Över Atitlánsjöns skimmer sitter en ensam man. Eller är han bara för sig själv? Lundagårds Oscar Lundberg kämpar mot ensamhetens grepp.
I Beyond the Mexique Bay (1934) skildrar författaren och filosofen Aldous Huxley sin resa genom Guatemala. I en anmärkningsvärd passage beskriver han med stor lidelse Atitlánsjöns hisnande skönhet som ”sannerligen för mycket av en god sak”.
– Sannerligen, instämmer jag och slår mig ner.
Jag befinner mig på en klippavsats med utsikt över den kristallklara vattenmassan. Vulkanerna tornar upp som kyrktorn över sjöns safirblåa lugn. Platsen är i ordets alla bemärkelser fantastisk. Paul Simons Graceland håller mig sällskap i hörlurarna. Allt borde vara bra.
Jag ser mig omkring som om jag vore osäker på det jag redan visste: jag är själv. De tidigare så häpnadsväckande vulkanerna tappar sitt grepp om mig. Vattnets skimmer ter sig inte längre lika inspirerande.
Ensamhetens dimma lade sig tät över upplevelsen – en företeelse som varit återkommande under min resa. Känslan har för mig en unik förmåga att fullkomligt förändra hur ögonblick upplevs. Varför har ensamheten så stor makt över mig?
Det skulle ta månader av periodvis ensamhet innan jag förstod mekanismen som gjort att den färgat så många av mina stunder. Men insikten om hur ensamhet drabbar mig skulle komma att bli nyckeln till min befrielse från den.
Att vara själv gör att upplevelser levs mot en bakgrund av förväntningar. När jag är själv utspelas en undermedveten kamp om huruvida jag lever upp till dessa. Mitt faktiska jag mot bilden av ett stolt, självständigt och hypotetiskt jag. Ska vi slå vad om vem som vinner?
För att självhet inte ska bli ensamhet måste den vara önskad, säger förväntningen. Det räcker inte att göra saker själv, du behöver också vilja göra det just själv. Ensamhet är misslyckandet att leva upp till den sinnebilden.
Den kan tyckas banal men tanken fick en mycket viktig implikation för min ensamhet: jag har makten. Om värdet av att vara själv beror på förväntningar, och förväntningar faller under min kontroll, borde jag kunna påverka ensamhetens grepp om mig.
När jag några dagar senare åter besökte avsatsen ovanför den vördnadsbjudande Atitlánsjön övergav jag rent experimentellt tanken om att jag behöver vilja vara just själv. Jag var lika själv då som första gången, men ensamhetens kalla vind nådde inte mig.
Det funkade.
Det enda sättet att övervinna min ensamhet var att möta den och justera bilden av vad det borde innebära att vara själv. Frigörelsen kräver en förståelse som bara kan uppnås genom introspektion. Detta är den enda vägen framåt.
Att vara själv kan vara både bra och nyttigt. Det ger oss utrymme att inse och reflektera över vad som är viktigt och varför. Att ha tid för sig själv är för viktigt för att låtas hindras av ensamhet. Vägen ut ur ensamheten är genom den.
Så varför inte ta klivet?
