Förväntningarna på universitetet är stora – bildning, framtid, välstånd. Men lever verkligheten upp till myten som ofta förmedlas till oss via kulturen? I en tid där vissa utbildningar inte längre lönar sig, ställer Thea Sandin frågan: Vad är högre utbildning värd?
Sedan jag var liten har jag fått höra att en utbildning kommer att hjälpa mig i livet. Såväl mina föräldrar som mina lärare på gymnasiet sa med övertygelse att det var viktigt att läsa på universitetet, då skulle jag lätt kunna få ett jobb. Många sa dessutom att det var väldigt roligt. Men det där med jobbet betonades kraftigt, och när jag gick runt på olika mässor inför skolvalet kändes det som att alla universitet lovade att en examen från just deras fakultet skulle ge både arbete och välstånd. Eftersom jag hade så kallat ”läshuvud” var det självklart för mig att jag ville fortsätta på universitetet, men efter sex år som student funderar jag på om universitetet verkligen har hållit vad det lovade?
Jag tror att min enda bild av universitetet, innan jag började, var från filmer som En förlorad värld, The theory of everything och Legally blonde. Kulturen fullkomligt svämmar över av skildringar där en universitetsutbildning öppnar dörrar, vissa mer explicita än andra.
Tara Westover skriver i sin självbiografi Allt jag fått lära mig om hur utbildningen blev ett sätt för henne att distansera sig från sin destruktiva familjesituation. Hon växer upp i en mormonsk familj vars aversion mot staten gör att Tara under lång tid inte ens finns med i statliga register. Hon hemskolas också under hela sin uppväxt. Trots detta lyckas hon ändå ta sig in på universitetet och får genom sina studier på Brigham Young University ett stipendium till att börja läsa på Cambridge, där hon bryter med sin familj och doktorerar i idéhistoria.
Tara personifierar på många sätt drömbilden av universitetet. Dels blir hennes utbildning ett sätt för henne att frigöra sig från det religiösa förtryck och den desinformation hon vuxit upp med. Dels blir det ett sätt att göra en klassresa från Idaho till Cambridge, en klassresa som i Taras fall innebär ett avsevärt ekonomiskt välstånd.
Samtidigt har klassresor kommit med ett högt pris för andra i litteraturen, som i Donna Tartts Den hemliga historien. Huvudpersonen Richard börjar läsa klassisk litteratur och grekiska på ett elituniversitet i USA, men hans arbetarklassbakgrund gör att han initialt inte inkluderas i den gemenskap som råder mellan hans klasskompisar från överklassen. Han är dock djupt fascinerad av de ritualer och traditioner de har och han gör allt för att bli en i gänget. Tyvärr vet han inte att det på sikt också innebär att han blir en del av en grupp med knarkande överklassbarn som i en masspsykos mördar en man och sen även tar livet av en av gruppmedlemmarna.
Förutom att vara en sedelärande historia om att man ska passa sig för hemliga sällskap som gör tvivelaktiga festaktiviteter (Hinkus medicus jag tittar på er), fångar Den hemliga historien också romantiseringen och mytbildningen kring en akademisk utbildning. De mörkbetsade träinredda biblioteken, sittningar i salar med kandelabrar i taken och en rosaskimrande blick på filosofi och humaniora är för många det första som dyker upp i huvudet när man tänker ”universitetsliv”.
Universitetet borde vara en plats för att utforska idéer.
Samtidigt är det få universitet som satsar på klassiska språk och filosofi i dag. I verkligheten skriker humaniorafakulteterna efter pengar. Det är också de med lägst antal undervisningstimmar och minst utbildningsanslag enligt Sveriges förenade studentkårer (SFS) och fackförbundet Dik. När Saco undersökte vilka utbildningar som lönar sig, alltså om man i sin livsinkomst tjänar på att ha tagit flera potentiellt yrkesverksamma år för att få en utbildning, så var en tredjedel av de undersökta utbildningarna olönsamma. Röster höjs för att utbildningsplatserna ska minska på grund av denna olönsamhet och vissa menar till och med att det går för många studenter på universiteten. I ett nyliberalt samhälle där nytta beräknas i monetära värden blir många utbildningar lidande. Utifrån detta perspektiv känns också löftet om arbete och välstånd genom utbildning allt mer svåruppnåeligt.
Om du vill satsa på att göra en klassresa i dag så ska du i stället bli egenföretagare, det har fyra årtionden av premierande av företagsamhet sett till. En stegrande utbildningsinflation gör att fler utbildningar inte lönar sig ur ett livsinkomst-perspektiv och det blir allt svårare att få jobb efter utbildning för många av de vanligaste utbildningarna inom exempelvis humaniora och pedagogik, enligt en rapport från Svenskt näringsliv. Men då glömmer vi varför vi studerar, och det är kanske inte primärt för att få ett jobb.
Förutom de uppenbara livskvalitetsfördelar som en utbildning ger, såsom längre och hälsosammare liv, så borde en utbildning vara en möjlighet att lära sig att tänka och utmana sig själv och världen man lever i. Huvudpersonen Connell i Sally Rooneys Normala människor är den populära fotbollskillen som alla gillar, men som när en dröm om att skriva och bli författare. I den lilla irländska staden Sligo vågar han inte riktigt utforska den sidan av sig själv och han börjar på Trinity College i Dublin för att följa sin dröm. Där läser han litteraturhistoria och får utforska sin kreativa sida. Utbildningen utmanar honom också, han hamnar i debatter om yttrandefrihet som kanske aldrig hade uppstått i Sligo. För Connell blir universitetet en svår tid, präglad av perioder av depression och utanförskap, men det öppnar också upp för ett nytt sätt att tänka och ifrågasätta.
Det är kanske just denna funktion som blir extra viktig för universiteten att fylla i dag. Det är nästan löjligt att skriva det rätt ut, men utbildning är möjligheten för oss att syna propaganda och desinformation, vilket är alltmer relevant i en samtid som börjar likna kulturens dystopiromaner. För att utbildningens skydd ska fungera måste dock universiteten möta de nya globala utmaningarna. Vi måste prata mer om vad som är moraliskt försvarbart att göra i politiken och vi måste diskutera och kritisera vad som pågår i vårt samhälle, även på skoltid.
Det löfte jag trodde universitetet gav mig innan jag började, om ekonomisk framgång, är kanske inte det viktigaste vi borde ta med oss från vår studietid. Vissa kommer inte att tjäna ekonomiskt på sin utbildning, men det raderar inte ut värdet av utbildningen i sig, eller det borde det i alla fall inte göra. Universitetet borde vara en plats för att utforska idéer samt utmana och vidga våra perspektiv. Men för att universitetet ska fortsätta vara en sådan plats måste vi stå upp för den. Det kräver reform och nytänkande från universitetets sida och att man vågar satsa på en typ av utbildning som också leder till ett fritt sinne.
