Fastans fyrtio dagar är fortfarande fascinerande

Den kristna fastan har under lång tid legat i bakgrunden av den religiösa kalendern och låtit högtider ta större plats. Nu verkar det finnas något lockande över fastetidens regler och avståndstagande från lidelse. Hedda Älveby har undersökt varför fastan fortsätter att fascinera i nådens år 2024.

På den kristna påskfastans första dag den 14 februari ser jag ett par av mina bekanta lägga ut vackra bilder på isiga landskap med en text där de förklarar att de loggar ut under fastans 40 dagar och kommer tillbaka till påsk. De är unga och bor i stora städer och är genom sin utloggning en del av en allt större rörelse omkring fastan. Under de senaste åren hör jag om folk som fastar från just sociala medier men även från att titta på fotboll, småäta eller från att ”tänka negativt”.

Den kristna fastan inleds varje år på askonsdagen och varar de 46 dagarna fram till påsk men bryts varje söndag. Alltså blir det i praktiken 40 fastedagar då man traditionellt håller en asketisk kost och avstår från kött och överflöd. I den svenska katolska kyrkans fastemandat ”Så firar vi fastan 2024” framhålls att det finns många andra sätt att hålla fastan så som att avstå från tobak, alkohol och sötsaker eller från underhållning så som biobesök eller datorspel. Men det står också att reglerna om att hålla en asketisk kost alltid gäller under fredagarna, då dessa är botdagar året om.

I år nådde fastan, om än bara för ett ögonblick, även kultursidorna. Socialministern Jakob Forssmed skriver den 13 februari ett debattinlägg i Dagens Nyheter med rubriken Fastan kan befria oss från överflödet och ekorrhjulet . Han får mothugg och medhåll och i artikeln beskriver Forssmed hur han tror att fastan behövs i ett samhälle som hela tiden vill ha mer, att den får oss att landa och uppmärksamma våra privilegier.

När Forssmed säljer in fastan skriver han att det är en långvarig tradition som tvingar fram nya perspektiv och en årsrytm men menar också att det egentligen inte borde vara några svårigheter för vår tid att hänfalla åt fastan då vi är vana vid dieter och detoxer Men det som lockar med fastan för en sekulär är väl just dess gudomliga skimmer?

Yvonne Maria Werner. Arkivbild: Nina Morby.

Det finns något med omtolkningarna av fastan som jag instinktivt tänker måste skava med teologin. Ska inte fastan vara att avstå från något och just inte vara en del av ett självförbättrande projekt? Jag stämmer träff med Yvonne Maria Werner för att få klarhet. Hon är professor och forskare vid historiska institutionen på Lunds universitet och har fördjupat sig i katolska kyrkans moderna historia och dess kulturhistoria.

Yvonne Maria Werner berättar att omtolkningarna av fastan som går utanför kosthållningens sfär kan härledas till det andra reformkonciliet som togs fram av katolska kyrkan i början av 1960-talet. Reformen innebar inte en förändring av teologin utan handlar om en justering av kyrkans plats i det moderna samhället. I praktiken innebar reformen att den personliga tron fick ta allt större plats vilket även ledde till förändringar i hur fastan skulle efterlevas, något som syns i bland annat ”Så firar vi fastan 2024” där ett alternativ till den traditionella kosthållningen är att avstå från sina ovanor. Alternativen var och är ett sätt att bryta med traditionen men fortfarande efterleva de religiösa plikterna.

– Den liberalisering av de tidigare stänga regelverken som genomfördes i katolska kyrkan med andra vatikankonciliet var ett uttryck för den tidens kultur och optimistiska framtidsvisioner. Men reformerna som följde under 1960- och 70-talet och vars främsta uttryck var en genomgripande förändring av gudstjänstlivet och liturgin ledde till en kris i kyrkan. Det religiösa livet förändrades och många slutade att gå i kyrkan, präster lämnade sina tjänster och ett stort antal medlemmar av kloster och religiösa ordnar lämnade sina kloster och religiösa institut då grundförutsättningarna förändrades.

Det sensuella som finns i den katolska gudstjänsten har introducerats i Svenska kyrkan, vilket lett till att man tänder ljus och har en liturgi som talar till sinnena på ett helt annat sätt än tidigare.

Yvonne Maria Werner förklarar att omtolkningarna är inte nödvändigtvis går emot det teologiska men kan ibland missa ett steg, just att fastan handlar om religiös botgöring där sinnet ska renas genom kroppens tuktning. Hon återkommer till att man i länder som är starkt troende är lite mer pragmatiska i lösningarna på botdagarnas regler och att det inte måste vara så ödesmättat som att leva på vatten och bröd. När hon bodde på Birgittasystrarnas pensionat i Rom serverades fortfarande en elegant måltid med tre rätter på botdagar som det görs varje kväll – skillnaden var att den bestod av fisk och grönsaker istället för kött. Det religiösa och det vardagliga blir oskiljaktliga. Yvonne Maria Werner kommer in på att Svenska kyrkan allt mer har börjat anamma katolska traditioner.

– Det sensuella som finns i den katolska gudstjänsten har introducerats i Svenska kyrkan, vilket lett till att man tänder ljus och har en liturgi som talar till sinnena på ett helt annat sätt än tidigare. Man kan se detta som ett uttryck för en allmän trend. Det rituella och sensuella har kommit tillbaka i hela västvärlden både inom kyrkorna och i form av nyandliga rörelser av olika slag.

Det ligger nog mycket i det, i det religiösa finns det en besjälning man inte hittar i en detox men också att det är religiösa är utformat för en hel och komplett upplevelse som ska nå livets alla vrår.

När jag sitter på spårvagnen och lyssnar på musik så händer att jag tänker på gamla instagraminlägg. Jag är inte alls i nuet.

Jag ringer en vän för att fråga henne om vad hon tänker om saken. Hon förberett sig inför sin första kommunion, den första nattvarden i katolska kyrkan, så länge nästan så jag känt henne. Jag frågade om vad hon fastar från över sms tidigare i veckan. Hon svarade då att hon har tagit bort alla sociala medier och att hon aldrig kommer logga in igen, att hennes nya liv är helt fantastiskt. När vi talas vid är hon inte riktigt lika övertygad

– När jag sitter på spårvagnen och lyssnar på musik så händer att jag tänker på gamla instagraminlägg. Jag är inte alls i nuet.

Vi skrattar och fortsätter prata, jag berättar om inläggen jag fastnade vid på askonsdagen och om hur jag tycker att ämnet dyker upp varthän jag vänder mig. Hon säger att det är så konstigt att det har blivit så trendigt att vara religiös. Jag håller med men säger inget till henne om andaktsbilderna med Mariamotiv som sitter uppe med häftmassa över huvudänden på min säng. Det är märkligt men inte på något vis nytt att det religiösa livet fått ett uppsving.

Samtidigt som omtolkningarna av den traditionella fastan inte är något nytt så finns det något som aldrig slutar förundra med lockelsen som drar de mest motvilliga bort från en världslig rationalitet. Att lägga ett religiöst skimmer över sina självhjälpskurer förvandlar dem till någonting annat, det tror jag att de flesta håller med om. På en gång flyttas värdet till ett annat plan. Det sensuella är en nödvändig del av det och gör fogas utan större svårigheter in i en kultur som hänförs av det estetiserande.

Fastan blir en symbolisk oas av återhållsamhet och en plats för andakt utanför de religiösa rummen, en sorts brygga mellan det världsliga och gudomliga. Genom att omvandla vanliga handlingar till andliga övningar och ritualer får fastan en ny innebörd, en symbolisk övergång från det triviala till det heliga. Att det sker som en trendkänslig estetisering kanske egentligen är mindre viktigt, upplevelsen är att kraften till beständig förändring har gett sig till känna.