Kvartsålderskris

- in Krönika/Studentliv, Krönikor

Åldersnoja infaller tidigt i den lundensiska demografin, vars medelålder är cirka snarton år. Kvartsålderskrisen är smärtsam men eventuellt lärorik skriver Lundagårds studentlivskrönikör Ebba Frid.

Vilka konstiga år det har varit på sistone va? Med pandemin och så. Sedan våren 2020 har det liksom känts som att tiden stått stilla.

Men det är bara en dum känsla. Tid funkar inte så, ju! Sittningar kan ställas in och skjutas upp, men ingenting rår på själva tidens obönhörliga frammarsch, framför allt inte på dess för människan mest oförlåtliga konsekvens: åldrandet.

Ack! Det mänskliga tillståndet! Denna ironiska gåva av liv, besudlad av sin villkorslösa obeständighet!

Jag överdramatiserar nog faktum att jag fyller 26 om ett par veckor. Ingen anledning till panik, såklart. Jag har avverkat en fjärdedel av min totala existens i universum (optimistiskt beräknat), efter vilken en ogripbar evighet av icke-medvetande kommer att inträda, men det är väl inget att grotta ner sig i.

Jag var bara inte beredd på att tidens tand skulle borra ner sig så djupt i mig under det senaste året. Den medlidande blicken från kassörskan på systemet när jag halar fram legitimationen utan att bli tillfrågad – nytt och oroväckande fenomen. En besynnerlig milstolpe, för själv känner jag mig varken utseendemässigt eller mognadsmässigt äldre än för två år sedan. Jag har bara lagt märke till att novischer ser allt yngre ut, och har allt dummare saker för sig. Ja, ni hörde mig, 02:or. Jag vet inte exakt vad ni har för er, men jag vill att ni ska veta att ni ser dumma ut när ni gör det.

Ta till exempel TikTok, som för oss födda på 90-talet utgör en första erfarenhet av dystopiskt främlingskap inför en yngre generation. Blotta namnet på appen är en hånfull påminnelse om min egen, alltmer påtagliga biologiska klocka. Ni fattar. Tick tock. All humor måste inte vara trippelironi i memeformat för att vara klockren. Vidare.

Visst, jättesynd om de stackars novischerna på sistone som inte fått ha en ordentlig nollning med utgångar och så. Men vi som redan var för gamla för nation när restriktionerna infördes – vi är de riktiga offren här. Vi hade fortfarande ett gyllene fönster av relativ ungdom kvar. Jag skulle avverka klubbarna i Malmö och Köpenhamn, men covidpandemin berövade mig ett värdigt avslutningscrescendo. Nu är jag lika gammal som min mamma var när hon födde mig, och den insikten sätter liksom perspektiv på livet, vilket sällan är behagligt eller hedonistiskt inspirerande.

Det är således nu med blandade känslor jag tar emot beskedet om att klubbarna öppnar igen. Jag har väntat så länge, och nu känns hela konceptet plötsligt så antiklimaktiskt. Om jag ville lägga pengar på ett överprisat fuldanspass i tajta trikåkläder omgiven av snyggare och livsgladare 19-åringar, hade jag lika gärna kunnat skaffa årskort på Gerdahallen. Jag betackar mig för båda dessa.

Vad jag vill ha är romantiserade minnen av urartade klubbkvällar, inte själva upplevelsen av dem. Ett kruxigt dilemma. Det får kanske bli till att släppa mina gamla aspirationer; acceptera mitt nya, mognare jag och hålla mig till boxvin i badkaret. Trösten är att jag kommer att ha det där med åldersrelaterad identitetskris bakom mig snart.

…För det blir inte värre, väl?

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.