Alva Hedlund är en av många lovande unga poeter som dykt upp på kulturkartan de senaste åren. Nu debuterar hon med diktsamlingen Ägt, där dikterna är ensamma i både innehåll och form.
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
Poeten Alva Hedlund debuterar med diktsamlingen Ägt på Albert Bonniers förlag, en diktsamling om kroppen, skulden, ensamheten och gemenskapen. Kanske. Det är ingen diktsamling man kan ta sig an med en enda tolkning. Jag måste erkänna att jag läste sista sidan med en bultande huvudvärk i höger tinning.
Ägt är ingen text man förväntas knäcka, det finns ingen övergripande handling. Den inledande dikten skulle dock kunna få en att tro det: ”/ du är inte här / för att sova /”. Det finns ett jag och ett du men jag har ingen aning om de är samma personer genom hela samlingens gång. Hedlund experimenterar med grammatik och använder sällan stor bokstav i början av sina strofer, något som är typiskt för samtida poesi. Dikterna i sig är korta och skrivna på frivers. Hon är dock ingen instagram-poet som skriver en på näsan.
Jag skulle inte rekommendera att läsa dikterna som självstående, eller en i taget. Varje gång jag tagit mig an boken har jag, nästan mot min vilja, läst från pärm till pärm. Man söker ständigt ett sammanhang, ingenting avslutas och det ligger i vår natur att vilja ha ett avslut. Ägt kallas för en diktsamling, men jag fann att jag läste alla dikterna flytande, som om samlingen vore en långdikt. Detta tillvägagångssätt är dock inte självklart. Verken är så pass obestämda att man lika gärna skulle kunna läsa varannan sida, och få en helt ny långdikt. Man kan även läsa baklänges utan att samlingen skulle bli mer eller mindre förvirrande för det. Ägt är gjort för att integreras med, läsaren får göra sitt eget verk av verket.
Ännu ett modernt drag är de ensamma stroferna. Dikter vars rader hänger ihop med varandra, som är typiskt i mer konventionell poesi, är snarare undantag som bekräftar regeln. Stroferna har rent grammatiskt ingenting med varandra att göra: ”/ när blir den vit när du blir blå hur kan / är du ung gillar du pengar”. Här ryms en desperation. Diktjaget söker ord som inte kommer, avbryts, blir utan sammanhang, meningarna är ensamma. Eftersom läsaren då naturligtvis fyller i meningen bevisas nästan behovet av ett sammanhang. Individualismen och uppdelningen som Hedlund beskriver genom hela verket, faller oss inte naturligt. Läsaren blir en del av verket som hen läser och läsningen blir ett kollektivt skapande.
Ibland kan man fråga sig om texten uppfyller sitt syfte, men för vissa poeter är ett uppfyllt syfte en lika stor kränkning som en sågning. Det är dock inte alltid man läser en hel diktsamling på under en timme, så någon sorts dragkraft har ändå Ägt. Visst stannade jag upp vid vissa dikter, vissa sidor och radbrytningar som träffade mig särskilt väl. Förmodligen kommer nästa läsare stanna upp vid de sidor som jag själv missade.
Huvudvärken till trots kommer jag att vara snabb att köpa Hedlunds nästa samling, om så bara för att fortsätta söka ett sammanhang.
