När 9/11 inträffade stängdes luftrummet över Amerika och fast på en liten ö i östra Kanada blev 7000 personer. Detta är premissen för musikalen Come From Away som hade premiär på Malmö Opera 27 februari.
Regi: Sissela Kyle
Längd: 2h 20 min med paus
Spelas: 27 februari till 7 juni 2026
Plats: Malmö Opera
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
Musikalen Come From Away, av det kanadensiska paret Irene Sankoff och David Hein, utspelar sig i staden Gander. En gång i tiden var detta en plats där flygplan mellanlandade för att fylla på med bränsle. 2001, då musikalen utspelar sig, kan planen flyga längre på en tank och det händer inte mycket i staden. Borgmästaren tar en pepsi på den lokala baren medan han förhandlar med de strejkande bussförarna. Men så sker ett terrordåd i New York och 38 flygplan blir omdirigerade hit.
Långt från händelsernas centrum men icke desto mindre full av ovisshet och rädsla står nu staden inför ett helt oförutsett problem. Lokalbefolkningen öppnar upp sina hem för utlänningarna och lagar mat. De talar inte samma språk och det finns viss misstänksamhet mot muslimerna på planen. På samma gång är detta en berättelse om hur samhället kan bäras av frivilliga volontärer.
I denna Richard Scarry-liknande stad följer vi många olika karikerade karaktärer: en djurrättsaktivist som försöker rädda dvärgschimpanser från bagageutrymmet, ett homosexuellt par från Los Angeles, två lärare, en journalist och en polis. Varje skådespelare har flera roller och markerar bytet mellan dem genom att ta av eller på sig olika jackor och tröjor. Med så många karaktärer får ingen något djup och det är heller ingen karaktär som framför ett känslosamt solonummer som faktiskt känns. Bästa skådespelarinsats gör dock Jenny Holmgren som spelar bland annat en pilot som oroar sig för sina kollegor och ringer hem för att tala med sin partner Tom. Musikalen får också färg av paret Nick och Diane. Nick är en lite bortkommen britt och Diane en kvinna från Texas. I all oro hittar de såklart varandra.
Hollywoodifieringen kan bitvis kännas obekväm. På samma gång är det klyschan som är musikalers existensberättigande. Det är sekundärt att ”öppna era hjärtan” följs av stängda dörrar i den verkliga världen. I musikalen spelar det ingen roll vem du är. Det viktiga är faktiskt vännerna vi fick på vägen och så vidare. Ibland slår detta över i ren pinsamhet som när en tidigare okänd hindu dyker upp i en scen på biblioteket och alla ber tillsammans.
Trots den stundvis haltande berättelsen är musiken toppen. Den newfoundländska kulturen får ta plats i instrumenten. Vi hör flöjten penny whistle och instrumentet ugly stick som består av en mopp och burkar. Det är i ensembelnummer som ”Välkommen till oss” som musikalen visar sig från sin bästa sida. Den är också rolig. På riktigt. Hjärtläkarna som skulle på konferens städar toaletterna, nykomlingarna är tvungna att smaka på den lokala delikatessen ost med fisk och plötsligt står en älg på scenen.
Det som till slut för alla passagerare och Newfoundländare samman är religion (det är ändå en amerikansk musikal) och taxfree sprit. Och vänskap. Men det saknas kontraster: lågmäldhet borde ha varvats med pampiga dansnummer och Hollywoodkänslan hade kunnat kompletteras med reflektion. När ridån går ner känns det som att man bevittnat en enda lång scen. Det är inte en dålig scen – men den bjuder inte på någon djupare utveckling i vare sig berättelse eller karaktärer.
