September serverar oss kondisbitar, kändisskvaller och en kanon. Lundagårds Molly Fornell summerar månadens höjdpunkter.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Låtsatsfrukter
Än en gång dyker den där mangon upp. Krisp! Inuti är mousse och fruktkompott. Mangon dyker upp igen och igen. Därefter ett hallon. En kokosnöt. Ett blåbär. En persika. I slutet av dagen är mitt flöde en enda fruktsallad. Hysteri bryter ut över dessa låtsatsfrukter: ”Trompe l’œil”, eller lurar-ögat-bakelser. Folk vallfärdar flera mil till konditoriet för att få sin substitut-citron. Bakelserna är det inget fel på, de gynnar småföretagare och är säkert goda. Fast de har också något gemensamt med både labubus och dubaichoklad: Det är en tik-toktrend. Populariteten är blixtsnabb och hysterisk. Ändå känns entusiasmen lika artificiell som algoritmen som tog köarna dit: Köar alla innan klockan åtta för att de verkligen vill smaka? Det känns som att kondisbiten inte är en fråga om njutning, utan en biljett till gemenskapen i flödet. Ännu en konsumtionshets – utan brinnande klädberg, men ändå med i drevet. När SVT:s reporter tuggar och säger ”det både ser ut som en persika, och smakar som en persika!”, vill jag skrika: Ät en riktig persika i stället! Det är mycket billigare – och utan kö.
Kanonbra?
Den mytomspunna kulturkanonen blev presenterad och floppen var ett faktum. Den ska vara “ett levande och användbart verktyg för bildning, gemenskap och inkludering” och syftet är att svensk kultur ska bli tillgänglig för fler. Ändå är kulturkanon motsatsen till levande och tillgänglig. Dikten Skulle jag sörja, då vore jag tokot ringer knappast en klocka hos de flesta. ”Var är ABBA?”, skriker folket. Var är vår älskade, sönderspelade Dancing Queen? Kulturkanon må ha samma stavning som skjutkanonen, men mer skiljer dem åt än bara uttalet. Kulturkanonens krut räcker knappt till en kvardröjande smäll – och det enda som skjuts iväg är kritik mot den själv. Inte minst för att endast 21 upphovspersoner är kvinnor, jämfört med 69 män. Flera alternativa kanon dök upp på sociala medier, däribland på Miljöpartiets instagram. Torkskåpet, sjörapporten, stjärtlappen, baddaren, spökboll och tacohyllan på Ica. Listan får mig att svälla av lycka – igenkänningen är total. Om kulturkanonen ska finnas måste några av verken vara här bland oss, och inte bara i arkivkällaren. Sverige är både Kallocain och Gunry-tvål.
Jolene, Jolene gånger 90
En mer känd otrohetslåt än Dolly Partons Jolene finns knappt. ”Jolene, Jolene, Jolene, Jolene. I’m begging of you, please don’t take my man”. Julia Dufvenius fick inte chansen att böna och be, för hon visste ingenting. Under sena kvällar träffade hennes man Christopher Wollter flera Jolene – omkring 90 gånger. I Skavlans premiäravsnitt pratar skådespelarparet för första gången om sitt äktenskap. Christopher Wollter berättar i intervjun om sexmissbruket och otroheten som varade i tio år. Efteråt haglar kommentarer om skandalen. Krönikörer klättrar på varandra för att få sista ordet. Rubrikerna osar skvallerblaska, men jag fastnar ändå. Jag sjunker ner i tidningsträsket och blir fundersam. Inte om Christopher Wollters knull i kulisserna var okej – utan om scenen runt omkring. Paret har skrivit en biografi om otrohetsskandalen och den kommande bokturnén är värd miljoner. De sitter i Skavlan på bästa sändningstid, och efteråt skallrar mediehusen. Tragedin blir samtidigt en del av en publicistisk pengamaskin. Jag undrar: säljer de ut sig själva för applåder och en saftig check? Eller är berättandet bara frispråkigt och modigt? Oavsett är det tydligt att gränserna mellan det privata och offentliga alltmer suddas ut, vilket många gånger kan vara bra. Det bryter tabu och svåra ämnen lyfts. Samtidigt avgör makt och resurser vem som kan göra sitt liv till offentlig underhållning – och vem som riskerar att bli exploaterad. Finns det risk att personlig integritet ofrivilligt offras för pengar och klick? Alla har inte samma förutsättningar som Dufvenius och Wollter.
Artikeln publicerades först i Lundagård nummer 6 2025.
