Kriskantad kärlek

- in Kultur, Reportage

Vad gör pandemin med romantiken? Lundagårds Nina Morby har vänt sig till psykoanalysen för svar.

Det finns två förklaringar till varför jag är en hopplös romantiker. Den första är att jag är född i fiskens stjärntecken. Den andra beror på att ägaren av den lokala hemmafilmsuthyrararen i Linköping lät mitt elvaåriga, formbara jag, köpa VHS-versionen av Titanic (1997) till samma pris som det kostade att hyra den.

Jag kollade på filmen varje kväll i en månad efter det.

Det är ingen slump att en av världens mest kända kärleksfilmer utspelar sig på ett sjunkande skepp. I dödens närvaro blir kärleken levande, definitiv och ärlig. Det värsta är inte att dö, utan att ångra hur man levt. Av samma anledning dissar huvudpersonen Rose sin rika och dryga fästman för att spendera sina, vad hon då antar, sista andetag tillsammans med den betydligt mindre förmögna Jack (spelad av Leonardo DiCaprio).

När coronapandemin dök upp som ett oönskat isberg kändes tillståndet skrämmande likt de sista timmarna på Titanic. Människors girighet syntes i antal bunkrade konservburkar, inte långt från hur girigheten hindrade livräddningsbåtar från att fyllas till maxkapacitet. De stora filmdukar som simulerat en smittsäker hejarklack till fotbollsmatcherna påminner om orkestern som i filmen fortsätter spela tills havet svalt den sista fiolen. Även Jack och Rose tragiska öde fick en mindre dramatisk genklang i äkta par med olika medborgarskap, där reseförbud lämnat en och annan bättre hälft på motsatt sida Atlanten.

För världens alla ensamma själar innebar restriktioner om avhållsamhet vissa, för att uttrycka det milt, förändrade villkor i sökandet efter den rätte. På internet vittnar singlar om så kallad quarantine celibacy – en avsaknad av sexuellt umgänge till följd av uppmaning om fysiskt avstånd. Därtill har den tidigare så stigmatiserade självbefläckelsen fått symbolisera en smärre samhällsinsats.

Men trots pandemins många käppar i kärlekens och erotikens hjul kan väl få förneka att tanken på apokalypsen känns eggande, ja rent av lite sexig? Jodå, många är de som tror på en babyboom som ett resultat av karantänens tristess och innehållslösa tillvaro (en tes min kollega Martin Axelsson Därth dementerat i sin text). Likväl menade den belgiska författaren och psykologen Esther Perel  i en artikel i The New Yorker (5/5) att ”attraction plus obstacles equals excitement” (attraktion plus hinder är lika med spänning).

Men hur spännande känns egentligen kärleken när till och med dejtingsapparna uppmanar till kyskhet, och våra frenetiska hygienvanor går i direkt polemik med blotta tanken på att kyssa en främling i natten? Och hur förvaltas romantiken i en tid då dejting på var sin sida av en skärm föreslås som ett seriöst alternativ till middag och tända ljus? Kommer vi alla överge köttsliga utbyten mot den coronavänliga persikan, likt Elio i Call me by your name (2017)? Och vad händer med vår syn på kärlek, när livets bräcklighet gör sig påmind i dagliga pushnotiser om pandemins offer? Blir vi då mer benägna att lyssna till vår inre Rose, följa vårt hjärta och skita i ytliga preferenser om längd och golfhandikapp som, när det kommer till kritan, egentligen inte spelar så stor roll?

Illustration: John Nyström

Klart är i alla fall att den romantiska kärleken lämnar oss med lika många frågetecken som den alltid gjort. I sökandet efter min egen förståelse går jag tillbaka till dess historieskrivning, med start i det antika Grekland.

En av de mest tongivande tänkarna för förståelsen av kärlek var Platon. I sitt verk Gästabudet (omkr. 385 f.Kr.) beskrev Platon kärleken, Eros, som en kraft som stegvis lyfter själen från det jordiska till de eviga sanningarna och det gudomliga. Först dras själen till fysisk skönhet och lust. Därefter antar kärleken en annan karaktär, i takt med att människan blir benägen att se skönhet bortom det köttsliga. Då övergår Eros från att vara sinnlig till sublim, och Platon tänker sig att kärleken ska vägleda människan till visdom, ge henne insikter om godhet, rättvisa och moral. Ungefär som hur kärleken betraktas av Tinders algoritmer, fast precis tvärtom.

I samband med kristendomens intåg ses kärleken som ett verktyg för människans förening med Gud. I medeltidens höviska kultur, där riddare framförde trubadurdiktning för att uppvakta sina flammor, förflyttas fokus och kärleken ses då i första hand som något mellanmänskligt, varför många menar att det är då idén om romantiken ser dagens ljus. Men någon riktig konsensus kring när den romantiska kärleken uppstår finns inte. Vissa forskare menar i stället det sker först när äktenskap övergår från att vara strategiskt utstuderade allianser, till att bygga på attraktion och människors egna behag.

–Under 1700-talet sker en viktig förändring när det kommer till romantisk kärlek, då blir kärnfamiljen mer oberoende av släkten. I den borgerliga klassen tänker man i allt högre grad att kärnfamiljen bygger på romantisk kärlek, säger Kristiina Savin. Hon forskar inom idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet och håller i kursen Känslornas idéhistoria.  

En viktig motor för såväl erkännandet av, som den förändrade synen på romantisk kärlek står inte minst romankonsten för. År 1856 skriver Gustave Flaubert boken Madame Bovary, där huvudkaraktären läser kärleksromaner och lever sig in i böckerna så till den milda grad att romankaratärernas öde blir hennes egen olycka. I Goethes Den unge Werthers lidanden (1774) skildras en ung mans brustna hjärta som i slutet leder honom till självmord. Boken skapar stor läsfeber i Europa och får unga män att imitera Werthers klädval, men även hans död.

–Det fanns en debatt om huruvida man överhuvudtaget skulle tillåta folk att läsa romane;, man tänkte att det fanns många farliga idéer som spreds genom dem. De sätter igång fantasin om vad som är möjligt, hur man ska leva livet, säger Kristiina Savin.

Tanken på död och kärlek som två nära samverkande element är ett återkommande inslag i litteraturen, med Shakespeares Romeo och Julia (1597) som det mest kända exemplet. Enligt psykoanalysens upphovsman Sigmund Freud är dödsdriften nödvändig för att förklara allting i livet som inte kan förstås utifrån en strävan efter lust. Freud introducerade därför dödsdriften, Thanatos, som en motsättning till Eros. I boken Bortom lustprincipen (1920) ifrågasätter Freud idén om att människan alltid strävar efter att tillfredsställa sina drifter.

–Eftersom all spänning är ansträngande och smärtsam så är målet alltid att minimera dem, vilket ytterst betyder döden som målet med allt liv, säger Alfred Bordado Sköld över en brusig telefonlinje från andra sidan sundet. Han är verksam som forskare vid universitetet i Alborg, och har länge intresserat sig för den romantiska kärleken ur ett psykoanalytiskt perspektiv.

Begreppet dödsdrift är relaterat till Freuds idé om kärleken som ambivalent: det går inte att älska utan att hata. När barnet förstår att föräldern är avskild från barnet, att föräldern älskar andra och kan överge barnet när som helst utvecklar barnet ett hat mot föräldern. Detsamma går att applicera på den romantiska kärleken, menar Alfred Bordado Sköld. Dödsdriften symboliseras då i stället av viljan att upplösa alla gränser mellan sig själv och den man älskar.

–Det finns ett olösligt samband mellan död och kärlek, som jag har väldigt svårt att se hur vi skulle kunna komma bort ifrån. Vi kan bara förstå kärlekens betydelse genom döden och vi kan bara förstå dödens betydelse genom kärleken, säger Alfred Bordado Sköld.

Illustration: John Nyström

I kölvattnet av andra världskriget blev den så kallade Babyboomen ett kvitto på människors ökade tillgivenhet, eller åtminstone förhöjda libido. Förklaringen till varför efterkrigsgenerationen låg mer är delad: vissa tror att man firade att kriget var slut, medan andra menar att det materiella välståndet skapade en tryggare värld att sätta ett barn till. Att därifrån dra slutsatsen att kriser för oss närmare varandra är emellertid något förhastat. Sedan coronapandemin tvingade par att dela samma fyra väggar under dygnets alla timmar har antalet skilsmässor skjutit i höjden. I ständig närvaro av våra livskamrater tycks romantikens skimmer leta sig långt ned i byrålådan.

Idén om att vi tyr oss till varandra när vi upplever yttre hot är dock inte en helt ovidkommande. Många av litteraturens starkaste kärleksskildringar kommer från historiska skeenden där allt satts på spel. I boken Ensam i Berlin (1947) skriver Hans Fallada om ett äkta pars motståndsrörelse, där nazismen blir den gemensamma fiende som gör dem mer sammansvetsade.

– Att ha en gemensam fiende eller ett gemensamt mål är en oslagbar gnista för den romantiska kärleken. Känslan av att det är du och jag mot världen, där kampen mot det gemensamma tredje gör att vår kärlek föds. Men till skillnad från krig och revolutioner så är fienden ganska diffus i pandemin, säger Alfred Bordado Sköld.

Vad tror du att pandemin kommer göra med romantiken?

– Det är svårt att spekulera i; kanske gör pandemin att vi blir mer medvetna om alltings bräcklighet och mer benägna att säga ja till kärleken. Eller så gör den oss rädda och inneslutna, inte minst rädda för att röra vid folk, vilket är en viktig del av det romantiska paketet.

Men den som oroar sig för att kärleken helt ska ebba ut i pandemin grumliga vatten, kan lugna sig med att erotiken är redo att bistå med livbåtar.

– Den erotiska kärleken, som också är avgörande i den romantiska, har något gränslöst över sig som gör att den passar in i den här dramatiska situationen. Erotiken är på många sätt ett undantag från den sfär där vi lever den mesta delen av vår vakna tid. I erotiken gäller alla eller inga regler, på gott och ont. Jag tänker mig att i en värld som redan är av lava kan erotiken, som är gränslös och otämjbar, ligga närmare till hands eftersom vi inte vet om vi lever i morgon, säger Alfred Bordado Sköld.

Illustration: John Nyström

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Charlotta Johnsson ny rektor för Campus Helsingborg

Charlotta Johnsson, professor vid Institutionen för reglerteknik, utses