Studentkorridorer har som rykte att låta människor från olika bakgrunder att mötas vid morgonkaffet. Men Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Hedda Älveby menar att hennes liv som student ändå är mer segregerat än någonsin.
För en dryg månad sedan lämnade jag tillbaka nycklarna till mitt andra korridorsrum. För de flesta människor i min närhet har jag mycket melodramatiskt beskrivit min senaste termin på Michael Hansens Kollegium som mitt helvete på jorden. Jag måste dock erkänna att rena kollo-stämningen med gemensamma måltider morgon, middag och kväll var rätt trevlig. Det var aldrig fel på varken rummet eller grannarna, jag var bara tjurig. En del bekanta har med glänsande blick besvarat mina lågintensiva klagomål med att det var i lumpen de hittade sina bästa men mest omaka vänner. Och det är sant, det är få gånger man bara dimper ned i ett sammanhang och måste lösa vad som initialt kan kännas tveksamt.
På samma sätt som i det militära borde korridoren bli ett tvärsnitt av de 46 000 inskrivna studenterna i Lund och värnpliktsartat utjämnande åtminstone i teori. Visserligen har jag haft många, ja, oväntade samtal över morgonkaffet när jag har bott med människor med andra politiska instinkter, studieinriktningar och matvanor än jag; men det ändå är det ofta som att småprata med en förvriden spegelbild av sig själv. Trots korridorsboende är mitt liv mer segregerat och mitt umgänge mer likformigt idag än vad det någonsin tidigare har varit. Som studentgrupp sticker LU ut med en stor brist på variation vad gäller bakgrund jämfört med andra lärosäten. Det är en ung grupp, uppvuxna i stora städer i familjer med akademiska utbildningar. Bland nybörjarstudenterna är drygt 90% under 25 år och 60% har minst en högskoleutbildad förälder jämfört med det nationella genomsnittet på 42%.
LU gör visserligen satsningar på breddad rekrytering men med låg framgångsstatistik. Exempelvis som i fallet med arkitektprovet som skulle uppmuntra underrepresenterade grupper att söka till arkitektutbildningen. Det slutade istället med att det var samma socioekonomiska grupp som tidigare år fast med lägre betyg och HP-poäng som sökte och kom in. I Sverige är universitetsstudier gratis och CSN möjliggör för studier även utan ett eget kapital. Vem som helst ska i princip kunna göra vad som helst. Men de sociala klyftorna mellan lärosätena kvarstår. Upplevelsen av att kunna välja vad som helst och att “alla är sin egen lyckas smed” ter sig avlägsna.
Det handlar inte om motivation, studieteknik eller att kunna prata för sig och har aldrig gjort det. Genom ett rykte som ”prestigeuniversitet” och med de ofta bisarra och alltid svårgenomträngliga studentikosa traditionerna vidmakthålls en snäv och konservativ bild av vem som platsar i staden.
