Premiär för Asocialborg

- in Krönika/Studentliv

I skrivande stund nalkas coronaårets första Siste april. Jag litar på att vi alla under gårdagen tagit ansvar och följt riktlinjerna kring social distansering till punkt och pricka. Sarkastisk? Jag?

Jag skadegläds nästan åt fler inställda evenemang än jag sörjer i covid-eran.

Typ studentflak. Vilken total ickeförlust. Jag önskar att vi haft en världshotande viruskatastrof under mitt sista gymnasieår. Ärligt, jag hade klarat mig helt okej utan frätskador på fotryggarna efter en timmes ankeldjupt plaskande i vaskad Tuborg.

Eller om höstens nollning ställs in. O, ve och fasa att inte konstant omges av artonåringar i fula overaller som brölar modifierade barnramsor i tre veckor. Hur ska jag nu veta om jag verkligen “är taggad i dag”?

Våra extroverta övermäns välmenta järnhandsstyre är tillfälligt över, helt enkelt. Det kan de gott ha.

Men så är det detta med Valborg, eller Siste april som den inhemska beteckningen lyder. Inte ens en proffspessimist av min kaliber kan hävda att högtiden inte har en plats i mitt hjärta. Att Stadsparken stängs är väntat, men naturligtvis förkrossande. Vad har vi gjort mot Moder Natur för att förtjäna det här? (Svara inte.)

Dra er exempelvis till minnes Siste april i fjol. Höjdare till sommardag, en välförtjänt utdelning för allt jobb vi lagt ner på att värma upp det här planetskrället. Minns Stadsparken i sitt esse, ett miniatyr-Woodstock kryllande av brassestolar, knytispicknickar och Prosecco. Fyllegosande med polishästar. Den äventyrliga jakten på kompisgänget utan mobiltäckning och, som nervkittlande krydda, risken att stöta in i ett oönskat ex, kollega eller före detta klasskamrat (vi tar en bärs i sommar sen, absolut definitivt gud vad trevligt ses i dimman haha).

Till och med toalettbristen har sin charm. Att sitta på huk i ett inte så diskret parkbuskage, öga mot öga med en jämbördigt berusad och nödsakad främling, är långt ifrån den skamfulla upplevelse man kunnat missta den för. Det rör sig tvärtom om ett ögonblick av renaste mänsklig samhörighet, av ömsesidig förståelse och förlåtelse. Jag ser dig, vän, kommunicerar vi telepatiskt. Vi är i samma sits, du och jag. Bildligt och bokstavligt talat. Så stark är magin som denna högtidsafton väcker! (Med lite hjälp från Hallands Fläder.)

Ett bakslag att snuvas på parken, helt klart. Kreativa festlösningar lär förvisso uppstå. De kan ta Stadsparken ifrån oss, men de kan inte ta vår pubertala nonchalans inför hotande samhällskris. När den här krönikan publiceras har antagligen tio nya epicenter för coronaspridningen uppstått i Lund, och Skånes samhällskollaps är nära förestående. Lås och bomma era dörrar, gott folk, ty i fredagsgryningen kommer de fallna att resa sig ur dikena, bakfulla och torrhostande. Om det är något jag vet om den här staden är det att inte en jävel, än mindre en sketen apokalyptisk pandemi, kommer emellan lundastudenten och hennes valborgsfirande.

PS: Jag hoppas dock att min uppfattning är falsk, och kan revideras efter torsdagen. Hur mycket det än smärtar att säga det, finns det trots allt viktigare saker än valborgsfester.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Helsingkrona söker bygglov för nya studentbostäder

Den 26 oktober lämnade Helsingkrona nation in en