Var går smärtgränsen?

Tillsammans med en masochist, en extremsportare och några av vetenskapens skarpaste huvuden ger sig Lundagård i kast med att besvara frågan: Var går smärtgränsen?

Trots att smärta är en så naturlig del av den mänskliga existensen, uppdaterade organisationen IASP (International Association for the Study of Pain) sin definition av smärta så sent som förra året: ”En obehaglig sensorisk och emotionell upplevelse kopplad till – eller liknande det man upplever vid – vävnadsskada eller hotande vävnadsskada.”

Smärta är till sin natur därmed tudelat; både en sensorisk förnimmelse och en emotionell upplevelse. Denna dikotomi återspeglas i historieböckerna. Exempelvis beskrev den antika filosofen Aristoteles (384 f.Kr.–322 f.Kr.) smärta som en känslomässig upplevelse, jämförbar med glädje, medan hans franska motsvarighet Descartes (1596–1650) beskrev det som en sensorisk förnimmelse, likt hetta eller kyla.

– Det som är typiskt med smärta är att det lägger beslag på upplevelsen. Om du sitter i tandläkarstolen och man råkar borra ner i pulpan så har du bara en enda tanke, nämligen vad fasen händer här, säger Jens Schouenborg, professor i neurofysiologi vid Lunds universitet.

Smärta fungerar som en varningssignal, ett sorts brandlarm vars funktion är att undvika farlig eller skadlig inverkan på kroppen.  Men enligt Jens Schouenborg går det att öva sig på att tolerera smärta. Han menar att toleransen hänger ihop med analysen av smärtan. Ett litet barn tror till exempel att livet står på spel så fort man får ont, medan en vuxen inser att smärtan i sig inte är farlig.

– Man kan träna toleransen, och en del kan träna den så till den grad att de kan tolerera ganska rejäl smärta. Ta exempelvis fakirerna som har lärt sig att tåla att bli upphängda i en krok eller att gå på glödande kol. Kroniska smärttillstånd kan dock vara mycket svårare att påverka.

Via mental träning kan man lära sig att hantera smärtan, genom att öva sig på att byta fokus från den. Exempelvis kan man sätta på sig ett par VR-glasögon och träda in i en annan värld för att därigenom förtränga smärtan till viss del.

På frågan om huruvida toleransen för smärta skiljer sig mellan könen svarar Jens Schouenborg att det förvisso finns en skillnad, men att det främst är individuellt.

– Skillnaden mellan individer är mycket större än skillnaden mellan både härkomst och kön.

Lever man i en skyddad miljö där man sällan får några smärtstimuli så lär man sig inte att hantera smärta, medan om man omvänt lever i en miljö där man ofta får blåmärken så utvecklar man en högre smärttolerans.

– Vissa personer kan till och med lära sig att uppleva smärtan som något positivt, det vittnar om hur man kan anpassa upplevelsen väldigt långt.

Lundagård har pratat med 29-åriga Alexandra från Landskrona som är masochist. Hon beskriver att den sexuella njutningen handlar minst lika mycket om rädsla som om smärta.

– Rädsla är en väldigt stor del av min… jag vill inte kalla det kink, men det som jag mår bra av. Smärta och rädsla går mycket hand i hand.

– Om man ska bryta ned det så handlar det om fasthållande, slag och knivar. Det är väl att hanteras på ett hårdare sätt och känna att man lever, den fysiska smärtan förhöjer det psykiska välmåendet.

Redan i barndomen attraherades hon av rädsla och smärta, men förstod samtidigt att det var fel och försökte förtränga känslorna. Sedan fem år tillbaka är hon en del av en BDSM-community och lever i en dominant/undergiven relation som pågår dygnet runt.

– För vissa är det här med smärta bara något sexuellt, men för min del kan det vara något vardagligt. Om jag kanske är stressad så räcker det ibland att han tar tag i mitt hår så kan jag stå och andas in och sedan fortsätta med vad jag gjorde.

Smärtan blir ett  utlopp för både kropp och själ.

– Även om något kan vara fruktansvärt, obehagligt och göra ont så känner jag mig samtidigt väldigt trygg och lugn i att veta att han har kontroll över vad som händer, jag vet att jag bara kan slappna av. Det är som att både kroppen och hjärnan får ett rejält träningspass. Även om det inte är sex inblandat så blir det en rejäl urladdning och omstart.

– Det är som att hjärnan slår kullerbyttor. Jag får den här varma mysiga känslan och upplever att jag kan utföra vad som helst på ett bättre, mer noggrant och fokuserat sätt. Jag har en väldigt aktiv hjärna och det hjälper mig att kunna varva ned.

Jenny Åström är doktorand vid Karolinska institutet och psykolog på Karolinska sjukhuset och forskar på smärta ur ett psykologiskt perspektiv. Hon berättar att smärta och njutning historiskt sett har betraktats som motsatser.

– Forskning pekar nu på den viktiga roll som opioid- och dopaminsystemen spelar för att påverka både smärta och njutning. Om sammanhanget uppfattas som hotande, kan smärtupplevelsen bli mer obehaglig – och om sammanhanget upplevs som viktigt eller till och med lustfyllt påverkas smärtupplevelsen åt andra hållet.

Smärta är alltid en personlig upplevelse som påverkas av biologiska, psykologiska och sociala faktorer, berättar Jenny Åström.

– Tankar, uppfattningar och känslor kan både förstärka och mildra smärtupplevelsen. Rädsla för smärta, oro för vad smärtan står för och tidigare obehagliga upplevelser kan alla skruva upp volymen på smärtupplevelsen.

Hon ger ett exempel från British Medical Journal på hur smärtupplevelsen inte bara påverkas av fysisk skada. Efter att en byggarbetare hoppade rakt ned på en planka genomborrade en väldigt lång spik hans känga. Han greps av fruktansvärd smärta, men när läkarna till slut lyckades dra ut spiken och få av honom kängan upptäckte de att spiken hade gått mellan två tår utan att penetrera hans hud. Trots att ingen allvarlig skada skett hade mannen extremt ont.

– Detta kan förklaras genom att mannen såg att spiken hade gått genom kängan, personer runt honom reagerade med förskräckelse och han själv blev rädd. Intrycken gjorde att en stark smärta producerades i syfte att skydda honom – smärtan var lika intensiv som om han hade fått en spik genom foten på riktigt.

En annan person som gjort det till sin hobby att trotsa smärta och rädsla är Nadja Vinberg från Lunds extremsportarsällskap (LESS). Vid sidan av studierna är hon en erfaren utövare av både klättring och parkour. Det stora adrenalinpåslaget är vad som förenar alla extremsporter, menar hon. Och smärtan, såklart.

– Det finns en stark mentalitet av att man tejpar på och kör vidare. Det är aldrig någon som säger ”det gör så ont att jag måste gå hem”.

Hon vill inte påstå att parkour per definition skulle vara farligare än någon annan sport, men att alla utövare är medvetna om riskerna.

– Det finns en acceptans för att man kan bli skadad. Men smärta är mentalt, och så länge det inte stoppar dig fysiskt så behöver det inte stoppa dig psykiskt heller.

– Det är inte smärtan man är rädd för, utan för konsekvenserna – att inte kunna fortsätta träna, att inte kunna gå.

Enligt Nadja Vinberg handlar allt om avvägningen mellan medvetenheten kring skaderisken och adrenalinkicken man får av att klara ett hopp. Smärtan kan till och med ha en sporrande funktion, speciellt inom klättring.

– Inom klättringen säger man att har man inte klättrat på länge så får man ta den smällen: att händerna gör ont, de svider och sticker och vill inte, men mentalt så vill man ju.

– Man härdar händerna genom att slita upp hudflagor, där naket skinn möter sten. Det är en otroligt äckligt känsla men samtidigt en härlig smärta, för man vet att händerna stärks, säger Nadja Vinberg.

Föga förvånande, vittnar erfarenheterna ovan om att upplevelsen av smärta, och därmed frågan om var smärtgränsen går, är högst personlig. Kanske uttryckte den norske författaren och dramatikern Helge Krog (1889–1962) det bäst med orden:

”Den som inte finner njutningen någon annanstans, söker den i smärtan.”

Norrbottnisk smärtokänslighet

Drömmer du om ett liv utan smärta? Tänk om.

Hereditär sensorisk och autonom neuropati typ V, mer känd som ärftlig smärtokänslighet eller Vittangisjukan – efter den by i Norrbotten som flest drabbade kommer ifrån – är namnet på den neurologiska sjukdom som innebär en nedsatt känslighet för smärta, värme och köld.

Sjukdomen orsakas av en genmutation som gör att nervsystemet inte utvecklas normalt. Nervtrådar som leder smärta och temperatur till hjärnan är nästan helt försvunna, vilket forskare vid Umeå universitet visade år 2006.

Läkare vid Gällivare sjukhus hade känt till den ytterst ovanliga genmutationen en tid efter att en mamma upptäckt att hennes son inte upplevde någon smärta alls efter ett fall från andra våningen.

Barn som växer upp med sjukdomen lär sig inte att undvika vad som ger upphov till smärta och måste lära sig vilken vattentemperatur som är lagom för bad och duschning och vilka kläder som är lämpliga vid minusgrader eftersom temperaturkänsligheten är nedsatt.

– En viktig sak är att helt smärtokänsliga barn inte själva lär sig vad som är dåligt för kroppen, de kan till exempel ha svårt att förstå varför det är farligt att hoppa från ett tak, säger Jens Schouenborg.

I Sverige känner man till ett drygt 70-tal fall av sjukdomen.

Källa: Socialstyrelsen och Umeå universitet.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.