Det är svårt att säga vem som bad om ännu en uppföljare, men nu är magikerna tillbaka. Höj volymen och ställ inga följdfrågor. Lundagårds Bea Lignell recenserar den tredje filmen i Now you See Me-trilogin.
Fejksmarta thrillers med högt produktionsvärde och knappt sammanhängande händelseförlopp verkar vara en odödlig formula. Efter nästan ett årtionde är det nu dags för ytterligare ett bidrag till vad som måste vara den billigaste pitchen inom genren. Now You See Me-filmerna följer The Horsemen, en grupp magiker som under sina uppträdanden stjäl pengar från omoraliska företag åt sin publik genom avancerade kupper. Här kan karaktärerna bokstavligen försvinna med ett poff i ett rökmoln utan att det någonsin är ett plot hole, de är bara så bra, helt enkelt.
I denna tredje film möter vi en ny trio som med hjälp av deepfake-hologram av The Horsemen utför trollerishower med gruppen som täckmantel. De hittas snart av The Horsemen-ledaren Atlas, och värvas av honom till ett uppdrag för den hemliga magiker-organisationen The Eye. De ska stjäla en diamant från Veronica Vanderberg, vars företag tvättar pengar åt krigsförbrytare. Med sin tyska dialekt och sina guldprydda aftonklänningar har hon komplexiteten hos en Disney-antagonist, fångad i vad som vägrar fullt erkänna sig som en barnfilm.
Vad som följer är en riktigt imponerande mängd klichéer. Till synes motvilliga karaktärer ändrar sig med en snabb inzoomning på ett snett leende; you son of a bitch, I’m in. Planen utformas kring en karta på ett bord och replikerna går ut på att nickandes bekräfta information som alla redan känner till. När Lady Gagas Abracadabra trycks in utan någon närmare koppling till scenen har jag inga rutor kvar på min bingobricka.
Brian Tylers soundtrack under resten av filmen är däremot dess bästa illusion. De bekanta signaturmelodierna har uppenbarligen kvar sin förmåga att hypnotisera mig, för plötsligt sitter jag raklång i stolen och stirrar okritiskt medan det fallfärdiga händelseförloppet släpper alla krav på logik. Karaktärerna slår ner klungor av pistolbärande ordningsvakter och kastar omärkligt runt en diamant från person till person mitt i en folkmassa utan att upptäckas. Slutligen flyr de genom ziplines eller praktiskt belägna falluckor i marmorgolvet. Jag nickar entusiastiskt i takt till musiken.
Men inte ens effektfulla stråkar kan rädda den sista vändningen. Med finessen hos någon som frågar “är det här ditt kort?” och omedelbart tappar hela leken på golvet dras det fram ytterligare en plot twist. Tyvärr det mest förutsägbara valet för en film som på alla fronter satt kvantitet före kvalitet.
