Detta är en recension i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Musikalen eLove är nu på turné med Malmö Opera, och den 5 mars gjorde den ett stopp på Lunds Stadsteater. Musikalen är ett samarbete med Göteborgsoperan, som turnerade med produktionen förra året. Med samma kompakta, finurliga scenografi och under ledning av regissören Mattias Ermedahl reser föreställningen nu runt i Skåne. På scen möter publiken dock nya skådespelare: Malmö Operas Michael Jansson och Caroline Gustafsson i rollerna som Frank och Carol.
Föreställningen utspelar sig i en amerikansk stad år 2004. Nätdejting är vid denna tiden fortfarande något nytt och oprövat. I en låda stor som ett korridorsrum har scenografen Thomas Johansson skapat illusionen av två lägenheter sida vid sida.
Till höger bor Frank, 53, tillsammans med sin fåordiga sköldpadda Blixten i en mörk och lite murrig lägenhet. På vänster sida hittar vi Carol, 41, och hennes guldfisk Bubblan, i en betydligt ljusare miljö.
De har haft svårt att hitta kärleken. För bara ett år sedan var det nära för dem båda två – men nära skjuter ingen hare. Så nu sitter de i varsin lägenhet en lördagskväll, nobbade av vänner som ska på dejt, och tröstar sig med vitt vin respektive whisky. En smula klyschigt, kan man tycka.
Så får de båda samma idé: Att skapa ett konto på eLove, den nya dejtingsajten på nätet. Publiken skrattar gång på gång när profilskapandet drar igång – igenkänningen är klockren.
I första akten är dialogen rapp och handlingen förs framåt sömlöst. Carol och Frank fyller i varandras meningar, och berättelsen varvas med svängiga sångnummer.
Andra akten blir tyvärr något tafatt. Låtarna kommer tätt efter varandra och publiken sitter märkbart tystare. Berättelsen stannar av lite efter vändpunkten i första akten och tempot sjunker, det känns som om man mest går och väntar på det man redan förstår ska hända.
Humorn i föreställningen är ojämn – vissa skämt får publiken att skratta, medan andra möts av total tystnad. Ibland blir skämten förutsägbara och överdrivna, och saknar den fingertoppskänsla som gör att de upplevs spontana. När skådespelarna försöker driva fram skratt med höjt tonläge och häftiga gester så dör humorns naturliga charm, och skrattet likaså.
Föreställningen skiner dock i det outtalade och subtila: När Frank fastnar i telefonsladden, kastar menande blickar mot sköldpaddan Blixen, eller när ett seriöst fotografi på honom långsamt dyker upp i fönstret.
Gällande scenografin finns inget att klaga på. Musikalen utspelar sig till största delen i de två lägenheterna, men med hjälp av vändbara bokhyllor förvandlas scenlådan snabbt till både Sally’s, restaurangen där Carol arbetar, och ett internetcafé. Bakom fönstren på den bakre väggen skymtar också den lilla tremannaorkestern.
Med fint samspel, bra ljud och säker tajming fångar de upp stämningen och förstärker känslorna på scenen. Kort och gott gör orkestern ett fantastiskt jobb.
Låtarna avlöser varandra och sången sitter perfekt. Framträdandena är svängiga och känsloladdade, och här och där bjuds det även på dansnummer – ibland en dramatisk tango, ibland en mer stillsam och känslomässig dans med skuggor på väggarna. Michael Jansson och Caroline Gustafsson är trygga och självsäkra på scen, och trots stereotypiska könsroller och några haltande skämt kan jag luta mig tillbaka i stolen och njuta av föreställningen.
