Män som läser uppför sig som inte som slampor. Lundagårds politiska krönikör Ella Ward funderar kring den senaste tidens snack om “performative reading” och undrar varför begreppet känns problematiskt. Bygger det på en polariserande dubbelmoral?
Något skaver i mig när min tjejkompis armbågar mig i sidan och viskar “men gud kolla på honom”. Hon pekar på killen tre bord framför oss i det stimmiga kaféet. Kanske tjugofem år gammal, med perfekt mittbena och en skjorta fri från veck, sitter han själv och läser. Han håller liksom upp boken i luften, i höjd med sin egen haka. Vi småskrattar lite hånfullt. Min kompis undrar vad han läser och jag sträcker på halsen utan att bli av med känslan. Vad är det som skaver?
Misstänksamheten, kanske.
Performative reader, kallar Tiktok de män som läser offentligt för att imponera på tjejer. Enligt sägnen ska den här typen gärna också dricka matcha, bära tote bags och ha tamponger i sina badrumsskåp.
När samma vän dagen efter pekar ut ännu en man med bok (på bussen den här gången) gör sig känslan påmind och jag tänker högt att det väl bara är bra att folk läser.
Men du fattar väl att de inte läser på riktigt, får jag till svar. Killar som läser Simone de Beauvoir på bussen är inga feminister, de vill ligga.
Det skaver igen. Varför?
Känslan av vi mot dem, kanske. Att pratet om performative reading målar upp en bild av män med pocketböcker i bakfickan som något slags sexuellt hot mot oss, de lättlurade kvinnorna, offren. Att detta hot kräver en mobilisering i form av smygfilmade och offentligt hånande. Kvinnofrämjande häxjakt.
Men tänk om mobiliseringen är farligare än hotet?
Killar med potentiellt fejkade läsintressen skrämmer mig inte lika mycket som polariseringen vi riskerar skapa när vi misstänkliggör dem. För dubbelstandarden är svår att komma ifrån: Vi klagar på deras dåliga skolresultat och undermåliga läsförståelse, samtidigt som vi driver med dem när de till synes gör något åt det. Och när jag senare samma kväll ser rubriken De läsande männen uppför sig som slampor undrar jag hur det skulle se ut i omvända roller. De gameande kvinnorna uppför sig som horor. Ramaskrin direkt.
Jag tror det skaver eftersom de läsande killarna har all rätt att känna irritation mot dubbelmoralen – en irritation som riskerar öka det redan redan växande avståndet mellan mäns och kvinnors politiska sympatier.
Visst, världen är säkert full av folk som läser för att imponera, men gör det något? Om du är rädd för att mannen framför dig är en av dem kan jag rekommendera en strategi som fungerar på störiga småsyskon: strunta i honom så slutar han.
För en “performative reader” är det per definition bara om någon kollar. Om ingen sträcker på sig för att se vad den ensamma killen på kaféet läser kanske han går hem, och så enkelt var det läskiga hotet avväpnat. Eller så läser han för egen njutning och sitter kvar. Men oavsett vilken typ han är så är utpekandet en dålig strategi – antingen onödigt konfliktsökande, eller så går du rakt i fällan du själv varnade om och ger honom precis vad han vill ha: uppmärksamhet.
