Åren mellan tjugo och trettio är trassliga för många – så även för Alex Schulman. Lundagårds reportrar träffar den studentkära poddprofilen på Bokmässan i Göteborg och pratar om ungdomsåren som ofta hamnar i skymundan, och om podcasten som fått en hel generation på fall.
Det är lördag förmiddag i Göteborg, och för varje timme som går blir det allt svårare att armbåga sig fram på Bokmässans knökfulla golv. Det hela är outhärdligt menar Alex Schulman, som sedan tidig morgon barrikaderat sig vid frukostbuffén tjugofem våningar upp i samma byggnad.
– Det är väldigt jobbiga dagar. Jag har en social skräck som gör att jag inte klarar av att vara i rum med mycket folk, säger Schulman samtidigt som han börjar nypa sig i hudfliken mellan ögonbrynen.
Vi slår oss ned vid hans bord, och har till en början svårt att sammanfoga den artiga, trevande främlingen framför oss med den raljerande podcast-rösten vi hört dra otaliga anekdoter genom åren.
– Men det här, att sitta här med er, har jag inget emot, fyller Schulman i, till vår orimligt stora lättnad.
Om någon kan bära upp det lösa epitetet ”mediaprofil”, så är det Alex Schulman. Han har genom åren lett tv-program, bloggat, författat böcker, manus och skriver varje vecka krönikor i Dagens Nyheter. Tillsammans med Sigge Eklund driver han sedan tretton år tillbaka även Sveriges största podcast.
Alex Schulman befinner sig på bokmässan främst i egenskap av författare, särskilt som hans senaste roman 17 juni nyss har kommit ut. Den utspelar sig likt många av hans böcker vid ett torp, där en ung pojkes tillvaro präglas av en alkoholiserad mammas humörsvängningar och en åldrande pappas krämpor.
– Allt jag gör handlar om att jag återvänder till samma historier, samma händelser och samma barndom, säger han.
Trots att Schulmans barndomsskildringar blivit nästintill arketypiska så är hans skånska förflutna ganska okänt.
– Jag är född i Lund. Sen bodde jag i Smygehamn i några år, och sedan bodde jag i Åkarp, berättar han.
Vi vill därefter röra oss bort från Schulmans ständiga hemmaplan – barndomen – och frågar istället om en mer outforskad period i hans liv: tjugoårsåldern, de typiska studentåren. Som svar börjar han mumla svordomar för sig själv.
– Det är en sorg att de här åren har gått, att jag inte gjorde någonting av dem, säger Schulman.
För att blidka sin mamma började han läsa företagsekonomi i Stockholm, men slutade snart och gick över till ämnen som passade honom bättre: litteratur, filosofi och film. Huvudstadens studentliv lämnade dock mer att önska, vilket föranledde regelbundna visiter i Lund.
– Jag hade kompisar i Lund så jag åkte ofta ner dit och festade. En tjej som jag var kär i, som inte var kär i mig, lät mig bo i sin studentkorridor. Då gick vi runt på de här festerna. Det var så mycket fester så det var inte klokt, säger Alex Schulman.
– På universitetet i Stockholm var det inte alls samma sak. Så fort man kom till Lund var det otroligt kul. Jag älskade Lund.
Driven av övertygelsen om att han var en litterär naturbegåvning stannade Schulman trots detta i Stockholm med ambitionen att förverkliga sina författardrömmar.
– När jag var tjugofem så tänkte jag att jag nog är Sveriges bästa författare, men det är ingen som har upptäckt det ännu, berättar han.
Livet går och man vet inte vad man ska göra av det
Förlagen delade inte entusiasmen – de refuserade hans manus, och för att försörja sig tvingades han ta ströjobb som bland annat vikarie, cykelbud och skvallerskribent. Under en period bodde han i Los Angeles och skulle frilansa för svenska tidningar, men förblev sysslolös i ett område kännetecknat av öppen crack-försäljning.
– Till slut så får man ju ett uppvaknande. Jag kan inte tro att jag är så duktig som jag har trott, säger Schulman.
– Det är insikten om att jag inte är bäst i världen som gör att jag kämpar på.
Turen vände först när han skulle fylla trettio. Hans blogg hade fått stor uppmärksamhet, varpå han blev erbjuden sitt första bokkontrakt. Saker och ting började slutligen falla på plats.
– Jag tror att de här åren präglades av något krisartat för de allra flesta. Alltså vad ska jag göra med mitt liv? Livet går och man vet inte vad man ska göra av det, säger han.
Mitt i den där krisen befinner sig en stor del av Alex Schulmans publik. I studentkretsar haglar referenserna till Alex & Sigge tätt, och många upplever en närmast intim relation till upphovsmännen.
– Det är många som har växt upp med oss och vår podd, påpekar Schulman.
Att unga människor vecka efter vecka väljer att lyssna på medelålders män kan verka märkligt, men sannolikt är det en del av lockelsen.
– Jag minns när jag var tjugo, då hade man en enorm lust att vara smart, och då hittade man sina husgudar som kunde göra en smart. Jag tror att vi har fått en sådan funktion för många i 20-30-årsåldern, säger Schulman.
Det är svårt att förneka att Alex & Sigge har skolat in vår generation i en uppsättning av samtida referenspunkter: Camilla Läckberg är en dålig författare, Bibbi Rödöö är narcissist och nyhetsmorgon på TV4 är opium för folket. De har demonstrerat hur man formulerar svepande spaningar baserat på godtyckliga vardagsobservationer. På så sätt har de försett oss med pseudointellektuella stödhjul som skapar ett (eventuellt obefogat) självförtroende att ta sig an kulturdebatten.
– De lyssnar på oss och sen använder de det och så får det dem att verka smartare, resonerar Schulman.
Kanske är det därför som antydningarna om att podcasten ska läggas ned väcker starka känslor hos lyssnarna – de är måna om sitt bildningskapital. Lyckligtvis verkar den ha låst fast både Alex Schulman och Sigge Eklund i en privatekonomisk rävsax.
– Om jag skulle sluta podda, då skulle jag behöva göra om mitt liv. Podden kanske är 70 procent av mina inkomster, säger Schulman.
– Sigge skulle behöva flytta hem från USA, lägger han till.
Längre bort på bordet står en dator som pockar på Schulmans uppmärksamhet – i den finns råmaterialet till filmen Arkipelag som han är mitt i klippningen av. Medan frågorna om podcasten mest verkar göra honom trött, och frammanar ord som ”koloss” och ”samarbetspartners”, är det något som lyser i hans blick så fort filmen nämns. Vi nickar, och ställer ytterligare en fråga om podcastens framtid.
– Åtminstone några år till, mumlar Schulman samtidigt som han tar fram datorn och börjar dra fingrarna över musplattan.
Med nyvunnen iver tittar han upp mot oss och frågar:
– Vill ni se en scen?
Artikeln publicerades först i Lundagård #7 2025.
