Den litterära dokumentationens roll

- in Krönikor, Kulturkrönika

Sedan Rysslands invasion av Ukraina började har medier rapporterat om hotet mot den fria ukrainska kulturen. Om den stryps tystas berättelserna och upplevelserna från kriget, skriver Lundagårds kulturkrönikör Esther Arndtzén.

Torsdagen den 24 februari vaknade vi till nyheterna om Rysslands invasion av Ukraina, och sedan dess har konflikten varit ett faktum. I snart två veckor har det varit krig i Europa. Ett krig som känns långt bort, men samtidigt så nära. 

Det är idag allmänt erkänt att det näst efter människoliv är kulturegendom som är viktigast att skydda i krig. I spåren av den omfattande förstörelsen av kulturarv som skedde under andra världskriget antogs 1954 Haagkonventionen för skydd av kulturegendom i händelse av väpnade konflikter en konvention som Ryssland skrev på.

Trots det löfte som angavs gentemot konventionen är nu hotet mot den fria ukrainska kulturen omfattande. Det säger bland annat Tetayana Filevska, som är konstexpert och företrädare för Ukrainska Institutet. I en intervju med Kulturnytt i P1 (03/01-2022) säger hon att hon är övertygad om att Ryssland har som mål att lägga beslag på ukrainska kulturföremål. ”Russia is nothing without Ukrainian cultural heritage” säger Tetayana Filevska i inslaget. 

Fortsätter Rysslands att med våld utöka sin ockupation av Ukraina finns det en stor risk för att fria medier slutar existera. Regimkritiska kulturarbetare, som författare, kan förföljas och isoleras. Kulturen, som varit en så viktig del av det ukrainska nationella identitetsskapandet det senaste årtiondet, riskerar att stävjas av ett land som inte vill se ett självständigt Ukraina. 

Vi ser hur invasionen av Ukraina framskrider, dag för dag. Framtiden är oviss. Jag tänker på den belarusiska författaren Svetlana Aleksijevitj, som för bara två år sedan riskerade att bli bortförd och fängslad i Minsk när regimen systematiskt förföljde oppositionella under protesterna. Jag tänker på hur oerhört viktiga hennes romaner om livet under sovjettiden fortsätter att vara, så som Tiden second hand. 

Vad händer om friheten att konstnärligt förmedla berättelser om kriget, lidandet och utsattheten stryps i Ukraina? Om journalisternas och författarnas röster tystas? Konsekvensen blir att vi står utan berättelser, utan viktiga skildringar av kriget och konfliktens efterlämningar. Det är en oerhört skrämmande tanke. 

Litteraturen innehar har en unik möjlighet att förmedla mänskliga erfarenheter under krig och förtryck. Därför är den livsviktig i tider av kris. En del av Haagkonventionens förebyggande åtgärder innebär att ett anslutet land bör överväga att erbjuda utsatta flyktingar med särskilt stor betydelse för kulturlivet skydd i händelse av konflikt. Men istället för att erbjudas skydd, ökar nu hotet mot ukrainska oppositionella kulturarbetare. 

”I see my future as a fight with this situation” säger Lyuba Yakimchuk, som är poet och journalist bosatt i Kiev, i en intervju med Kulturnytt i P1 (24/2-22). Under intervjun hör man beskjutningar utanför hennes lägenhet. Yakimchuck tvingas flyttas sig längre in i huset, i skydd från fönstren. 

En viktig tematik i Lyuba Yamichuks poesi, efter åratal av konflikt i hemlandet, är vad som händer med språket i tid av krig. Språket reflekterar destruktionen. Lyuba Yakimchuck lovar i inslaget att fortsätta skriva och berätta om situationen i Ukraina. Vi måste lova att lyssna. 

decomposition

my friends are hostages

and I can’t reach them, I can’t do netsk

to pull them out of the basements

from under the rubble

 

yet here you are, writing poems

ideally slick poems

high-minded gilded poems

beautiful as embroidery

 

there’s no poetry about war

just decomposition

only letters remain

and they all make a single sound — rrr

 

Lyuba Yackimchuck, dikten är översatt till engelska