Få saker splittrar som språk i studentlivet. Men nationerna bör trotsa det minsta motståndets lag och stå fast vid sin svenska, anser Lundagårds skribent Olof Wärmländer.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Sädesfälten på Smörlyckan är sedan länge ett minne blott. Förändring här i nordöstra Lund hör trots allt till vardagen. På 1800-talet skiftades åkrarna, och både tegelbruk och fabriker har kommit och gått. Smörlyckan har blivit till LTH, Ideon och Blekingska nationen.
Men oavsett hur mycket börskapital och utbytesstudenter som strömmar in tycks det mesta vara försvunnet när klockan slår fem och labben släcks. Då LTH tystnar tar nationerna vid. Nog för att studierna ger sammanhang, men det är faktiskt här på nationerna som man kan få ett verkligt möte med Sverige och oss svenskar.
Det är därför trist att nationernas aktiva medlemmar nästan uteslutande består av oss från Svedala. Att vi trängs med tyskar i toaköerna tycks inte spela någon roll, de saknas ändå när nationsmötet ska öppnas. Varför ser det ut så här?
Svaret är svenskan. Med sitt modersmål kan man vara rolig, allvarlig, sig själv. Egenskaper som är bra att behärska i såväl arbete som umgänge. Med engelskan kommer man långt, men inte utan att mycket hinner blekna på vägen. Att på engelska göra stor svensk prosa som Palmeutredningen rättvisa är allt annat än enkelt. Än svårare är det att ställa jobbiga frågor till sin kurator, eller ta ton om man blir orättvist behandlad.
Det är därför inte konstigt att utbytesstudenter söker sig till sammanhang där de kan delta på lika villkor, i såväl umgänge som i den interna demokratin. Språk exkluderar, eftersom det berikar. Principen är lika sann för en bleking som för en japan. Att utbytesstudenter samlas i parallella sammanhang (Kalmar Nation, till exempel) kan därför inte komma som en överraskning.
Och visst kan man ha skoj på Kalmar Nation! Men att slå rötter i den skånska myllan blir svårt om man inte tvingas lära sig svenska. Språket är ju en absolut nödvändighet för att delta i samhället på samma villkor som oss andra. Personer som inte rotat sig men ändå blir kvar här riskerar annars att fastna i ett permanent utanförskap, helt utan social mobilitet.
Bisarrt nog är detta redan verklighet i Uppsalas studentliv: Studenter från det globala syd bemannar nationernas garderober och karaoke, medan stockkonservativa svenskar nöjer sig med att spexa och hålla hov på sittningar. Skomakare, bliv vid din läst.
Utbytesstudenter måste såklart inte rota sig i Lund. Men mycket är vunnet då någon väljer att stanna – vänskaper, kollegor, skatteintäkter. I ett annars så ombytligt Lund gör nationernas stelbenta svenska därför sig väl. Att vi samlas kring vårt språk betyder inte att vi inte kan och bör välkomna främmande. Låt oss därför tala svenska, och inviga fler i vårt språks alla lustigheter och uttryck! Annars blir vi knappast vänner, än mindre jämlikar.
