Idag är Frihetsgudinnan en självklar symbol för USA. Men hur kom statyn egentligen till, och är det verkligen meningen att hon ska vara grön? Lundagårds Johan Larsson var på plats för genrepet av Boelspexarnas nyskrivna spex Frihetsgudinnan för att få svar på det och mer.
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
På Édouard de Laboulayes herrgård nalkas det fest, och snart ska hans senaste filantropiska projekt presenteras. Speciellt välkomna är arkitekten Auguste Bartholdi och ingenjören Gustave Eiffel, två karaktärer som visar sig vara varandras motsatser. Bartholdis karriär har precis påbörjats och han skakar av nervositet i varje scen. Han står i stor kontrast till Eiffel, som är Frankrikes främsta ingenjör och som ständigt omringas av hans assistenter som konstant konkurrerar för att vinna hans blick. Karaktärernas rivalitet är tydlig, och de får därför en ordentlig chock när Laboulaye avslöjar att de ska jobba ihop för att skapa ett monument för att fira USAs 100 års jubileum. Ingen av de två visionärerna tar avslöjandet positivt, och de ser verkligen inte fram emot att arbeta tillsammans.
Spexets första akt lägger en fantastisk grund för resten av uppvisningen. Karaktärerna presenteras väl
och publiken får en bra bild av spexets ton och fokus på konflikter. Den centrala rivaliteten mellan Bartholdi och Eiffel introduceras också tidigt vilket skapar en bra narrativ punkt för publiken att följa.
De flesta delarna av spexet sitter som en smäck. Orkestern levererar en blandning av traditionell klassisk musik kombinerat med moderna hits, allt från Shostakovich till Lill-Babs. Sången håller samma kvalité, och jag blir imponerad av både kreativiteten och talangen i musiken och dansen. Även skådespeleriet och manuset är på topp.
Särskilt bra är skådespeleriet mellan de tre byggarbetarna i början av spexets tredje akt. Det är en fantastisk dynamik mellan en praktikanten Roffe, en klassiskt sexistisk byggarbetare, och Åke som är pk. Skämt som slår högt i tak följs snabbt av att Roffe måste upprepa frasen “kvinnor är människor inte objekt”.
Allting är dock inte som det ska på arbetsplatsen – Frihetsgudinnan har börjat bli grön trots att Eiffel ska ha beställt rostfritt stål. Det ingen vet är att något har saboterat projektet bakom ryggen på de två arkitekterna. Hur ska det gå för projektet nu när USA vägrar att ta emot den gröna gåvan?
Frihetsgudinnan är ett mer vågat spex än tidigare Boelspex och det märks att de har tagit ett steg utanför sin trygghetszon, något som gynnar spexet oerhört mycket. Det är dock synd att de inte tog steget längre och skruvade upp samtliga delar av föreställningen. Omtagen på kupletterna blandas mellan fantastiskt spexiga och vissa som är näst intill identiska originalet. Spexet visar potential, men det leder aldrig någonstans. Detsamma gäller rivaliteten mellan de två arkitekterna, möjligheten till något större såväl som humorn finns, men relationen mellan karaktärerna får aldrig chansen att glänsa.
Spexets mitt blir lite av en revy. Mycket tid går åt scener som förvisso är roliga, men som inte bidrar till den övergripande berättelsen. I rask takt presenteras både Michelangelo såväl Bartholdis mamma. Dessa ger honom inspiration till Frihetsgudinnan och visar på spexets kreativitet. Även här hade föreställningen dock gynnats mer av att blåsa upp dramat och göra komedi av relationen mellan de två ingenjörerna. Detta hade både bidragit till ökad dramatik och intresse för spexets sista akt.
Frihetsgudinnan får mig att längta efter mer av det som var bra, men spexet lyckas inte leverera det. Detta är inte att säga att något i spexet är dåligt – för det är det inte – men det missade möjligheten att göra mycket mer med materialet. Jag kan mer än rekommendera att se spexet, men innerst inne önskar jag att Boelspexarna tagit ut svängarna lite till.
Frihetsgudinnan har premiär fredag den 17 oktober och spelas hela helgen i Stora Salen på AF Borgen. Läs mer om Boelspexarna och få en inblick i förberedelserna inför Frihetsgudinnan här.
