Björn Gustafsson: Live kom till Lund den 6 december. Lundagårds recensent Elisabeth Tham bevittnade en humoristisk föreställning med extra allt, fylld med det patenterade Gustafssonska kaoset.
Vad händer om man drar sina skämt superlångsamt? Om man inte kommer fram till slutklämmen och tar fyra sidospår? De korta klippens humor är kännetecknande för vår tid och där gäller det att snabbt fånga intresse. Man ska förstå direkt vad som är kul och varför. Björn Gustafsson gör motsatsen i sin föreställning på Sparbanken Skåne Arena i Lund. Publiken har ingen aning om vad som är poängen eller om han någonsin ska komma fram till den. Men det är där han excellerar. Hans hemmaplan är det där som skaver precis innan punchlinen.
På scen har Björn Gustafsson denna kväll med sig sin bror Oscar Gustafsson och sin syssling Jonas Bleckman. De två herrarna underbygger sin komiska släktings framträdande med jazzigt musikakompanjemang på piano respektive cello.. Alla tre bär fluga och sammetskostym. Starten är göteborgsk med ordvitsar och redan här utmanas publikens förmåga till slutledning. De älskar det. Hur hamnade vi egentligen i en beskrivning av hur en blind person läser brailleskrift på Gustafssons tonårsansikte? Han är lite virrig och ger intrycket av att han låter tankarna fritt eskalera.
En av sketcherna handlar om en tomtenisse som till slut tröttnar på sin tråkiga fru och sitt stressiga jobb (och sina designskor) och bestämmer sig för att göra slut på det hela. En annan handlar om hur frisk Gustafsson är när han sitter på huk och viskar in i mikrofonen, till synes utan anledning och helt utan förvarning. Det är sånger om frukter – han är inte dålig på att sjunga.
Det är lite synd att han återanvänder material. Sången till mormor Mona är rolig men har sänts i Melodifestivalen och teman som tarotkort och självhjälp känns Liv Strömquistska. Samtidigt är behandlingen av ämnena nytänkande. Självhjälpsboken Gustafsson försöker sälja innehåller råd såsom: ”Om ditt vuxna barn inte svarar direkt på sms: ring, och ställ frågor om julklappar i juni.”
Det bästa numret är ett sång- och dansnummer som handlar om homosexuell kärlek. Kanske ligger det roliga i den catchy melodin, eller i seriositeten med vilken Gustafsson beskriver hur viktigt det är att det finns kärlekslåtar från män till män. Eller i problematiseringen av att en straight man skrivit en sådan låt. Det kan också vara texten som bland annat handlar om hur enkelt det är att få bostadslån med två manliga löner. Ljusshowen är cool och rimmen genomtänkta. Allt som allt blir det en surrealistisk upplevelse som precis fångar det Gustafsson är bra på. Publiken känner komisk förvirring samtidigt som han själv har fullt fokus.
Ett annat otroligt nummer är när Gustafsson rekonstruerar en James Bond scen. Det ser enkelt ut när han matchar ljudeffekterna med kroppsrörelser. Samma prov på skådespelartalang ser man i sketchen skoldisko 1994, där Gustafsson frågar chans på både Elin och Sandra. Det är spännande, roligt och hög igenkänning.
Sammantaget påminner föreställningen mer om ett spex än någonting annat. Det finns stark publikkontakt, sång, skådespeleri och rim. Man förstår inte vad det är man bevittnar, men det är precis det som är poängen. Ibland slår det över i roliga timmen och jag minns att jag tittar på en vuxen man som leker i 75 minuter. Det är dock inte bara till hans nackdel. Det är i det lite pinsamma och förvirrade som han hittar hem.
