Totalitära regimer, extremväder och kärleksrelationer med AI. Lever vi redan i en dystopi? Lundagårds Molly Fornell undrar: Är dystopier bara framtidsskildringar, eller handlar de mer om vår tid?
Jag blir besatt redan i tonåren. Med en hel generation sveps jag med i ungdomsdystopiernas filmatiseringar. The Hunger Games, Divergent och The Maze Runner introducerar politiska teman om makt, frihet och identitet genom actionfyllda berättelser. Katniss kamp är som gjord för vita duken och blottlägger samtidigt Panems förtryck. Sedan dess har jag älskat dystopigenrens kreativa men fasansfulla framtidsskildringar, som alltid berättar något större.
2010-talets dystopier visar bara en bråkdel av vad genren kan erbjuda. Genom några verk ser vi framtidsskildringar av en tid som spårat ur på olika sätt – ibland rått och explicit, ibland skrämmande subtilt mellan raderna. The Handmaid’s Tale av Margaret Atwood tillhör de råare dystopierna. Den skrämmande aktuella boken från 1985 har fått nytt genomslag tack vare tv-serien med samma namn. I berättelsen har USA i en nära framtid ersatts av Gilead, en kristen fundamentalistisk diktatur. Miljöförstöringar har lett till en fertilitetskris, vilket gör att fertila kvinnor tvingas till sexslaveri för att föda överklassens barn. Vi följer Offred, en tjänarinna vars kropp har reducerats till statligt redskap för barnafödande. Genom hennes ögon ser vi en strikt vardag där masshängingar är rutin.
Det är ett patriarkalt skräckvälde, men Margaret Atwood menar att allt i The Handmaid’s Tale är baserat på verkliga händelser. Det är därför inte förvånande att den känns aktuell. Kvinnors rättigheter är på tillbakagång runt om i världen – allt från striktare abortlagar till förbud mot utbildning. Tjänarinnornas röda dräkter och vita huvor dyker ofta upp i demonstrationståg – ett slående exempel på hur litterära referenser blir till politiska facklor. Serien (och boken) är förbannat bra och jag uppmanar alla att se den. Margaret Atwood lyckas inte bara skildra kvinnoförtryck, utan själva grundbultarna till maktens maskineri.
Går det ens att klå The Handmaid’s Tale i dystopiska skildringar? Möjligtvis om en apokalyps känns ännu mer skrämmande. I filmen Don’t Look Up (2021) sjabblas hela jordklotet bort när en kommande komet avfärdas som nonsens. Den stjärnspäckade filmen regisserad av Adam McKey är en uppenbar satirisk samtidskommentar. Meryl Streep spelar en korrumperad, faktaresistent president – en vandrande déjà vu klädd i keps. Lika bekant är mediecirkusens klickkåthet och skämtsamma ton om klimathotet, eller ursäkta, kometen.
Dystopin blir utopins skugga
Samtiden skiner igenom och speglar vår tids oförmåga att agera när katastrofen står rakt framför oss. Trots forskarnas varning om planetdödaren blir inte den Elon Musk liknande tech-miljardären orolig. Han funderar på hur han bäst tjänar på krisen. När eftertexterna rullar känner jag den klassiska dystopikänslan: Extremt, men inte verklighetsfrånvänt. I Don’t Look Up är kornen från nuet så grova, att det känns som om jag bevittnar en möjlig framtid.
Men dystopier behöver inte skildra världens undergång eller blodiga diktaturer. Never Let Me Go av Kazuo Ishiguro är skrämmande på ett annat sätt. Till skillnad från de flesta skräckvisioner utspelar den sig inte i framtiden, utan i ett alternativt 1990-tal i England. Vi följer tre barns uppväxt på internatskola, men ledtrådar sipprar in om att något inte riktigt stämmer. Det är ett märkligt fokus på barnens kroppar och konst betraktas som ovanligt viktigt. Obehaget bor i det subtila och gör sanningen särskilt drabbande. Barnen är framodlade kloner med ett enda syfte – att donera sina organ.
Klonerna accepterar sina korta liv med samma, skrämmande acceptans som den värld som skapat systemet. Donationerna botar sjukdomar och klonerna är inte riktiga människor… eller? Never Let Me Go illustrerar hur dystopin blir utopins skugga. För majoriteten innebär klonerna ett drömsamhälle utan svåra sjukdomar, medan klonerna själva är vandrande reservdelar dömda till en tidig död. Beroende på vilket perspektiv vi tar del av, kan samma värld upplevas helt olika – den enes dröm är den andres mardröm.
Dystopier spänner från sexslaveri till organfarmer, och speglar ofta vår egen värld. Oroväckande fenomen, såsom vetenskaplig hybris och klimatförändringar, får utrymme i kulturen. Dystopin fungerar som en samtidskritik maskerad till dyster framtidsvision. Genom att driva det till sin spets i Don’t Look Up eller skildra apatin i Never Let Me Go, syns orättvisorna tydligare. Det väcker reflektion, inte genom torra nyhetsrapporter, utan berättelser som når oss. Precis som ungdomsdystopiernas actionscener ompaketeras tunga teman om kloning, klimatet och kvinnoförtryck till spännande historier som engagerar. Dystopierna låter oss se på vår värld med nya ögon och ifrågasätta normer och maktstrukturer.
Därför blir dystopier ofta censurerade. Grundad år 1922 har Svenska PEN syftet att försvara det fria ordet, och listar regelbundet böcker som förbjudits runt om i världen. Bara i USA finns 10 046 registrerade bokförbud. Never Let Me Go har återkommande plockats bort från skolor, senast i Florida på grund av den nya lagen som förbjuder böcker med “sexuellt innehåll”. Handmaid’s Tale har censurerats för anklagelser om antikristet innehåll, olämpliga sexscener och skildringar av hbtqi-personer, enligt Svenska PEN. Förbudet säger mer om samhället som vill kontrollera människors idéer och tankar, än om böckerna. Rädslan över dystopiernas existens kan ses som ett indirekt erkännande om böckernas betydelse och makt.
Dystopier är inte cyniska profetior, utan varningar – en skrämmande lek med tidens riktning. De visar hur fel det kan gå om vi kör vidare trots varningsflaggor. Ibland känns det som om vi redan lever i en dystopi – och det kanske vi omedvetet gör om vi lyssnar till Never Let Me Go. Men vi lever inte i Gilead eller Panem, kometen har inte slagit ned – det finns hopp för oss. Vi kan fortfarande agera annorlunda. Dystopierna varnar inte oss för en avlägsen framtid. De varnar oss för idag.
