Var Gladspexarna tjuvstartar karnevalsvåren med en återuppsättning av spexet En karnevalssaga. Skickligheten på scen, publikens skratt och spexarnas smittande spelglädje förvandlar Gustavscenen på AF-borgen till en kokande karnevalsfest, tycker Lundagårds Tova Lundin Mylläri.
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
Stämningen bland publiken är nästintill elektrisk i minuterna innan ridån dras undan – inom snart stiger Var Gladspexarna upp på scen för genrepet av En karnevalssaga. Till tonerna av ett mycket väl utfört Berliner Luft görs näst intill permanenta skador i både hörselgångar och golv då publiken stampar, sjunger och klappar takt.
När spext drar igång möter vi direkt Lundakarnevalens skyddsandar: Samuel von Pufendorf, Johan Henrik Thomander och Hildegard Björck. Olyckligtvis är den fjärde anden Johan Jacob Borelius spårlöst försvunnen och utan honom blir karnevalen ett fiasko. För att rädda vårens festligheter måste andarna hitta Borelius och genomföra en hemlig karnevalsritual – något som kräver viktiga objekt från tidigare Lundakarnevaler. Genast är den övergripande handlingen spikad.
In på scen svassar Bettan, en till synes hjälpsam och oemotståndlig figur som tar såväl karnevalsandarna som resten av karaktärerna med storm. Bettan lovar att hitta Borelius och rädda årets karneval, men har hon verkligen karnevalens bästa i åtanke? Publiken kastas mellan olika epoker i karnevalens historia i jakt på Borelius och föremål för ritualen.
Under spexet blandas klassiska lundakaraktärer med nostalgiska figurer och nutida kändisar. Publikfavoriterna är utan tvekan två nedgångna privatdetektiver som anlitas av Bettan: Masse och Laja, en mer sliten och sexuellt upphetsad version av LasseMajas detektivbyrå. Duon, som är definitionen av trailer trash, stjäl varje scen de är med i och bjuder på några av kvällens största skratt.
Ingen går säker från föreställningens vassa skämt och kommentarer. Alla från Måns Zelmerlöw till Lundaspexarna och AF-borgens Edil får sig en känga. Humorn träffar ofta helt rätt hos publiken, även om mängden kiss- och bajsskämt ibland blir lite väl överdrivet. Första akten är genomtänkt, rolig och engagerande, och inför varje ny scen är jag lika nyfiken på att se vad som ska hända härnäst.
Johan Larsson.
Var Gladspexarna är kända för sin lekfullt osammanhängande stil och En Karnevalssaga är inget undantag. Historiska karaktärer blandas med påhittade i ett vilt tempo, och åskådaren slängs från dåtid till nutid, från Lund till Brasiliens gator inom loppet av några minuter. Det hade lätt kunnat bli förvirrande, men Var Gladspexarna gör det med finess. När handlingen känns för abstrakt eller kaosartad är det humorn, kostymerna och påhittiga omtag som håller ihop spexet.
I andra akten hittar Masse och Laja Borelius i AF-borgens källare. Det visar sig att Bettan planerar att ta över karnevalen för att göra den småländsk igen. Här tappar föreställningen tyvärr lite av sitt momentum. Jag uppskattade verkligen hur proffsigt manus samspelade med både ljud och ljus i första akten, roliga detaljer som försvinner lite efter pausen. I stället upplevs handlingen i andra akten mer som en blandning av sidospår eller snabba nödlösningar för att föra berättelsen i mål.
Slutet knyter, om än lite abrupt, ihop säcken i samma snabba och osammanhängande anda som präglat hela spexet. Bettan blir bannlyst till år 1942 (ett år utan karneval), andarna återförenas och årets karneval är räddad.
Syet, orkestern och dekoren imponerade med sin insats under kvällens föreställning. Trots en relativt liten ensemble lyckas Var Gladspexarna med välgjorda kostymer och snabba byten bjuda på en fantastisk blandning av karaktärer. Detta gjorde spexet levande, föränderligt och spännande att titta på, speciellt när karaktärerna hoppar tillbaka i tiden. Kulisserna är väldigt skickligt målade och fyllda med roliga detaljer, för den som tittat extra noggrant kan man se roliga små lappar, texter och figurer som gömmer sig bland scenografin. Speciellt roligt var det att hitta på de olika karnevalsaffischerna som ändrades under spexets gång, små detaljer som ger föreställningen mer djup och gör även scenografin till en levande del av föreställningen.
annat till en Brasiliansk karneval. Foto: Johan
Larsson.
Även omtagen är en höjdpunkt under föreställningen. Publiken skrattar högt och klappar glatt fram varenda version av låtarna, som alla bjuder på något nytt. Det går hem hos publiken och det går absolut hem hos mig. Många gånger tillför kupletterna fler detaljer till handlingen eller ger en inblick i karaktärernas tankar. Både livet på en pinne-kupletten och Carnival Samba Zumba låtarna är personliga favoriter, som inte bara levereras med fin sång och musik utan även med riktigt rolig text och dans.
Var Gladspexarna bjuder under En karnevalssaga på fantastisk energi genom hela kvällen och är experter på att engagera publiken. Det är uppfriskande att se ett spex där man vågar vara mindre polerad och ta ut svängarna. Här handlar det mindre om prestige och mer om kärlek till att spexa, en glädje som lyser igenom i varje aspekt av föreställningen.
När jag till slut kliver ut ur AF-borgen närmar sig klockan midnatt och jag känner mig nästan lika förväntasnfull som karnevalsandarna inför vårens celestiala festligheter. Om karnevalen fyller Lundagård med samma energi, glädje och entusiasm som Var Gladspexarna visat på Gustavscenen i kväll så har vi en mycket fin karneval att se fram emot.
