I kriget i Gaza dör civila och hatet ökar för varje dag som går. Regeringen borde sluta gömma sig bakom rättsliga teknikaliteter och i stället ta sitt ansvar genom att ta ställning i konflikten, menar studenten Kalle Sandström.
Det här är en debattartikel. Åsikterna som framförs är skribentens egna.
Regeringens fortsatt ynkliga hållning gentemot Israel demonstrerar en allt mer framträdande likgiltighet gentemot Gazas öde. Medan tusentals barn dödas väljer Sverige, likt många andra länder, att fortsätta på den inslagna vägen av försiktighet och tomma fraser. Ett spår som bara köper mer tid åt ett pågående folkmord.
Utrikesministern Maria Malmer Stenergard uttalade sig nyligen och fördömde Israels planer på annektering med hänvisning till folkrätten. Hon presenterade även stolt två åtgärder: att Sverige ska verka för EU-sanktioner mot israeliska ministrar och att man stöder en översyn av handelsavtalet med Israel. Det låter kanske kraftfullt – men i verkligheten är det ett alibi för fortsatt passivitet. Att kalla detta för ett ”höjt tonläge” är ett hån mot de liv som redan förlorats. Det är inte mod – det är medlöperi med bättre PR.
Vi lever i en tid där nyhetsflödet aldrig stannar. Ingen kan påstå att de inte vet vad som händer. Våra sociala medier, nyhetsappar och tv-skärmar visar varje dag bilder på raserade bostäder, lemlästade kroppar och barn som aldrig kommer växa upp. Trots detta sticker regeringar, inklusive vår egen, huvudet i sanden och intar en försiktig hållning som i praktiken bara ger Israel mer tid. Att gömma sig bakom rättsliga teknikaliteter och hänvisa till internationella domstolar är inte att ta ansvar – det är att blunda.
Samtidigt frodas hatet. Musk och Zuckerbergs algoritmer belönar polarisering, extremism och desinformation. Splittringen är total. Men i detta kaotiska klimat möts radikala delar av vänstern och högern i en oväntad obehaglig enighet: en normalisering av antisemitism. Dagens polariserade politiska klimat kräver en enorm vaksamhet i hur vi närmar oss dessa frågor. Vi får backa bandet mer än 80 år för att hitta en verklighet lika hotfull för judar som den vi ser växa fram i dag. Men Netanyahus gärningar är oförsvarbara. Ett påstående som borde vara en självklarhet. När det inte går att blunda och offren staplas klarar den svenska regeringen inte att skilja på rätt och fel. Moralkompassen måste vara trasig? I sitt iver att inte råka trampa fel har Sverige har format en utrikespolitik där man inte längre vågar agera – eller ens kalla brott mot mänskligheten vid sitt rätta namn. Vad skickar det för signaler till världens övriga auktoritära ledare?
Att fördöma Hamas var självklart. Att fördöma Israels okontrollerade massmord bör vara detsamma. Frågan rörande Israel gör Kristersson & Co uppenbart nervösa. Men hur många fler civila dödsoffer krävs innan den politiska fegheten överges? Att fördöma massmord på civila är inte detsamma som att förneka Israels rätt att existera. Det är dags att sluta gömma sig bakom komplexiteten, att sluta låtsas som om vi inte ser vad som pågår.
Sverige måste våga stå upp – nu. Innan framtidens historieböcker tvingar oss att konfrontera frågan: varför gjorde vi inget?
Kalle Sandström, student vid Lunds universitet
