Hur hamnade vi i ett läge där presidentvalet i USA får större betydelse för svensk forskning än en forskningsproposition från regeringen? Det frågar sig Lundagårds politiska krönikör Rebecca Skogsgårdh.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
Under en ödesdiger natt i november förra året sågs det stora landet i väst färgas alltmer rött på hightech-kartan i SVT:s studio. Till slut stod det klart: Amerikanarna hade återigen valt Donald Trump till president. Resultatet av detta val sträckte sig snabbt långt utanför USA:s gränser – också in i svenska universitetssalar.
Det finns något tragikomiskt, men talande, i att svenska nyhetsbolag sänder en tolv timmar lång valvaka om ett val som sker på andra sidan Atlanten. Så beroende har Sverige blivit av USA, att oavsett vad vi tycker om deras politiska cirkus, så måste vi leva med dess konsekvenser. Sveriges försvar, ekonomi – och inte minst vår akademi – dansar i praktiken efter jänkarnas pipa. Inom universitetsvärlden märks detta beroende, som nu lämnar svensk forskning sårbar inför en ideologisk kursändring vi inte själva styr över.
En åtgärd som väckt särskild uppmärksamhet är att National institutes of health (NIH) infört en ny policy som förbjuder amerikanska universitet att ingå underkontrakt med utländska samarbetspartners i både nya och pågående forskningsprojekt. Detta har lett till att 21 av 38 pågående projekt vid Karolinska institutet riskerar att förlora sin finansiering från NIH. Policyn är en del av en bredare trend där Trumpadministrationen genomfört kraftiga nedskärningar i forskningsanslag, vilket i högsta grad påverkar internationella samarbeten.
Utöver detta har det rapporterats om att vetenskapliga rapporter raderats från amerikanska databaser, vilket riskerar att påverka tillgången till kunskap globalt. Svenska projekt inom områden som trafikskadeförebyggande arbete och könsbekräftande vård har också drabbats av indragna amerikanska bidrag. De ämnena passar nämligen inte in i USA:s ideologiska ramverk längre.
Sveriges nära band till USA etablerades i en annan tid, då landet framstod som öppet, progressivt och framtidsinriktat. Men det USA vi samarbetade med då är inte samma som det vi förhåller oss till i dag. Nu har de tröttnat på rollen som global storebror med ambitionen att leda världen mot demokrati och framsteg – och Sverige har glömt hur man står på egna ben.
Att samarbeta internationellt är i grunden något positivt, men att göra sig beroende är en annan sak. Sverige har förlitat sig på USA alldeles för länge, och nu när de gjort en ideologisk tvärvändning står vi handfallna. Sveriges lärosäten måste börja bygga robusta samarbeten på annat håll. Vi behöver fler ben, framför allt våra egna, att stå på. Vetenskapen får inte bli gisslan i någon annans kulturkrig.
