändring. Nästan alla stora historiska sociala förändringar under 1900-talet skedde på grund av civil olydnad. I England blev kvinnor så arga att de gick ut och slog sönder gatufönster i kampen för rösträtt. Det i sig resulterar inte i att politiker röstar annorlunda, men det lyfter frågan och gör att en fråga diskuteras annorlunda. Det gör att man kommer framåt.

 

Emil heter egentligen något annat.

 

 

 

* De nationella juridiska systemen skiljer sig något åt och är inte helt jämförbara. Innebörden i domen conditional discharge, som Christian Nilsson dömdes till, och villkorlig dom kan därför variera något.

You may also like

Utflykter på cykelavstånd

Stannar du i Lund i sommar? Vill du