Med vaccin i blodet och lättade restriktioner går det äntligen att fantisera om ett liv efter corona. Men är det med idel glädje vi ser på den resocialisering som nalkas?
Om jag tillåts att vara något fräck, skulle jag säga att coronaviruset inte bara skördat människoliv utan också dräpt det sociala. En meters avstånd, umgänge med enbart det egna hushållet och hemstudier rimmar inte riktigt med studentromantiken.
Kan vi kallprata? Kan vi shotta utan att grimasera? Är det ännu sant att våra hips don’t lie?
Socialstyrelsen publicerade i april 2021 ett underlag med den talande titeln Postcovid – kvarstående eller sena symtom efter covid-19. Men efter att ha läst igenom texten flera gånger, där hjärntrötthet och lungbesvär nämns som några av de vanligast förekommande bekymren, upplever jag den fortfarande som ofullständig.
Författarna har missat ett av de mest allvarliga symtomen: gravt nedsatt social förmåga.
Jag lär knappast vara den enda som räknat ned dagarna till höstterminen med ett visst vemod. Jag ser fram emot att återförenas med mina kurskamrater och avnjuta ett studentliv med färre restriktioner. Men minns jag – vi – fortfarande hur man gör? Kan vi kallprata? Kan vi shotta utan att grimasera? Är det ännu sant att våra hips don’t lie?
Psykologin har ett namn för den effekt isolering har på vårt sociala beteende: grottsyndromet (på engelska ”cave syndrome”). Fenomenet är inte nytt, och uppstår vanligtvis efter ett trauma. När grottsyndromet uppstått i relation till coronaviruset bottnar problematiken för vissa i en fortsatt rädsla att bli smittad, medan det för andra beror på nya vanor av fysisk distansering, uttrycker Alan Theo, docent i psykiatri vid Oregons universitet, i en artikel i tidningen Scientific American.
Grottsyndromet kan liknas vid social ångest, och får den drabbade att tro att den säkraste platsen att befinna sig på är det egna hemmet. Vanligen uttrycks det i en ovilja att återgå till sitt tidigare vardagsliv och interaktioner ansikte mot ansikte.
Under våren kom flera vaccin att godkännas; och en efter en har Sveriges invånare fått små doser av ett dödligt virus insprutat i överarmen. Från april till juni minskade smittan, och följaktligen även restriktionerna. Den 1 juli infördes steg två i regeringens plan för samhällets återöppnande, vilket bland annat innebar förlängda öppettider för barer och höjda deltagartak.
Exempelvis slog den populära nattklubben Trädgården, belägen i stadsdelen Södermalm i min hemstad Stockholm, upp sina portar igen. I flera år har jag väntat på den sommar då jag fyllt 21 och äntligen passerat åldersgränsen. Tanken på att återigen röra sig i dimman var svindlande. Men så får jag ett sms av en kompis med det tuffa beskedet: de har höjt spärren till 23 år. Jag fylls till viss del av besvikelse, men också – lättnad. Ännu en stund tillåts jag stanna i min grotta.
Emellertid tog, efter elände och misär, både kriget och pandemin slut. Världen reste sig ur spillrorna och mynnade ut i en högkonjunktur idag känd som det glada 20-talet.
Väljer man att tro det Nicholas Christakis, professor i sociologi vid Yales universitet, skriver i sin bok Apollo’s Arrow – The Profound and Enduring Impact of Coronavirus on the Way We Live (2020) kommer den ambivalenta känsla jag upplevt att vända. Med stöd i historien menar han att vi inte bara kommer återvänja oss vid ett liv fritt från pandemisk smitta, utan dessutom vilja kompensera för den tid, och de upplevelser, som berövats oss.
Ett tidigare exempel är spanska sjukan som utbröt i samband med första världskrigets slut år 1918. Liksom corona var det en ovanligt svår och dödlig form av influensa. Denna pandemi varade till år 1920. Med 50 till 100 miljoner dödsoffer skördade den flest liv på kortast tid i mänsklighetens historia. Mellan 10 och 20 procent av de infekterade uppskattas ha avlidit, att jämföra med coronavirusets dödlighet på omkring 1 till 3 procent.
Emellertid tog, efter elände och misär, både kriget och pandemin slut. Världen reste sig ur spillrorna och mynnade ut i en högkonjunktur idag känd som det glada 20-talet.
Ekonomin och kulturen blomstrade, det sociala livet likaså. Kvinnlig rösträtt infördes och den sexuella frigörelsen inleddes. I tider av krig och sjukdom tenderar människor att isolera sig och leva sparsamt, vilket sedan svänger och byts ut mot riskbenägenhet och ohämmad sexualitet, enligt Nicholas Christakis. Han spårar mönstret så långt tillbaka som tiden efter medeltidens stora pest: digerdöden.
Jag upplever vetskapen om att tidigare generationer lyckats återhämta sig efter pandemier som betryggande. Dock kvarstår faktumet att det till en början kan kännas stelt, jobbigt och pinsamt när livet sakta återgår till det vi tidigare kallade normalt. Mina förfäders promiskuitet hjälper ju knappast mina domnade lemmar på dansgolvet.
Journalisten Celeste Headlee har skrivit boken We Need to Talk – How to Have Conversations That Matter (2017). Hon menar att den sociala förmågan är en färskvara och att det inte är konstigt om man känner sig ringrostig efter att inte ha använt den på ett tag. Det är vi nog många som kan skriva under på. Men, å andra sidan, påminner Celeste Headlee oss om att människan trots allt är skapt för att socialisera och att vi har 300 000 år av evolution att luta oss mot.
Med ovanstående moralkaka i käften, anser jag det ändå fullkomligt rimligt att finna saker i sitt eget privilegierade liv besvärliga. Som klyschan säger; man är bara människa.
Nicholas Christakis tes går inte nödvändigtvis emot varken Celeste Headlees eller Alan Theos resonemang om att nutidens människor är lite ur form gällande socialiserandet. Tvärtom säger han i en intervju med Svenska Dagbladet (25/3-21) att ”pandemier inte bara har ett biologiskt utan också ett socialt förlopp och det är inte slut förrän alla är övertygande om att det definitivt är över.” Det kommer alltså krävas en period av ”uppstädning” där trauman, sorg, arbetslöshet och bristande utbildning orsakat av pandemin återställs.
Att tro att det väntar ett nytt glatt 20-tal anser jag dock vore naivt. För trots Nicholas Christakis muntra budskap ska vi inte glömma att 1900-talets mest dekadenta decennium abrupt avbröts år 1929 då depressionen bröt lös – ackompanjerad av nazismens framväxt. Därtill passerade flera år efter att spanska sjukan förklarats vara över, innan det sista dödsfallet.
Ytterligare en viktig poäng är att coronasmittan är mycket ojämnt fördelad över världen. Bara för att Sverige skulle lyckas uppnå flockimmunitet och livet här bli något så när ”normalt”, betyder det inte att samma sak gäller för invånarna i andra länder och på andra kontinenter.
Med ovanstående moralkaka i käften, anser jag det ändå fullkomligt rimligt att finna saker i sitt eget privilegierade liv besvärliga. Som klyschan säger; man är bara människa.
Förhoppningsvis kan fler än jag finna tröst i tanken på att människor genom historien tagit sig igenom liknande situationer som den vi upplever nu, och utvecklat våra sociala anlag. Oavsett om man ser på framtiden med optimism, cyniska domedagstankar eller något mellanting.
Men tills framtid är nutid bör rimligen Socialstyrelsen och dess förvaltningsmyndigheter till kollegor fila på sina underlag. Jag efterfrågar en handbok över hur man hälsar på folk och med tips på samtalsämnen. Kanske vore även en och annan stödgrupp för alla traumatiserade själar, som i allt högre utsträckning utmanar grottsyndromet, välbehövligt.
