Den norska Nobelpristagaren Jon Fosse besökte under torsdagen Studentafton. Lundavisiten kommer dock inte ur tomma intet: Under fredagen utses han nämligen till hedersdoktor vid Konstnärliga fakulteten.
Terminens sista studentafton börjar som alla andra, med den sedvanliga ljuständningen och introduktionsfilmen. På agendan står samtal med Jon Fosse — 2023 års Nobelpristagare i litteratur. Att Jon Fosse alls är här är stort, inte bara på grund av hans stora litterära gärning utan också på grund av att han sällan gör publika framträdanden nuförtiden, enligt egen utsago har han nämligen tackat nej till nästan allt och hatar dessutom att tala inför folk.
på sitt författarskap. Foto: Isak Aho Nyman
Studentaftons förman Simon Bernstone börjar kvällen med att välkomna både Jon Fosse och moderatorn Fredrik Haller, rektor för Teaterhögskolan i Malmö. Fredrik Haller är ett mycket passande val av moderator. En av anledningarna till Jon Fosses besök är nämligen hans nyligen tilldelade titel som hedersdoktor vid Lunds universitets konstnärliga fakultet.
Kvällens gäst har onekligen dragit stor publik och såvitt jag kan se är inte en enda stol tom när dörrarna till stora salen i AF-borgen till slut stängs. Efter att Jon Fosse och Fredrik Haller intagit scenen föregås samtalet och frågorna med en uppläsning av ett utdrag ur Jon Fosses pjäs Jag är vinden. Utdraget är väl valt och visar på många av Fosses typiska litterära grepp, bland annat upprepningar, pauser och en sparsamhet med karaktärer. Möjligen pågår den tio minuter långa uppläsningen lite för länge, alla verkar spända på att samtalet ska börja. Skådespelarna är dock skickliga och lyckas hålla publikens uppmärksamhet.
Resten av kvällen fokuserar främst på Jon Fosses författarskap och inställningen till skrivandet och till dramatiken. Någon enstaka religiös fundering får också ta plats efter att en i publiken frågar: ”Vad betyder Gud för dig?”. Trots frågans enorma bredd svarar Jon Fosse skickligt och personligt utan att sväva ut i en teologisk utläggning.
Förutom religionen, som även den kopplas till skrivandet, återvänder Jon Fosse ett flertal gånger till musikens inflytande på sitt författarskap, bland annat hur han som tolvåring började skriva texter till gitarr, både akustisk och elgitarr. Han beskriver fundersamt hur han ser en likhet mellan musiken och tendensen till upprepningar i texterna han skriver, med motivationen att upprepningar är ett ofrånkomligt inslag i musik. Likaså menar han att hans pjäser utgår från en sorts musikalitet och efter uppläsningen som inledde kvällen är jag beredd att hålla med.
Trots sin framtoning som en seriös och ofta vemodig litterär storhet lyckas Jon Fosse locka fram flertalet skratt från publiken. Något som ger positivt gensvar från publiken är svaret på frågan vad han tycker om Strindberg respektive Ibsen, två dramatiker som ibland nämns i anslutning till Fosses verk. Jon Fosse svarar han att han inte känner någon kärlek till Ibsen och till Strindberg känner han både kärlek och hat. När någon från publiken frågar vad vi kan lära oss av Jon Fosses verk svarar han kort:
– Det har jag ingen aning om.
Allt som allt är Jon Fosses svar genomtänkta och underhållande, ibland inkluderar han intressanta anekdoter eller erfarenheter, till exempel om tiden som skrivlärare till en viss Karl-Ove Knausgård eller den femtonårsperiod då han reste runt som mest på olika premiärer och uppsättningar av de pjäser han skrivit. Både moderator och gäst är under kvällen väl förberedda, roliga och insiktsfulla. Tyvärr lämnar mikrofonerna som används en del att önska och Jon Fosse petar återkommande på den han talar i så att det brusar i lokalen. Det känns dock inte som en riktig Studentafton utan lite tekniskt strul och är det inte värre än så kan det förlåtas.
När ljusen brunnit ner får både moderator och gäst den traditionella frågan om vilka de hade önskat som gäster till studentafton. Dag Solstad eller Lars Norén svarar Jon Fosse, som inbiten dramatiker och prosaist. Den franska fotbollsspelaren Eric Cantona svarar Fredrik Haller någorlunda otippat.
När kvällen är över känns det som att både publiken och kvällens gäst är nöjda. Som publik verkar vi gemensamt ha tagit till oss nya insikter, och det är värt en hel del. Trots att de var på norska.
