”And just like that” lovade en uppdaterad version av ”Sex and the city”. I stället blev det en serie som lyckas vara både tråkig och pinsam – men som ändå, tre säsonger in, vägrar släppa taget om sina gamla fans. Är det kanske dags att låta originalsuccén vila i frid? undrar Florencia Larrosa.
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
Jag skriver den här recensionen efter att ha blivit offer för ännu en spinoff till Sex and the city, nämligen And just like that. Jag blev besatt av Sex and the city för två år sedan när jag var singel och precis skulle flytta till min första egna lägenhet. Jag konsumerade allt som Sex and the city hade att erbjuda: originalserien, filmerna och även boken. Så när jag fick veta att de hade gjort en spinoff till den ikoniska serien tvivlade jag inte en sekund och satte på den. Nu, tre säsonger senare, undrar jag om det inte hade varit bättre att slippa se den.
Det som var ikoniskt med originalserien Sex and the city var att det visade en grupp 30-åriga kvinnor som var singlar och fortfarande inte hade koll på vart deras liv skulle ta vägen. Visst hade alla stabila jobb, men rent känslomässigt var de lika förvirrade som en 20-åring kan vara. Vem som helst kunde relatera till dem. Med And just like that är den där charmiga, kaotiska sidan helt borta: det som framställs som en helt relaterbar identitetskris blir i stället en scen som ger andrahandsskam.
Mirandas förhållande med Che, Carries besatthet med Natasha (igen!), Charlottes kris kring hennes yngsta barns könsidentitet. Alla historier, som i teorin hade kunnat vara intressanta, men blir svåra att relatera till, eftersom originalseriens grundberättelse har förändrats. Karaktärerna är i 50-årsåldern, inte 30 längre, och den nya serien har inte kunnat nå nivån som Sex and the city hade.
Dialogerna är alltför förutsägbara, skämten är politiskt korrekta snarare än roliga – vilket krockar direkt med den karakteristiska humor som originalserien och filmerna hade – och som åskådare får jag en känsla av att skådespelarna inte är inne i karaktären. Jag ser inte Carrie Bradshaw längre, utan är medveten om att det är Sarah Jessica Parker som står bakom skärmen. Till och med sexscenerna blir obehagliga att titta på. Scener som kändes naturliga i originalet blir konstlade i spinoffen – man känner sig som en voyeur.
I skrivande stund har två avsnitt av seriens tredje säsong kommit ut. I dem har jag kunnat se några små förbättringar. Till exempel har den otroligt irriterande karaktären Che försvunnit och Miranda fått tillbaka vissa av sina karakteristiska drag. Under andra avsnittet ser vi hur hon blir besatt av realityserien Bi Bingo, vilket påminner åskådaren om avsnitt från originalserien. Säsongen bjuder även på roligare dejtinghistorier än tidigare, som Mirandas one-night-stand med en nunna eller Seemas hate dating-sekvens, men även här misslyckas dialogen att leverera den humor som kännetecknade den ursprungliga serien eller filmerna.
Sexscenerna är fortsatt lika pinsamma som i första säsongen: under första avsnittet får vi bevittna ett sexsamtal mellan Carrie och Aidan som får mig att vilja radera delar av mitt minne för att slippa förföljas av bilderna. Charlotte är fortfarande kvar i sin överkontrollerande mammaroll som är lite patetisk jämfört med vad karaktären representerade i originalserien – kvinnan som visste vad hon ville ha i en partner och kämpade för det. Spinoffen har helt enkelt inte kunnat nå förväntningarna som originalserien eller filmerna skapade.
Trots att And just like that ständigt gör mig besviken återvänder jag alltid när en ny säsong kommer ut. Precis som Mr Big alltid lockar Carrie tillbaka med minnen från deras tid tillsammans, får serien mig att komma tillbaka med de där små detaljerna som påminner om originalserien. And just like that må ha misslyckats med att vara en bra serie, men den har däremot nått något ännu större: Den har blivit en representation av originalseriens mest destruktiva förhållande. Den ger tillräckligt mycket för att fans ska fortsätta kolla, men den når aldrig förväntningarna, precis som ett dåligt ex – eller Mr Big.
