Marknaden är överbelastad och publiken hejar på skurkarna: Tiden då de popkulturella referenserna kändes självklara är över. Vad händer när berättelserna överger diskussionen och reduceras till distraktion? Det frågar sig Lundagårds kulturkrönikör Bea Lignell.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Det brukade finnas någon form av konsensus i det allmänna medvetandet, med samtida kulturfenomen vars referenser alla antingen kände till eller visste att låtsas förstå. ”Winter is coming”, sagt med en blinkning, var tillräckligt ikoniskt för att kunna citeras under vanligt småprat, inte bara i diskussioner om Game Of Thrones. Detsamma kan sägas om repliker från Breaking Bad eller The Office, och en halv generation går än idag runt och gömmer sina finstilta tatueringar av dödsrelikerna från Harry Potter. Det var en kollektiv oskyldighet som gick förlorad när J.K. Rowling installerade Twitter, och George R. R. Martin hellre lät HBO bränna ner hans arv än att skriva färdigt The Winds Of Winter.
Att inget riktigt har fyllt tomrummet sedan dess är inte förvånande, även om många försök regelbundet görs för att återskapa en liknande snöbollseffekt. För bara några månader sedan skyfflades den svenska kulturkanonen fram för att sedan lämnas kvar att smälta på scenen när ingen riktigt förstod vad som skulle göras av den.
Spin-offs som Better Call Saul eller House Of The Dragon kräver i sin tur orimligt stor lojalitet mot diverse specifika streamingtjänster. Särskilt på en marknad så saturerad att företagsnamnen närmast liknar filmbegrepp på bebisspråk: Av stolthetsskäl tar det helt enkelt lite emot att sätta sig ner för att noggrant utreda huruvida ett abonnemang på Mubi är mer prisvärt än ett på Tubi.
Bekvämligheten i hemmatittandet har även lett till en långsam död för biograferna, vars filmer går de flesta förbi. Det vill säga, om inte en tillräckligt konstig pressturné eller scener med slow motion-vänliga kameravinklar gör dem kortsiktigt relevanta på sociala medier.
Vad som är tydligt är att fokuset numera ligger på att producera innehåll, inte att skapa konst. Publiken förstås därför inte som kritiskt tänkande människor i samtal med varandra, utan som isolerade konsumenter vars subjektivitet bara är relevant inför marknadsföringen.
Det är också uppenbart att det finns en stark motvilja till att lära av historien. Vintern kom, dödsätarna är tillbaka och ingen vill använda de metaforerna längre. Amerikanerna verkar i brist på åskledare som Avengers-uppföljare rentav låta den verkliga politiken kompensera för avsaknaden av kommersiellt bärbara superhjältefilmer, men har fastnat i en riktigt mörk andra akt med onödigt höga insatser. En komiskt ondsint skurk med målet att riva ner Vita Huset hade räckt för syftet, nu demolerade han östra flygeln under en ledig eftermiddag i oktober.
Politiska och etiska samtal har genom historien ofta förts via symboliken i berättelser och komplexiteten hos fiktiva karaktärer, framförallt i tider av polarisering, instabilitet och censur. Det är inte brödet och cirkusen som har gått förlorade; distraktion finns att konsumera i överflöd. Vad som verkar saknas idag är den dialog och gemensamma världsbild som sagorna medförde.
Kalla det barnsligt, men det fanns en trygghet i antagandet att ingen i den proppfulla biosalen hejar på Voldemort.
